ångesten har ett pris

Den här bilden togs i samband med att vi tog omslagsbilden till boken ”Knip dig till en bättre hälsa”, min bok som kommer ut i början av januari på BonnierSemic. Jag tror det var typ 12:e juni i år. En vecka senare får jag reda på att jag har cancer och sen är allt i gång.
Tänk vad livet kan förändras från en dag till en annan.
Mitt liv när den här bilden togs.
Allt var liksom på topp. Jag och Ray skulle få nycklarna i slutet av den veckan till vårt hus på Björkö. Vi hade bestämt oss för att tacka ja till den något större hyreslägenheten ett par gator ner från Drottninggatan.
Förändringens tid.
Jag hade bestämt att det var sista sommaren jag skulle jobba i min fina yogastudio i Båstad. För efter det skulle jag ändra inriktning i mitt liv. Jag skulle sluta att jobba på somrarna som jag gjort de senaste nio åren. Jag skulle börja njuta av lediga somrar tillsammans med min familj. Jag hade liksom börjat se om mitt hus. Men kanske var det för mycket ”Jag ska bara…”. Vad vet jag.
Tänker på alla som liksom jag fått såna här besked, både sina egna, men också att någon som står dem nära får en dom om en dödlig sjukdom.
Hur allt rasar.
Hur man tappar fotfästet totalt.
Fanihelskotta vad livet är orättvist, men vad viktigt livet blir i det ögonblicket.
Just i det ögonblicket.
Det blir så glasklart vad man vill, vad som är viktigt.
Man vill bara fortsätta att leva sitt liv.
Varjedaglivet.
Slänga sopor, sno ihop en god middag till familjen, gå en promenad, skratta med bästa väninnan, orka med ett biobesök, klara en förkylning, gå på fest, träna i sin egen takt. Små enkla vanliga saker, inget storstilat. Bara sitt gamla liv tillbaks. Ja, tack!
Hur många gånger kan man resa sig?
Och hur många bottnar kan man ramla ned i och lyckas kravla sig upp ifrån?
Att få cancer är inte min enda sorg i livet, men det är definitivt min mest fysiskt jobbiga sorg. Och framförallt den som kanske gjort mig mest rädd, gett mig den där dödsångesten som jag tvingades vara i innan vi fick beskedet att cancern inte spritt sig, att den bara var i mitt bröst. Den ångesten, den gick liksom att ta på. Så tydlig. Så stark, att den säkert skulle ha en egen färg, en egen doft, en form.
”Jag skulle vilja ha färgen Ångest, tack”
Och närmast det uttrycket är verkligen målningen: Skriet. Den känslan, jag förstår den precis. Jag har varit där. Känt på den. Men ångesten har tydligen ett pris. Det finns en prislapp på Skriet. 840 miljoner kronor betalade en amerikansk miljardär för tavlan av Munch i somras. Tänk vad många cancerpatienter han hade kunnat hjälpa med dem pengarna. Vi hade kunna berätta för honom om vår ångest. Iscensatt den. Han hade kunnat hänga lite med oss när vi tar cellgifter på Radiumhemmet. Ibland förstår man inte hur världen är funtad, man vet bara att det är orättvist.

Snälla gode gud, låt det nu vara så, att de lyckades operera bort det. Låt det nu vara så, att cancern aldrig mer kommer tillbaks, så jag och Ray kan få njuta av vårt fina hus och våra somrar ihop.