Vill att det ska vara lite mer jämt över hela huvudet. Inte så här tufsigt och fågelungeaktigt som det är för tillfället.
Längtar längtar.
Längtar efter att tvinna håret mellan fingrarna.
Borsta håret. Göra en fläta.
Känna mitt hår som flyger i vinden en ljummen vårdag.
Längtar efter att tvätta håret med ett godluktande schampo.
Längtar efter att få bestämma mig för om jag vill klippa mig kort, eller fortsätta spara håret.
På mitt huvud växer hårstråna liksom ojämt. Tufsigt växer det. En del av håret är fjunigt, eller som en kompis sa: ”Som på en nyfödd bebis”.
Kanske pånyttföds jag. Alla mina celler har bytts ut. Alla mina hårstrån över precis hela kroppen har bytts ut. En del av håret som spränger sig fram på huvudet är väldigt mörkt och liksom en annan kvalitet än det där fjuniga. Tänk om det blir så, som jag lite skämtsamt sa tidigare, för flera månader sedan. Jag kommer att ha levt halva mitt liv som en kurvig och blondin och resterande halva som en något ickekurvig märkhårig tjej. Intressant.
För ett tag sedan blev jag intervjuad av en tjej för tidningen Expressen i egenskap av att jag är taleskvinna för Moonsun. Tydligen kan man läsa intervjun i en bilaga till Expressen som finns ute nu. Själv har jag inte sett det än, men här bloggar Hannah om det: Naturligt snygg Tänkte börja nästa vecka med ett besök på Moonsun och en härlig behandling. Lyxa till min tillvaro något.
Det har varit en tuff vecka. Men snart måste det börja vända. Den här veckan har jag fått så fina presenter. Ni skämmer bort mig. Känner mig som en prinsessa. Så fruktansvärt glad för allt fint ni skickat och för alla fina sms, meddelanden och inlägg. Tack gulliga ni.
Det stöd jag får av era hejarop, era snälla meddelanden Makes my day. Och ni underbara fina kvinnnor som mejlar mig och berättar om era operationer, det ni är eller har varit med om. Tack för att ni delar. Vi är så många och vi behöver varandra. Jag är dålig på att svara på alla mejl jag får, men jag lovar er att jag läser allt. Skulel vilja samla ihop oss alla en dag, och kanske kan det bli så.
Skulle vilja dela med mig av en tänkvärd present som jag fick skickad till mig. Ett paket med så fina pappersnäsdukar och så gulligt meddelande: ”Sen måste tårarna få ha sin plats och tid. Mina tårar och dina tårar. Och jag tänker att du nog har väldigt många som behöver komma ut. Både regninga gummistöveldagar, soliga flip-flop-dagar och tindrande juldagar. De måste få vara välkomna alla dagar.” Vilken urfin present och verkligen en fin present till en vän som varit med om något tufft. För visst är det så. Jag är glad, men jag är också så himla ledsen. Ledsen för det som hänt i mitt liv. Mina sorger jag varit med om. Det jag måste stå ut med nu, nu när jag är mitt i livet.
För längelänge sedan, när jag var ung och trodde att nu har jag väl ändå lidit tillräckligt. Utstått, varit med om tillräckligt i mitt liv. Ja, då gick jag till en spåtant. Kommer inte ihåg så mycket mer än att hon bodde på Lundagatan. Det här är typ 22 år sen, minst. Det var innan Mira fanns i mitt liv i alla fall och Mira fyller 21 nästa år. Kommer inte ihåg om spåtanten sa något som sedan slog in, men meningen som jag kommer ihåg var: Du har ett badkar av gråt att gråta.
Hur många gånger har jag inte trott att jag liksom gråtit klart sen jag var hos henne.
Hur många gånger som jag tänkt tanken; Nu vänder det allt. Och så tänker jag ju nu också. Det är väl ett sätt att överleva, orka ta ett steg till.
Vilja ta ett steg till.
Först visst är det så, nu vänder det?
Det som gör dig unik finns i ditt sätt att vara, din styrka och ditt mod och allt som du ska klara! Sat nam från en yogis från andra sidan viken.
Alla dina kloka ord! Visst måste tårar få vara en del av våra liv. Möter i jobbet föräldrar som är rädda för att det ska blottas för mycket oönskade känsloyttringar..
Vi måste våga förlora fotfästet för att bli starkare…Det blir ljusare!! o iovissheten finns oänliga möjligheter.
Här kommer en kanske något flummig tanke men jag delar den ändå: För några år sedan sågade vi ned en stor gren på en björk på landet. Efteråt fick vi veta att det inte alls var rätt årstid för ändamålet men det visste vi inte vid själva tillfället. Björken fick som ett sår där grenen hade suttit och det rann väldigt mycket av någon vätska från såret. Vi blev förtvivlade för det höll i sig i flera dagar och det såg ut som om trädet grät. Tänkte på ditt inlägg i går och lite symbolisk tänkte jag att tänk om det är så att kroppen gråter. Bröstet är borta. Den har sorg och det bearbetas genom att den vätskar sig eller kanske gråter. Jag förstår ju att det finns fysiska och medicinska orsaker rent vetenskapligt men det kändes omtänksamt för kroppen att tänka att den också gråter. Tror att sorgen hos oss människor har en väldigt viktig funktion. Vi bär den alltid med oss men ibland ligger den inlindad och skyddad och ibland blommar den fullt ut. Den måste nog få ta den tid och plats som den behöver. Nu ska jag inte fundera högt mer … ville bara dela min tanke. Kram
Härligt att läsa "anoyms" flummiga tankar om björken som sörjer, känns tryggt att veta att det inte bara är jag som har sådana tankegångar 🙂
Visst vänder det snart Karin, dessutom vänder det även snart och går mot vår och då kommer du kunna känna ditt nya hår "flygande i vinden en ljummen vårdag". Kämpa på!! Kram/Annelie
Tycker du är så stark och fin, jag förstår att det är tufft! Jag vill hjälpa så jag klippte av mig håret i veckan och skänkte till bröstcancerfonden där jag bor, de eftersökte hår till peruker. Jag hoppas nu att det kanske kan hjälpa en kvinna som också saknar sitt hår… kanske kan det lindra sorgen något.