Man läser om dränage, men inte att det ska vätska sig så mycket som det gjort.
På Bröstcentrum säger de att det inte är ovanligt. Inte i deras värld.
Tydligen så vätskar sig en kropp som utsatts för cytostatika mer.
Tack, det hade jag velat veta – innan.
Det hade inte förändrat något, man är ju där man är. Men jag vill ha information. Jag vill veta mer och jag vill veta innan vad jag ska gå igenom. För att liksom ställa in mig.
Jag vet att så länge som det sårar och vätskar sig kan jag inte träna så mycket, vilket betyder att jag inte tränar någonting. För just rörelse kan sätta igång vätskningen mer.
Förstår ni vilken frustration.
Jag är en så fysisk person.
Känns nästan som om jag håller på att bli galen.
Vill göra min yoga.
Jag vet att yoga inte är asana (ställningarna).
Jag vet att sitta och andas är viktigt eller att vila sig i form med hjälp av yinyoga.
Men jag vet också hur jag är och vad jag behöver.
Känner mig som en häst som frustar med foten, vill röra på mig.
Har vilat för länge nu känns det som.
Varit uppe sent på kvällen, legat i soffan och zappat.
Det är härligt ett tag. Men nu har det gått mer än en vecka.
Kan det inte bara sluta vätska sig.
Så jag slipper åka till sjukhuset varje dag för att tömma bröstet.
En sak jag tänkt på. När jag låg på sjukhuset träffade en jag tjej som också opererats, men för en annan sak. Innan hon skulle gå hem sa hon: Vet du att de hittat botemedlet mot cancer?
Jag: – Eh, va? Vad menar du?
Hon: – Jo, jag har forskat på det här, kollat upp en massa och det finns ett botemedel, men de vill inte släppa det.
Jag: – Vaddå för botemedel.
Hon: – Det vet jag inte.
Lite så där kan jag tycka att det är med cancer. Folk snackar så mycket. Varför skulle man hålla inne med ett botemedel, om det fanns något?
Det finns en hen i den här staden, som många börjar se som gud när det kommer till det alternativa. Den hen, har också lovat en person som jag känner att den ska inte göra hen sjuk i cancer. Se till att hen inte får cancer. Det gör mig så förgrymmad, eftersom man inte får lova såna grejer och att det faktiskt är förbjudet. Nu har en av den sk gudens patienter, som gått hos hen i typ tio, femton år och följ hens alla restriktioner. Behöver jag tillägga att hen är svindyr? I alla fall nu har den patienten (som är en annan jag känner) blivit opererad för, håll i er CANCER. Just det som den sk guden säger att hans patienter inte ska få. Märkligt att den här självutnämnda guden inte märkte det?
Just saying.
Jag älskar alternativa metoder och behandlingar. Skulle önska att vi kunde förena saker och ting mer. Jag är övertygad om att mitt sätt att leva genom den här behandlingen varit så viktig för hur jag mått. Att jag tränat, att jag ätit så bra som jag gjort. Att jag försökt göra det jag kan för att hjälpa min kropp att må bra i de här urtuffa behandlingarna. Allt handlar om att bli frisk. Och att också hålla sig så pass frisk i sinnet att man inte grabbar efter halmstrån överallt, inte följer allas råd ”Som de hört ska bota cancer”. För man skulle bli galen.
En sak som jag hoppats att jag lärt mig av min sjukdom och att vara såpass utsatt som jag är, det är att inte ge råd till människor som inte bett om råd. Förstår ni vad jag menar?
Om jag känner att jag sitter på något riktigt stort som jag tror skulle förändra för personen jag har framför mig, så får jag fråga den först om den vill ha mina råd.
Det är väl typisk svensk sjukvård att man inte får reda på saker, blir behandlad som ett personnummer inte som en person! Blir sur och förbannad!
Att det vätskar sig är ju en process som tar tid då ett borttagande av bröstet ju lämnar ett stort öppet sår med levande vävnad som nu måste omorganisera sig! Men kan förstå att det är jobbigt en vecka i min medicinska värld är inte en lång tid, tyvärr.
Lita mer på din självkänsla än gurus!
Du är duktig!
Eva
Faktum är att jag också hört att det fatiskt finns botemedel och så mycket bättre mediciner mot cancer som läkarna (eller vilka myndigheter som beslutar saker och ting) inte vill berätta om. Handlar väl om pengar i vanlig ordning. Så jag tror inte det är struntprat, tyvärr. Och i så fall är det för jävligt att leka med sjuka människors liv.
Kram M
Ja det är konstigt, ibland känns det som de undanhåller information, säkert i all välmening. Vill inte skrämma patienterna. När jag fick min port-a-cath var det ingen som sa att det fanns risk för blodproppar. Efter tre veckor med porten, obekvämt skavande under skinnet och ständiga smärtor klagade jag till slut och blev skickad till akuten. Jojomän en 10 cm lång venpropp i axeln. Läkaren där sa att det var 30 % förhöjd risk för proppar om man har cancer+främmande föremål i kroppen!!! Hade de sagt det direkt hade jag ju inte väntat så länge. Nu är det Fragmin sprutar så länge porten finns i kroppen….jippi. Lycka till, vätskandet tar snart slut och sedan blir det fort mycket bättre.
Allt har sin tid.
Cyberkram från ninni
Jag förstår precis vad du menar. Jag tänker att det är viktigt att jag känner in dem jag möter, känner in var de befinner sig, och försöker möta dem där. Inte någon annanstans (tex där jag tycker att de borde befinna sig), utan just precis där de faktiskt befinner sig. Det här är alltid viktigt, men jag tror det blir särskilt viktigt om jag möter någon som går igenom något tungt eller svårt. Så, jag förstår precis. Råd i all välmening som du inte vill ha blir något du behöver förhålla dig till när du har så mycket annat som du också måste förhålla dig till. Så den där välmeningen blir ändå inget som gör dig väl. Styrka till dig precis där du är just nu! <3