Hemma.
Med dränaget hängandes. Slangar och påsarna i en knallrosa liten magväska. Påsarna som måste tömmas varje dag. Hållas koll på hur mycket såret vätskar sig.
Gör inte jätteont, mer fantomsmärtor.
Tänk att man kan känna ett bröst som inte finns?!
Men min man.
Min man.
Som varit hos mig på sjukhuset nästan hela besökstiden. 13-20. Tänk att få bli älskad av honom. Att han tittar på mig med sin kärleksfulla blick, fast jag inte är någon vacker syn nu.
Men att han finns där, orädd och med mig. Hela tiden vid min sida. Inte vikt av en enda gång under hela den här tiden.
Min man.
Som tar sprutor på mig.
Måste ta en spruta mot blodpropp i sju dagar.
Ray tar den sprutan varje kväll på mig.
Jag har världens bästa man.
Jag säger inte att vi inte tjafsar eller bråkar.
Vi är båda mycket.
Mycket energi. Båda starka. Båda eldtecken.
Men att bli älskad av honom, just i denna stund när jag mår som jag gör.
Men kanske vet han att jag skulle göra samma för honom.
Vi är lojala båda. Skulle inte vika ifrån honom. Han vet nog det.
Han säger att jag är vacker, fast jag står där stympad, blek tärd med bara fjun på huvudet. Men det är inte bara ord han säger för att han måste. Jag känner att han menar det, han får mig att känna mig vacker och fin. Det är så stort, för jag ser ju hur skröpplig jag ser ut.
Klart man vill känna sig attraktiv och fin för sin partner. Det försvinner ju inte fast man är sjuk.
Men varje dag, han är glad för varje litet hårstrå som växer på mitt huvud.
Hur vi drömmer om vår ålderdom. Ihop. Alltid ihop.
Vi skildes ifrån varandra för 17 år sedan. Det ska aldrig ske igen.
Nej, min man.
Å, han är bäst, härligast.
Till och med min kvinnliga kirurg sa det. ”Vilken man du har” och så la hon till: ”Vilket bra par ni är”.
Han är verkligen ingen liten lort, ingen mansgris. Han är en riktigt bra man. En underbar person. En fin människa och han är min man.
Så underbart att han är vid min sida. Hans uppmuntran hela vägen. Han har verkligen hjälpt mig igenom det här, hjälper mig att orka. Hans uppmuntran och hans närvaro, att jag kan lita på honom. Tillit när min tillvaro varit så svajig. En arm att luta sig mot, en famn att vara i. En hand att hålla. Min man.
Fanns det medaljer att dela ut. Han skulle få en stor en.
Med dränaget hängandes. Slangar och påsarna i en knallrosa liten magväska. Påsarna som måste tömmas varje dag. Hållas koll på hur mycket såret vätskar sig.
Gör inte jätteont, mer fantomsmärtor.
Tänk att man kan känna ett bröst som inte finns?!
Men min man.
Min man.
Som varit hos mig på sjukhuset nästan hela besökstiden. 13-20. Tänk att få bli älskad av honom. Att han tittar på mig med sin kärleksfulla blick, fast jag inte är någon vacker syn nu.
Men att han finns där, orädd och med mig. Hela tiden vid min sida. Inte vikt av en enda gång under hela den här tiden.
Min man.
Som tar sprutor på mig.
Måste ta en spruta mot blodpropp i sju dagar.
Ray tar den sprutan varje kväll på mig.
Jag har världens bästa man.
Jag säger inte att vi inte tjafsar eller bråkar.
Vi är båda mycket.
Mycket energi. Båda starka. Båda eldtecken.
Men att bli älskad av honom, just i denna stund när jag mår som jag gör.
Men kanske vet han att jag skulle göra samma för honom.
Vi är lojala båda. Skulle inte vika ifrån honom. Han vet nog det.
Han säger att jag är vacker, fast jag står där stympad, blek tärd med bara fjun på huvudet. Men det är inte bara ord han säger för att han måste. Jag känner att han menar det, han får mig att känna mig vacker och fin. Det är så stort, för jag ser ju hur skröpplig jag ser ut.
Klart man vill känna sig attraktiv och fin för sin partner. Det försvinner ju inte fast man är sjuk.
Men varje dag, han är glad för varje litet hårstrå som växer på mitt huvud.
Hur vi drömmer om vår ålderdom. Ihop. Alltid ihop.
Vi skildes ifrån varandra för 17 år sedan. Det ska aldrig ske igen.
Nej, min man.
Å, han är bäst, härligast.
Till och med min kvinnliga kirurg sa det. ”Vilken man du har” och så la hon till: ”Vilket bra par ni är”.
Han är verkligen ingen liten lort, ingen mansgris. Han är en riktigt bra man. En underbar person. En fin människa och han är min man.
Så underbart att han är vid min sida. Hans uppmuntran hela vägen. Han har verkligen hjälpt mig igenom det här, hjälper mig att orka. Hans uppmuntran och hans närvaro, att jag kan lita på honom. Tillit när min tillvaro varit så svajig. En arm att luta sig mot, en famn att vara i. En hand att hålla. Min man.
Fanns det medaljer att dela ut. Han skulle få en stor en.
Blir glad av att läsa det du skriver om Ray, din man, hans stöd och ert dynamiska vettiga liv tillsammans.
Det är ni värda!
Peace Love & Understanding
kram
Lena
Blir riktigt rörd när jag läser hur du beskriver om din man, Ray.
Måste kännas tryggt at få ha en så fin man vid sin sida, och det är du värd, Karin.
Håller verkligen alla tummar o tår för
att du ska bli helt återställd, och frisk.
Jag ser fram emot att få gå på dina yogapass from i tiden / kramar till dej!
Så fint skrivet!
Å så vacker!
Jag blir också stucken av min man…fast bara en gång i månaden.
Tack för lilla tankeställaren. Glömmer nog bort att visa min man
den uppskattning han förtjänar.
kram
Du har en fin man för att du är en fin kvinna tänker jag. Och ni är värda varandra. Skönt att läsa. Stor kram
och kärleken är störst! Man blir berörd, dessa vackra ord om tillit, kärlek och lojalitet.
Idagens samhälle behöver vi höra mer vackra ord, det blir så lätt mycket klagan i ett stressigt liv. Man glömmer vad som betyder något, det självklara.
Människor trånar efter storvinster i spel, pengar ska skänka dem lycka…..i stället för att se den rikedom som de redan har. Du kommer att läka, du har alla förutsättningar! Lycka till på din resa, jag följer dej varje dag.
Du är den kvinna som lyser kärlek till dig själv och andra. Det är det som gör dig så vacker. Angela
Så skönt att du/ni är hemma igen! Kram till dig och din man! /Annelie
Det är lätt att älska när livet är enkelt och allt går bra. Det är häftigt och verkligt att älska alla andra gånger. Kärleken blir äkta då. Du beskriver den äkta kärleken så bra, det är precis så den är tänker jag. Att tillsammans glädjas åt fjuniga hårstrån på huvudet, och att känna sig vacker även i ena ynkligaste tillstånd därför att kärleken går djupt, det är starkt <3