nu kommer de ledsna dagarna

Jag tror jag går in i en jobbig period. En deppig period. Jag kände det så starkt igår på sjukhuset. Sådan tur att Åsa var med, jag grät mig igenom flera möten. Jag fick träffa narkosläkaren, kirurgen, min onkolog och så var det inskrivningssamtal inför operationen. Alla var så gulliga och tog sig tid. Det var fint. Det börjar bli verkligt.
Det är inte bara en tanke och nåt jag ska göra längre fram.
Jag har liksom tänkt förnuftigt om operationen tidigare, nu börjar det kännas.
Cellgifterna har tagit all min energi, allt mitt fokus hittills.
Då när man är mitt uppe i dem så har man svårt, rent utsagt omöjligt för att tänka på vad som ska hända sedan.
Cellgiftsmånaderna måste liksom genomlevas, göras. Då är liksom enda tanken; Snälla håll mig frisk så jag får göra nästa behandling.
Nu är de över och en sorts tomhet sköljer över mig.
Känns som jag inte har några såna steg att förhålla mig till. Nu är det operation. Ta bort ett bröst och det kommer aldrig mer att komma tillbaka.
Jag känner mig oerhört ledsen, riktigt riktig sorgsen.
Och jag märker att när jag på riktigt går in i en känsla, starkare och djupare så tar också känslan över mina drömmar.
Och i  natt drömde jag att jag och Ray bodde i ett stort hus och att vi hade en stor fest. Det var så mycket folk, många jag aldrig skulle ha bjudit. Människor från långt tillbaka, konstiga relationer. Ja, de var en riktigt stor mix av människor från hela mitt liv. Både viktiga personer, men också såna som var mer bekanta, avlägsna vänner om ens det. Jättemärkligt.
Och allt jag gjorde, för jag var på något konstigt sätt inte delaktig i festen. Jag var där, men ändå inte med. Men allt jag gjorde var att leta efter Ray och jag hittade honom inte. Det var så obehagligt.
Och det är väl så det är.
Jag känner mig väldigt sårbar, rädd för att bli lämnad, utsatt på ett skört och stundvis väldigt ensamt sätt.  Jag försöker hela tiden förhålla mig till det.
Det är tufft att sitta mitt emot en doktor, man är som ett barn eftersom att de bestämmer vilka steg som ska tas. Vilka behandlingar som ska göras. Vad som är bäst för mig. Det är så läskigt att behöva lita på att rätt beslut tas, att bästa behandlingen görs. Men jag måste ju det. Men det är ensamt, för det är ju liksom bara jag som måste godkänna och säga; Jag gör som ni säger.
Nej, det kommer att bli en tuff period. Jag hoppas att jag snart får komma till en kurator på sjukhuset, en som är van att prata med kvinnor som har varit och är i samma situation som jag.
Och på måndag ska jag träffa min terapeut.
Just nu skulle jag vilja gå varje dag i terapi.
Nu ska jag duscha, sätta på mig träningskläderna och gå till Charlottes yogastudio på Odengatan och stå lite på händer.

Om shanti