funny monday

Bildtext: Här är Pino bara några veckor gammal och jag har precis hämtat honom på kenneln. Vi ska alldeles snart ta flyget till Stockholm. Han är så liten att han får ha katthalsband.

Idag för sex år sedan föddes en liten svartkrullig pojke i en liten by i norra Skåne. Att den lille pojken skulle hamna hos mig måste ha stått skrivet i stjärnorna, för vad skulle vi göra utan varandra? Nu har jag svårt att föreställa mig att inte ha Pino i mitt liv. För mig är det en sån gåva att få ha djur omkring mig. Jag skulle gärna vilja ha fler djur, katter, getter, får, lammungar, minigrisar, kossor, fler pudlar. När jag var liten önskade jag mig ofta en häst i julklapp och då kunde jag inte ens rida. Därför passar mitt nya liv på landet så himlans bra. Jag måste bara övertala resten av familjen att det är en alldeles förträfflig ide att ha fler fyrfotingar i familjen…

Pino, eller Giuseppe som han egentligen heter är verkligen som en skänk från ovan. Att han varit och är viktig för mig har ni säkert alla förstått.
Och när jag blev sjuk har han kommit att betyda ännu mer. Och när jag pratar med andra som drabbats av cancer så förstår jag att det är samma också för dem. Hunden är verkligen människans bästa vän. När jag varit trött och inte orkat så mycket och mest legat still framför teven, så har han kurat ihop sig som en liten boll, näranära. Han har visat en sån ömhet att jag blir alldeles mjuk i hjärtat när jag tänker på det. Dessutom har han blivit extra vaktig. Han morrar om det slår i porten, eller om någon närmar sig huset på Björkö. Han vaktar mig och oroar sig för mig. Det är så gulligt, så gulligt.
Jag är så kär i den här lilla hunden.
Dessutom tvingar han ut mig. Har man hund måste man gå promenader i ur och skur och med en liten hund blir aldrig långa bussresor och tågresor tråkiga. För folk vill prata med en när man har hund. Barn vill klappa honom och hundvakterna står på kö för att få passa Pino.
Han är så lätt att tycka om.

Och i dag fyller han sex år. Eller 49 år om man räknar i hundår. det går sju hundår på ett människorår och första året i en hunds liv räknas nämligen dubbelt.

Så idag gick vi till Pinos dagis, som också är en hundaffär och Pino fick gå därifrån med ett ben i munnen. Han bar det stolt Sveavägen fram och hela vägen till vår dörr.

Vi har också varit på jobbmöte idag med tjejerna som jobbar med Knipboken. Från vänster Anja, som formger, Annelie, förläggare och Johanna som är redaktör. Fotograf är så klart Anneli, som också håller i kameran när den här bilden tas. De är så gulliga tjejerna på Bonniers. Jag är så tacksam för att de varit så omtänksamma och så fina mot mig hela den här resan och att vi nu gjort den här boken som kommer ut i början av 2013. Nu hoppas vi på att det blir en storsäljare.