farfar och jag

 Mitt arbetsrum på Björkö.

Rudolf Björkegren. Jag hann aldrig träffa min farfar, trots att han blev 96 år gammal. Han dog samma år som jag föddes, men jag tror jag hade gillat honom. Han var en bondson från Gotland, som tog revansch och åkte till Uppsala universitet och utbildade sig och kom tillbaka till sin gamla skola och tog över jobbet som lektor efter den man som tryckt ner honom. Min farfar var lektor i latin och grekiska språk, det är strongt för en bondson från Gotland.

Jag älskar människor som tar sig över barriärer. Som kämpar emot, ifrågasätter och vågar göra sin grej. Tar för sig i livet och vägrar rätta sig i ledet för hur man ska vara eller göra. Som hittar sina egna vägar och ger hopp till andra som kämpar och bär på drömmar. Inget är omöjligt, inte om man ger sin fassiken på det.

Men det tuffaste med min farfar var nog ändå att han först var gift med en 17 år äldre kvinna, Betty Berg. Hon var skådespelerska på Dramaten, min mamma tycker att min kompis Cissi är så lik Betty, att hon fått för sig att de är släkt på nåt sätt. Klart det skulle vara en kul tanke.

Tyvärr dog Betty, hon och Rudolf hann aldrig få några barn. Då gifte Rudolf om sig med sitt hembiträde Ina Svensson, min farmor som var 30 år yngre än han. De fick under väldigt kort tid fem barn. Min farfar var 64 år när min pappa föddes. Säkert inte alldeles enkelt, men farfar blev gammal. En seg en. Jag hoppas jag ärvt hans seghet.

Å, vad jag tyckte om min farmor, hon var rund, ganska barsk med en lång grå fläta. Jag brukade bo hos henne på Tofta och i Uppsala. När vi var på Gotland kunde vi åka på picnic med faster Ulla. Oftast blev det till Högklint i Ullas lilla bubbla. Vi hade matsäck med oss. Farmor som klätt upp sig i finklänning och liten hatt orkade inte ta sig ur bilen, utan ville sitta kvar. Så vi satt där och drack kaffe och åt vår matsäck och tittade på utsikten.

I somras frågade min bror Sven om vi ville ha farfars skrivbord. Jag tänkte: ”Näe, hur ska det få plats. Det är stort och otympligt”. Men jag hann aldrig tacka nej. Det var ju ganska turbolent i somras…

Dagen efter min bror frågat om skrivbordet besökte jag ett medium. En superhäftig kvinna som sätter fingret på så mycket i mitt liv och som gör mig glad och stark på samma gång. Ni kanske tycker att det låter helt flummigt och det är det kanske. Har gått till så många olika medium och spåtanter och healers, men den här kvinnan tror jag på. Jag tror ju att vi har nåt mer inom oss, en starkare kraft som om och när den förlöses på något sätt visar oss vägen. Jag vet att jag har mycket kraft i mig och jag försöker få tillgång till den. Jag har nog famlat och famlar fortfarande, men kanske håller saker och ting på att utkristallisera sig. Göra mig modig nog att ta steget. Och om sanningen ska fram, jag är inte lika rädd längre. Tänker inte längre, hur ska folk tänka om mig? Får jag göra så här? Tar jag inte för mycket plats nu? Skulden, skulden som jag ofta känt ramat in mig och mitt liv och mina små steg framåt. Jag har nog hållit tillbaka mig själv, men jag har också bjudit in människor i mitt liv som hjälpt mig med det. Sånt är det slut med nu. Det är storstövlarna på. Nu ska här levas ett liv som jag vill leva.

Det här mediumet, jag träffade tillkallar de döda. Och det är inte läskigt, jag lovar. Men nu till det märkliga. Det första hon säger när vi ”satt igång” är:
”Jag vet inte hur jag ska säga det här, men det kommer en äldre man, med ett jättestort skrivbord. Skrivbordet är så stort, han syns nästan inte bakom skrivbordet. Men det är något viktigt med det här skrivbordet.”

Och så var det igång.

Min farfar berättade en massa saker, om mina föräldrar, om saker som jag är och har varit ledsen för, men allt gjordes om, sågs från ett annat håll och det gör inte längre ont. Han förklarade saker, om skulden jag känt och känner, utan att gå in i detaljer. En dag ska jag göra det. Han gav mig råd och det kändes så fint. Men framförallt sa han att jag måste skriva. Att jag har en generationsroman som måste bli skriven. Och hur visste hon det?
Hur visste mediumet att jag redan skrivit flera kapitel i just en generationsroman? Men att jag inte riktigt vågat satsa på det, men nu kanske jag ska det. Nu när jag kan sitta vid min farfars gamla skrivbord, liksom få lite av hans kraft.
Nu längtar jag bara tills de här biverkningarna är över, så jag kan åka till landet och vara där ett tag.

 Min farfar