jag har tagit studenten

Ångestnatt. Kortisonet slog till hårt och cellgifterna med. Har mått illa på ett sådant där magkatarraktigt sätt. Känner mig snarare kallsvettig än svettig. Vaknade flera gånger under natten. Det är fruktansvärt att ha den där ångesten och oron i kroppen. Det är som om kroppen är fylld med kolsyra. Det bubblar, men inte några sådana där härliga bubbliga jag-är-nykär-känslor, nej, snarare ren och skär ångest. Man kan inte sitta still, inte vila. Kroppen är rastlös. Men det är sista gången. Sista gången med cellgifter.
För jag har tagit studenten.

Så känns det lite.
Nu kan jag det här. Cellgifter – check. Och jag vill lämna det här kapitlet bakom mig. Vända blad liksom, orden som som vår kung på något sätt myntade i våras när han försökte lirka sig ur den ena efter den andra uppgiften om hans tillkortakommande som kung. Nej, honom har jag aldrig varit imponerad av. Ser fram emot han snart byts ut och att Victoria får bli drottning i vårt land.
Men jag vill i allafall vända blad för nu känns det lite som om jag gjort det här. Been there, done that. Jag har tröttnat rejält på det här tillståndet. Vill gå vidare. Nu har jag nästa delmål framför ögonen. Operationen den 15 november. Nu ska jag sätta mig in i det.
Efter cellgiftsbehandlingen gick jag av på T-centralen och gick Drottninggatan hem. Slank in på H&M och köpte den här leopardkoftan. För att på något sätt befästa ”rivet” i mig, min nästan djuriska kamp att ta mig igenom det här, att kämpa mot cancern med näbbar och klor. Hittade också en angoramössa med silverkant som får vara min studentmössa.
Idag ska min barndomskamrat Tintin komma på lunch vi har inte setts sen i somras när vi åkte vår bilresa Stockholm-Båstad och sedan Stockholm-Björkö. Jag skrattar alltid så mycket med Tintin. Det börjar redan när jag hör hennes röst i telefonen. Just nu kan man se henne i Den skalliga primadonnan på Boulevardteatern Köp biljett här
Så fort jag känner mig starkare efter cellgiftet ska jag gå. Tycker nog att titeln passar mig!
Och i eftermiddag ska jag och Ray åka till landet. Längtar till vårt fina hus. Så nu hoppas jag att jag ska få en skön och vilsam helg i Roslagen, mitt i naturen med min älskling.

Tillägg: Läs Dn debatt idag. Flera läkare som skrivit debattartikeln. Sjukvården är så jävla, ja, man får svära ibland, orättvis. Det är INTE okej.  Jag vet att man inte tänker på sjukvården när man är frisk, men alla, precis ALLA kommer en dag hamna i händerna på sjukvården och vill du att händerna ska vara empatiska eller kyligt avslagna? Vill du bli behandlad med respekt oavsett om du är fattig eller rik, oavsett var du bor i Sverige? Lär deras debattartikel, många kvinnor nekas till exempel Herceptin, som är en antikropp som har visat sig vara väldigt effektiv i kampen mot bröstcancer för att det sjukhuset anser att det är för dyrt. Vad är ett liv värt i Sverige? Är en fråga man gärna kan ställa. Igår när jag fick min cellgiftsbehandling träffade jag en kille något yngre än jag, med en ovanlig cancerform. Han tillhörde också bröst- och sarkomavdelningen, som jag också gör. Det visade sig också att vi har samma läkare Elisabet Lidbrink. Hans första kontakt med sjukvården var på en annan avdelning på sjukhuset. Där nekade de honom vård, de skickade hem honom efter sin diagnos med orden att det inte fanns något att göra. Som tur var hade tydligen Elisabet läst om honom på en konferens flera läkare hade och ville ta sig an honom. Tänk er själva, du får en diagnos med en dödlig sjukdom, men de ger dig inget hopp. Elisabet gav honom hopp och skräddarsydde genast en behandlingsplan för honom. Men tänk om inte hon sett möjligheten? Å, min orädda läkare. Jag är så full av beundran för henne. Hon är som en en anarkist i läkarskrået. Att hon också på 80-talet jobbade med aidssjuka på Roslagstull, var det väl sjukhuset heter, ger henne ännu mera kredd. Fantastiskt med dessa läkare som vågar ställa krav och samtidigt vara empatiska. Men ska det behöva vara ett lotteri? Jag fick högsta vinsten jag fick henne som min läkare. Men bästa vården, med bästa medicinen ska självklart vara en självklarhet för ALLA. Läkarna som skrivit debattartikeln avslutar artikeln med meningen: Var är alla läkare och politiker som inte tycker att vi ska göra skillnad på fattiga och rika på våra svenska sjukhus?