idag tar jag mitt sista cellgift – Yippie

Det blev ingen yoga i morse. Kortisonet som jag måste äta innan behandlingen har slagit in och det finns en oro i kroppen, en ångest och just nu känns det inte bra att yoga på den just för att den är kemisk. Så jag har tagit det lugnt på morgon. Ska ta ut Pino strax och förbereda mig för dagens aktivitet…

Idag, idag, IDAG tar jag mitt sista och sjätte cellgift. Känns som att avsluta ett kapitel i mitt nu så kallade cancerliv. Sedan väntar andra kapitel i det så kallade livet. Jag kommer närmre och närmre mitt egna liv, som inte är kantat av sjukhusbesök och oro. Jag vet det ligger långt borta, men jag är på väg och idag avslutar jag kapitlet cellgifter och herregud vad jag hoppas att det blir en snäll omgång. Att jag får hålla mig frisk och inte mår pyton veckorna som jag har framför mig. Och att jag slipper fler blåa tår. En blå lilltå räcker gott.
Jag hoppas verkligen inte kroppen tar allt för mycket stryk den här gången för jag är sliten nu.
Skulle behöva lägga in mig några veckor på spa/hälsohem och gärna i något varmt land. Men just nu får jag inte sola. Har inte fått sola sen jag började med cellgifter.
Förstår ni vad jag längtar efter värme, att få springa ner till vattnet, gå och dra fötterna efter mig i sanden. Låta solens strålar värma min kropp. Jag ju lejon och ett väldigt typiskt lejon. Både energisk och lat, men framförallt en solflicka. Inte för att jag ligger och pressar mig i solen. Behöver bara vara i solen tio minuter, en kvart så får jag färg. Men det är mer känslan av den varma solstrålen mot min hud, det längtar jag nästan infernaliskt efter.

I september skulle jag åkt med en grupp seniorer tillsammans med resebyrån Grandtours till Mallorca och i november går en resa till ett ayurvedisk center i Goa med samma resebyrå. När jag blev sjuk så var jag så klart tvungen att hoppa av det. Resebyrån berättade att Malin Berghagen tar över grupperna. Det kändes fint att jag blev ersatt av just henne. Jag känner inte Malin, men har alltid tyckt om henne. Har flera vänner som känner henne och som gillar henne. Men framförallt min man känner henne och är faktiskt gudfar till ett av hennes barn.
Ändå har vi inte träffats. Nu har vi mejlat varandra och sagt att vi ska ses och jag ser fram emot det mötet.
Vad Malin inte vet är att jag på 80-talet jobbade på en vegetarisk restaurang, Sunrice, som låg på Sankt eriksplan. Hon hade blivit mamma och kom ofta och åt på restaurangen med sin lille son. Hon var så fin, hade till och med en liten vaxduk som hon la ut på bordet, så att hennes lille son kunde äta själv och kladda som små barn gör. Men vi servitriser slapp nerkladdade dukar. Det var så omtänksamt och fint. Har aldrig efter det träffat på någon mamma eller pappa som gjort så.

Men mitt resande, det får vänta till nästa år.
Nu är det sista cellgiftet som hägrar.
Sen väntar kapitlet operation och strålning.
Rehabilitering.
Att få återgå till mitt vanliga liv. Men det är många år tills jag blir friskförklarad.
Jag tror att efter att cellgiftet börjat klinga ut ur min kropp om några veckor. Jag vet det tar typ ett år innan allt, om det nånsin ens försvinner helt ur kroppen. Men jag tänker på själva känslan, min känsla för mig själv frisk eller sjuk. Hur tänker jag om mig själv? Ser jag mig som sjuk? Eller ser jag mig som frisk? Igår med Åsa när vi satt i väntrummet och väntade på att få gå in till Elisabet, så skrattade vi åt att jag sa att jag är trött på det här. Och det blev, ja, nu har jag provat det här och tack det räcker. Jag har fattat grejen, nu vill jag gå vidare.
Och lite känns det så.
Hörde Chatarina Hulting prata på Kvällsöppet. Hon sa att hon hade gått in i sin sjukdom som ett jobb. Och precis så har jag också känt det. Och den känslan fick jag från dag ett. Jag är ju en projektmänniska. Alltid jobbat i projekt, då går man in i ett projekt och jobbar järnet för att det ska bli bra. Men man vet att om några månader är det avslut och man når målet. SEdan vilar man lite för att gå in i nästa projekt. Och lite så har jag nog tacklat det här projektet, att jag fick cancer. Catharina sa också att hon hela tiden kände att hon ville vara en bra patient. Så kanske alla känner, eller inte, vad vet jag. Men så känner jag. Jag tror jag skrivit om det tidigare också. Jag vill att Elisabet, min onkolog som är min läkare på den här resan ska vara stolt över mig. Så himla barnsligt. Men jag skulle vilja få ett diplom från henne. Jag ska fnula lite på vad jag tycker att hon ska skriva, men lite guldstjärnor vore inte helt fel.

Ska bli så skönt när den här infektionskänsligheten som kommer med att man tar cellgifter försvinner. Då kommer det kännas så härligt, då behöver jag inte vara rädd för att någon nyser bredvid mig på bussen. Då kan jag nog känna mig lugnare och då kommer det nog kännas mer som att jag är frisk.
Och nu har håret också börjat växa, och det är mörkt. Små mörka hårstrån som spränger sig upp ur mitt huvud.
Det är så spännande.
Men jag tror att när väl håret finns där på huvudet, så kommer jag att få tillbaka känslan av mig själv. Känna igen mig när jag tittar mig i spegeln.
Och jag tror att det håret kommer att göra det lättare att acceptera att jag ska ta bort bröstet.