Har precis kommit hem från yogan hos Charlotte på Odengatan. Känner mig glad och stark. Det är en så härlig känsla att ha. Jag älskar varje sekund som jag kan yoga. Att jag får sträcka ut min kropp och andas djupt in i mig själv. Fylla lungorna med luft, syresätta blodet och låta andningen göra mig lugn och trygg. Det är så härligt.
Alla bilder har fotograf Anneli Hildonen tagit. Hon följer mig i den här ”resan” och hon gör det så bra, att jag faktiskt glömmer bort att hon är där. Ni vet att Britta (på bilden här ovan) var min första Ashtangayogalärare. Idag är jag så tacksam för att jag har yogan med mig in i det här. Att yogan blir min ryggrad, min livlina som hjälper mig att hålla mig ”in sane”, haha skrev fel från början. Insane, ska det så klart inte vara, utan jag skulle vilja att det fanns ett ord som innefattade att hålla mig frisk både fysiskt och psykiskt. Finns det nåt sådant ord?
Typ i schack, men det låter så himlans trist.
Jag oroar mig så klart vad operationen ska göra med min kropp. Om jag kommer att få ödem, vattenansamling i min kropp, en arm som jag inte kan använda. Sådant oroar jag mig mycket för efter att ha hört sådana historier och också läst om de biverkningar som man kan få när man opererar bort lymfkörtlar.
Det är det här jag älskar med ashtangayoga och att göra mysore, det vill säga att man yogar i sin egen takt och gör också de ställningar man gör i serien eller serierna. Stämningen som finns i ett rum där alla andas och alla är helt fokuserade och inne i sin ”grej”. Det är så häftigt. Och stämningen i rummet i söndags var varm och kärleksfull och det var som att vara i enda stort kramhav, eller gruppkram som Regina sa, när vi kramade om varandra, jag, Regina, Britta och Cissi. Fint och varmt.
Och så grundaren av Ashtangayoga, Pattabhi Jois, eller Guruji som han lite kärleksfullt kallades. Jag är så glad att jag fick träffa honom och krama om honom. Se in i hans glada och barnsliga ögon, för det var faktiskt det jag slogs av, när jag äntligen fick träffa honom. Att den där äldre mannen hade ett barns ögon. Jag är också så tacksam över att jag fick chansen att tacka honom för att han kommit på ahstangayogan, som är ett så genialiskt system. Att jag fick säga till honom att om jag inte hittat ashtangayogan, så hade jag nog blivit just insane. Att allt jag varit med om i mitt liv. Alla mina sorger istället för att bli som en tung offerkofta, på ett sätt omvandlades och blev till medaljer på mitt bröst och mycket med hjälp av yogan. Och nu snart, den 15 november på Divali, den stora indiska högtiden då ska jag få en jättestor medalj som kommer att pryda hela mitt högra bröst. För det är då jag ska opereras. Är inte det fantastiskt att det blev det datumet?
Finaste gulligaste tjejerna. Ida som jag lärde känna i Båstad när hon kom och yogade i min studio där. Penny, värsta balla bruttan som är en riktig hejare på handstands, Viveka som jag känt sedan gymnasiet och vi drev kafe på Kungsholmsgymnasium, men det var väl mest för att vi skulle kunna sitta där och röka våra Marlboro lights. Viveka tog med mig till min första ashtangayogaklass och det är jag så tacksam för. Och Anna, en riktig yogadiplomat som är en ganska ny bekantskap. Och så alla ni andra som kämpat med det här yogamarathonet, som volontärer och deltagare och sponsorer.
Tack, tack, tack från mig och från alla mina olyckssystrar och bröder. För män kan också drabbas.
Haha jag älskar den här bilden.
Åsså den här kramen. Här träffar jag C, en kvinna som liksom jag drabbats av bröstcancer, men som gjort hela resan och nu också gjort en bröstrekonstruktion. Hon var så vacker, såg så frisk ut. Kom ut från en yogalektion och var så där rosig om kinderna. Hon gjorde mig så glad. Jag känner mig inte rädd längre för operationen. Efter att ha träffat henne och efter att ha fått prata med henne, gjorde jag hoppsahoppsasteg hem och berättade för min man. Kanske förstår ni känslan när rädslan släpper, som att en sten faller från mitt bröst. Jag förstår så klart att det kommer att bli tufft, men jag är inte rädd för allt ska bli bra.
Du alltså, du är ju underbar! Helt enkelt. Och vilken dag det blev! Stor kram
När tilliten till universum är orubblig, oavsett vilka ledsamheter vi ska ta oss igenom, får vi möta alla dessa som visar oss var vägen går!
Ljus kärlek och styrka till dig och din familj
Helén vås
Hej Karin.
Jag har följt din blogg länge men är tyvärr dålig på att kommentera… Vi har träffats för ett par år sedan på Atmajyoti då Alexander hade en ws där och jag är god vän med Bodil (Vayu i Norrköping). Jag har dig, Viveka och era DVD:er att tacka för det stöd ni bidrog med i min vardagsträning då jag började träna Ashtanga yoga och inte hade någon lärare på orten. Jag har även läst dina böcker och tycker mycket om ditt personliga och jordnära sätt att presentera yogan på.
Det var väldigt sorgligt att läsa om ditt cancerbesked och den spontana känslan är att man önskar att det gick att göra något. När jag sedan läste om det strålande initiativet om Yogamarathon så kände jag att då vill vi (jag och min man) också vara med och bidra. Vi har nyligen flyttat vår yogaverksamhet från landet utanför Linköping där vi bor in till stan, så i vår nya studio yogade drygt 80 personer för dig och andra bröstcancerdrabbade i söndags. Det var en fantastisk eftermiddag med en väldigt speciell stämning och många av deltagarna följer din blogg eller har yogat för dig någon gång genom åren. Dessutom var två yoga-kollegor, som driver andra yogaställen i stan, med och bidrog med varsitt pass i Kundaliniyoga och MediYoga.
Det var så roligt att prata med Anna i söndags kväll och få höra att det redan då kommit in så mycket pengar runt om i landet och det ska bli spännande att se vad totalen blir med alla BG-inbetalningar. Här fick vi in drygt 5700 kr i kontanter och det är vi verkligen glada för.
Jag önskar dig ett stort och varmt lycka till med allt det som ligger framför dig nu och känner mig glad över att lite av oron lättat för dig. Du är dessutom fantastisk som yogar på som du gör under en så tung cellgiftsbehandling även om jag förstår att det också är en stor källa till kraft att kunna fortsätta yoga. Du inspirerar och vi är många som är glada över att du delar med dig av dina tankar här.
Stor kram
Karin fina, jag fick inget problem med ödem eller annat efter min bröstcanceroperation.
På mig tog läkaren bort endast tumören, s.k tårtbit (varför detta goda namn på nåt som inte är gott?)och så öppnades under armen och tog lymfkörtlar.
Jag vet inte hur det kommer sig att en del får ödem och andra inte.
Men jag ville bara berätta hur det var för mig.
Paece Love & Understanding
Kram
Lena
Hej Karin. Du behöver inte oroa dig inför operationen. Jag tog bort mitt högra bröst och alla lymfkörtlarna för drygt fem veckor sedan. Idag är jag platt och fin över ärret. Visst samlas det lymfvätska i den tomma brösthålan men bara ett tag, kroppen reder ut det efter hand. Fortsätt med dina rörelser, tänj och sträck och så kommer det att ordna sig!
Härligt att du fick all den positiva energin! Ja är säker på att det kommer att gå bra, stelt och konstigt i början men det går till sig med träning. Nu fem månader senare funkar det jättebra, har börjat springa igen och mer rörlig än på flera år. Att röra sig är "livsviktigt", läs Anticancer och få mer goda råd, om du inte läst den redan.
Kram/L
Det var ett fantastiskt yogamarathon <3