Det är tufft nu. Det är bergochdalbana i mitt känsloliv. Jag är ömsom glad och ömsom ledsen. Igår vaknade jag och ögonen var helt svullna, så där så man ville tejpa upp ögonlocken och det var stora mörka påsar under ögonen. Nästan samma i morse, fast ögonen var mer igenklibbade.
Jag känner mig så himla utsatt när det syns i ansiktet att jag är sjuk.
Ögonfransarna har börjat att ryka och ögonbrynen finns visserligen kvar, men det är tunnare än tidigare.
Men det sjuka är att håret på benen fortsätter att växa.
Kan det inte vara tvärtom. Jag har hellre ögonfransar och bryn än hår på benen, om jag får välja.
När ögonfransarna ryker blir också ögonen känsliga, så även om jag inte är ledsen så rinner tårarna. Ögonfransarna skyddar ögonen.
Nu är det dags för solglasögon, som skydd.
Dessutom är jag så himla blek, det är som om jag sakta suddas ut. Alla mina konturer, hela jag. Det är en så obehaglig känsla.
Vem vill vara konturlös?
Nu skulle jag vilja klä mig som de där balla brudarna jag såg på flygplatsen i Doha. Med sjal och stora tjusiga solglasögon.
Igår ville jag vända tillbaka hem straxt utanför porten, ville inte gå ut. Började grina och kände mig så jävla ljusskygg. Vi tog oss ner till Jappi, två portar ner för att handla mat. Men det var en sån ansträngning. Usch jag är så känslig och jag läser in allt, precis allt i alla möten. När vi var på väg ut träffade vi vår granne. Jättegulligt, vi har inte setts på hela sommaren och känner egentligen inte varandra. Men hon hade hört att jag var sjuk och kom fram och kramade om mig och undrade hur jag hade det. Jag började grina så klart. Det är som att trycka på en knapp, så bara flödar det just nu.
Jag blir så berörd av omtänksamhet. Den som är på riktigt, den som berör.
När vi väntade på vår mat, nere på restaurang Jappi, så gick en tjej som jag känner rätt ytligt förbi. Vi har alltid hälsat på varandra, småpratat ibland. Nu har hon gått förbi mig flera gånger och väjt med blicken.
Sånt tar på en. Det finns säkert tusen och en anledning.
Men det är en väldigt obehaglig känsla när folk väjer med blicken när man som jag är i den här situationen.
Jag känner mig så himla utsatt när det syns i ansiktet att jag är sjuk.
Ögonfransarna har börjat att ryka och ögonbrynen finns visserligen kvar, men det är tunnare än tidigare.
Men det sjuka är att håret på benen fortsätter att växa.
Kan det inte vara tvärtom. Jag har hellre ögonfransar och bryn än hår på benen, om jag får välja.
När ögonfransarna ryker blir också ögonen känsliga, så även om jag inte är ledsen så rinner tårarna. Ögonfransarna skyddar ögonen.
Nu är det dags för solglasögon, som skydd.
Dessutom är jag så himla blek, det är som om jag sakta suddas ut. Alla mina konturer, hela jag. Det är en så obehaglig känsla.
Vem vill vara konturlös?
Nu skulle jag vilja klä mig som de där balla brudarna jag såg på flygplatsen i Doha. Med sjal och stora tjusiga solglasögon.
Igår ville jag vända tillbaka hem straxt utanför porten, ville inte gå ut. Började grina och kände mig så jävla ljusskygg. Vi tog oss ner till Jappi, två portar ner för att handla mat. Men det var en sån ansträngning. Usch jag är så känslig och jag läser in allt, precis allt i alla möten. När vi var på väg ut träffade vi vår granne. Jättegulligt, vi har inte setts på hela sommaren och känner egentligen inte varandra. Men hon hade hört att jag var sjuk och kom fram och kramade om mig och undrade hur jag hade det. Jag började grina så klart. Det är som att trycka på en knapp, så bara flödar det just nu.
Jag blir så berörd av omtänksamhet. Den som är på riktigt, den som berör.
När vi väntade på vår mat, nere på restaurang Jappi, så gick en tjej som jag känner rätt ytligt förbi. Vi har alltid hälsat på varandra, småpratat ibland. Nu har hon gått förbi mig flera gånger och väjt med blicken.
Sånt tar på en. Det finns säkert tusen och en anledning.
Men det är en väldigt obehaglig känsla när folk väjer med blicken när man som jag är i den här situationen.
Å Karin, det är verkligen det värsta när det syns i ansiktet.
Några "vänner" avvek också när jag gick igenom detta.
De kan helt enkelt inte ta det som gör ont.
Då är de heller inga riktiga vänner.
Men visst gör det ont. Särskilt när man är ett litet blödande skrutt.
Kram
Usch. Jag tror att människor ibland inte vet vad de ska säga i sådana här situationer och i rädsla inför det då väljer att titta bort. Men det gör oftast ondare än ett kanske aningens krystat samtal. Jag hoppas verkligen att du slipper det i fortsättningen och att du får fler kramar av människorna runt omkring dig istället. <3
Det är svårt att hantera men säger egentligen mest om dem. Det har jag varit med om när mina föräldrar dog, att människor gick över gatan för att slippa prata. Kram och tänk på alla som gör tvärtom!
Håller med Annika. För många år sedan när en av mina elevers föräldrar hastigt hade dött så kände jag mig väldigt förvirrad, hur ska jag göra i allt det svåra? Svaret jag fick av en god vän var att finns bara där. Ingen kräver att du ska ha svar på något, bara finns det räcker och räcker långt. Det rådet har jag burit med mig sedan dess och det stämmer verkligen.
Jag känner så väl igen mig i bergochdalbanan som du beskriver. Jag fick min sista Taxotere behandling i slutet av augusti och är några steg längre fram än du i din behandling. Jag har börjat min strålning och känslolivet fortsätter pendla som aldrig förr. Topparna med bra dagar då allt känns underbart och jag är glad över livet blandas med de djupa dalarna när allt känns orättvist och tröttsamt. Mitt hår har börjat växa ut på huvudet och kanske så sakta är fransarna på väg tillbaka. Jag brinner emellanåt dock av otålighet och vill att det ska gå fortare. Känns fortfarande ovant med mitt nya "jag" och jag har också svårt i mötet med vissa människor. Jag läser din blogg och hejar på dig, snart är du igenom dessa tuffa cytostatika behandlingar. Bloggandet i sig tycker jag har varit till hjälp under hela behandlingstiden. (min blogg heter mincancerresa.bloggo.nu om du vill/orkar och det kan hjälpa dig att läsa om mina upplevelser)Kram från Skåne/Ängelholm
Jag vill bara sända en kram och styrka!!! Du är lika mycket värd idag som förut som sedan när allt är gjort!
Heja heja…
Jag tror som flera redan har skrivit: Många är rädda, vill inte lägga näsan i blöt, vill inte vara påträngande, vill inte lägga sig i, vill inte göra fel. Så då undviker de istället personen det gäller, och väjer med blicken.
Tack för att du påminner oss alla om att det är viktigare att möta blicken än att låta någon "vara ifred".