Goda nyheter. Faktiskt helt jävla inihelvet fantastiska nyheter, men tyvärr blev de lite inbäddade i den där känslan som jag hatar. Jag är känslig och säkert mer känslig nu än någonsin. Men den känsla som jag hatar det är när man blir undersökt och känner sig ovärdig. När någon tar i en på det där sättet man inte vill. När man så tydligt känner skillnad på händerna som rör en. Om de bara vill få det överstökat, att man är en i mängden. När personen fått distans till att man är människa med en massa känslor, oro, rädslor. Istället har man förvandlats till nån som ska behandlas, ett fall, ett papper som ska vidare till en annan distans och tittas på och där kan man se vad som ska behandlas. Men att jag är där, naken med kalt huvud i ett alldeles kallt och väldigt sterilt rum. Så utsatt. Allt man önskar är att det ska gå över snabbt.
Just ovärdigt.
Jag vill inte vara där på något sätt.
Jag vill gå igenom den här jävla sjukdomen på ett värdigt sätt och med en respekt.
Kerstin Thorvalls boktitel ”Jag minns alla mina älskare…” kom upp i huvudet. Känner att jag skulle kunna skriva en bok bara om händerna som mött mig i sjukvården. ”Jag minns alla händer och hur de tog i mig”
I morse var det dags för mitt-i-behandlingen-kollen. Mammografi och ultraljudsundersökningen. Jag åkte dit själv. Ibland känner jag att jag behöver göra saker själv, säkert mitt duktighetssyndrom och så ångrar jag mig när jag väl är där. Så typiskt på något sätt.
Förra gången jag var på Mammografiavdelningen var så ångestfylld. Jag hade precis fått besked att jag hade cancer och alla prover skulle tas. Jag var livrädd.
Idag var jag också livrädd.
Jag var helt ensam på avdelningen. Först skulle jag göra mammografin. Jag vet inte varför de distanserar sig så på den avdelningen. Jag förstår att det kan bli lite av en löpande-bandet-känsla med alla kvinnor som kommer dit och ska undersökas. Och det är klart att de borde vara varsamma med alla, men så kommer jag med mitt kala huvud. Det är så uppenbart att jag går under behandling. Så uppenbart att jag så klart bär på oro. De vet att jag ska göra mina prover och att jag är mitt uppe i cellgiftsbehandlingen.
Varför kan de inte bara säga något?
Vad som helst, så att jag förstår att de förstår att jag tycker det är jobbigt. Det var ju tomt i väntrummet, det kan ju inte vara så att de inte hade tid? Men de borde förstå att jag är skiträdd för vad som ska synas på ”plåtarna”. Men händerna som tar i mig känns kalla och hela proceduren känns så ovärdig.
Och jag tänker att om jag haft minsta känsla eller hat mot min kropp skulle den ju så klart förstärkas i den situationen.
Jag gick ut i väntrummet och bara grinade. Satt där och hulkade när en svart sjuksköterska och med varma händer sa att det var dags för ultraljud. Där i det rummet var allt mycket varmare och läkaren som skulle göra ultraljudet var också samma som gjorde det i början av sommaren. Hon kom ihåg mig. Kom ihåg hur mina tidigare prover var. Och förändringarna som då var i några lymfkörtlar var borta, och cancern i bröstet hade gått ner. Det var så tydligt. Jag grät av lycka. Hon tog sig tid, gav mig tid. Det började inte så där jättebra mitt besök på sjukhuset idag, men det slutade så himla bra.
Cellgifterna har verkat.
Fan, jag är på rätt väg. Jag är på rätt väg.
Just ovärdigt.
Jag vill inte vara där på något sätt.
Jag vill gå igenom den här jävla sjukdomen på ett värdigt sätt och med en respekt.
Kerstin Thorvalls boktitel ”Jag minns alla mina älskare…” kom upp i huvudet. Känner att jag skulle kunna skriva en bok bara om händerna som mött mig i sjukvården. ”Jag minns alla händer och hur de tog i mig”
I morse var det dags för mitt-i-behandlingen-kollen. Mammografi och ultraljudsundersökningen. Jag åkte dit själv. Ibland känner jag att jag behöver göra saker själv, säkert mitt duktighetssyndrom och så ångrar jag mig när jag väl är där. Så typiskt på något sätt.
Förra gången jag var på Mammografiavdelningen var så ångestfylld. Jag hade precis fått besked att jag hade cancer och alla prover skulle tas. Jag var livrädd.
Idag var jag också livrädd.
Jag var helt ensam på avdelningen. Först skulle jag göra mammografin. Jag vet inte varför de distanserar sig så på den avdelningen. Jag förstår att det kan bli lite av en löpande-bandet-känsla med alla kvinnor som kommer dit och ska undersökas. Och det är klart att de borde vara varsamma med alla, men så kommer jag med mitt kala huvud. Det är så uppenbart att jag går under behandling. Så uppenbart att jag så klart bär på oro. De vet att jag ska göra mina prover och att jag är mitt uppe i cellgiftsbehandlingen.
Varför kan de inte bara säga något?
Vad som helst, så att jag förstår att de förstår att jag tycker det är jobbigt. Det var ju tomt i väntrummet, det kan ju inte vara så att de inte hade tid? Men de borde förstå att jag är skiträdd för vad som ska synas på ”plåtarna”. Men händerna som tar i mig känns kalla och hela proceduren känns så ovärdig.
Och jag tänker att om jag haft minsta känsla eller hat mot min kropp skulle den ju så klart förstärkas i den situationen.
Jag gick ut i väntrummet och bara grinade. Satt där och hulkade när en svart sjuksköterska och med varma händer sa att det var dags för ultraljud. Där i det rummet var allt mycket varmare och läkaren som skulle göra ultraljudet var också samma som gjorde det i början av sommaren. Hon kom ihåg mig. Kom ihåg hur mina tidigare prover var. Och förändringarna som då var i några lymfkörtlar var borta, och cancern i bröstet hade gått ner. Det var så tydligt. Jag grät av lycka. Hon tog sig tid, gav mig tid. Det började inte så där jättebra mitt besök på sjukhuset idag, men det slutade så himla bra.
Cellgifterna har verkat.
Fan, jag är på rätt väg. Jag är på rätt väg.
Idag fick du mig att röras av tårar både av ångest och sedan över dina fina resultat.. Karin Du bara är!!! Fantastiskt så underbart!!
Kram
Marguerite.. Du beskriver så fint vad du går igenom.. Många med mig som har mycket att lära och fånga upp!! Så glad över att jag har fått lära känna dig
så glad att du läser finaste Marguite. STor och varm kram
Jag såg dig igår på Atmajyoti, på Tims klass. Jag ville/vågade inte riktigt komma fram. Men jag blev så glad att se dig där.
Och jag är glad att ditt besök slutade bra. För det är så viktigt det där, hur vi blir tagna i. Hur energin är.
Mammografin känns onekligen som ett löpande band, det var min direkt känsla när jag var där i somras.
En kram till dig.
Jag är inte farlig. KOm fram nästa gång, lova det! Kram tebaks till dig!
Vad underbart att läsa att det går åt rätt håll! Jag tänker ofta på det du skriver om hur mycket det kan skilja på hur olika personer tar i en annan människa. Jag märker det på kollegor och jag märker det på mig själv. Att det är viktigt att inte tappa perspektivet, respekten och närheten till sig själv i arbetet. Att det jag gör under en dag, en timme, en minut kan göra en så enorm skillnad i en människas liv. Vara skillnaden ifall de går ifrån sjukhuset stärkta eller krympta i sin självkänsla. TACK för att du påminner mig och alla mina kollegor därute! Fortsätt på samma spår nu bara. Kramar Sofia
Gulligaste kusinbarn, hoppas vi snart ses. Hälsa familjen. Kramar
Jag fick också tårar i ögonen av glädje – att det kan hända bra saker! Att det positiva segrar. jätteglad för din skull och för livet.
Kram
kram och tack
Fantastiskt:)))) Fantastiskt!!!! Stora varma kramar från kit Båstad
Fina Kit, tack och kram tillbaks
Åh vilka goda nyheter! Det där du beskriver om mammografin, tror att de flesta känner igen det. Tyvärr. Och ännu värre blir det när du kommer in så sårbar. Det vet ju varför du är där. Det är inte bara en "vanlig" undersökning. Kramar och kraft!
Fina Karin. Det du skriver är så sant. Hur viktigt det är att vinnlägga sig om hur man bemöter och tar i människorna när man möter dem i känsliga situationer. Glad för att ditt besök fick ett så bra slut. Tack för din text!
Evelina
Lättnad! för att du är på rätt väg
Vemod! för att inte alla händer är omhändertagande
KRAM
Himmel o hav vilken känsla för dej!!!!! Grattis!!!!! Å om du någon mer gång känner dej så ensam så säg till! Rekommenderar några kuratorsamtal de är faktiskt bra! Å vet du vad: nu blir det bättre o bättre dag för dag o när celllgiftegna är klara Dååååå garanterar jag att det blir riktigt bra mot det du tidigare gått igenom. Men gör inte som jag o förträng
Ofarliga krämpor! Heja Karin !!!!!!!!! Mimmi
åh , det måste vara det största att höra just nu !! NU fortsätter det att krympa och snart är du frisk!! Kramar Lou
Karin, av en slump hittade jag din blogg i samma veva som du fick ditt sjukdomsbesked och har följt din blogg varje dag sedan dess. Det här är mitt första kommentar någonsin i en blogg men jag måste bara få säga att jag tycker att du skriver fantastiskt bra och berörande. Blev så glad av att läsa att du fick goda nyheter. Önskar dig all god energi som finns på denna planet (och utanför!). Ta hand om dig.
Camilla
Glädje!
Kram, Lovisa
Tack alla ni fina läsare. Tack för att ni läser och tack för alla era hejarop. Ni lyfter mig ska ni veta. Tack!
Hej Karin,
jag heter Hanna Göransson och är reporter på tidningen Icakuriren.
Jag fastnade för din blogg där du så öppenhjärtligt skriver om din diagnos och din kamp mot cancern. Jag undrar om du har ork och tid och lust med en intervju?
Jag skriver ett reportage om bloggande patienter, om vad det ger tillbaka att skriva om sin sjukdom, om hur mycket man vill berätta för andra, varför det känns viktigt. Du har många läsare och är en modig förebild.
Jag har även pratat med Sara Natt och Dag som har skrivit en bok i ämnet så det är flera röster som kommer att höras i mitt reportage.
Du får gärna höra av dig till mig. Via mejl eller telefon. Och vi kan göra intervjun på telefon. Jag nås på hanna.goransson@formapg.se och 0739 74 04 04.