När jag började skriva den här bloggen för flera år sedan hette den väl nåt som yogavitabloggen. Den hade egentligen inget namn, tror jag. Sedan fick jag ju erbjudande från tidningen Yourlife att blogga för dem. Vilket jag gjorde tills tidningen lades ned. Då när jag hade möte med Carina Nunstedt, skulle jag komma på ett namn och ganska snabbt blev det Yoga, mat och meningen med livet. Då förstod jag inte hur himlans viktiga just de orden skulle komma att bli i mitt liv.
För en stor del av mitt liv går just nu ut på det.
YOGA, MAT och MENINGEN MED LIVET.
Yogan är min livlina. Det som håller mig fokuserad och inte lika rädd, ja, som att yogan hjälper mig så att mina känslor och tankar hålls i schack. Jag älskar att min kropp kan röra sig och göra i stort sett nästan allt jag kunde göra innan cancern uppdagades och innan cellgiftsbehandlingarna sattes in.
Jag är glad för varje gång jag kan gå och yoga. Varje dag!
Fick ett mejl från tjej som läst mina böcker och som tackade för en mening som jag skrivit:
”att när man bär på sorg så kan yogan bli en vän i livet som man kan luta sig
mot när man känner sig ensam”
När jag skrev den meningen förstod jag nog inte på riktigt hur viktig den skulle bli i mitt liv. Men jag önskar verkligen alla att hitta det verktyget, för det är ett bra redskap när det stormar i livet. För det gör det nångång för alla. Yogan har hjälpt mig igenom en massa sorger och ledsamheter. Yogan har också varit med när livet varit kul och enkelt att leva.
Meningen med livet är ju något jag tänker på varje sekund. Att allt blir viktigt. Att försöka ta en dag i taget. Jag kan inte planera nånting, vet inte vad som händer mer än sex veckor framåt i taget. Och då menar jag sånt jag kan skriva in i min kalender. Det är en ovanlig situation. Hela mitt liv är ganska inrutat i när jag kan ta mina cellgifter, och kanske framförallt OM jag kan ta cellgifterna. Snart kommer också herceptinbehandlingarna att begränsa mitt liv. Jag ska ta herceptinet ett år intravenöst.
Maten är också mer viktig än någonsin. Det är just nu det enda jag faktiskt kan kontrollera. Att jag hela tiden tänker efter vad jag stoppar i mig. Jag äter inget vitt. Har slutat med vetemjöl, socker och mjölkprodukter. Inget kött. Fisk ibland. Ett tag åt jag bara rawfood, men upptäckte att jag behöver också varm mat. Det finns som en omtanke i den varma maten, som en kram av en snäll mamma. Det behöver jag. Jag ska skriva lite mer om vad jag äter, jag lovar. Men nu ska jag gå och yoga. Tim Feldman är i stan och jag går en helgkurs på Atmajyoti.
För en stor del av mitt liv går just nu ut på det.
YOGA, MAT och MENINGEN MED LIVET.
Yogan är min livlina. Det som håller mig fokuserad och inte lika rädd, ja, som att yogan hjälper mig så att mina känslor och tankar hålls i schack. Jag älskar att min kropp kan röra sig och göra i stort sett nästan allt jag kunde göra innan cancern uppdagades och innan cellgiftsbehandlingarna sattes in.
Jag är glad för varje gång jag kan gå och yoga. Varje dag!
Fick ett mejl från tjej som läst mina böcker och som tackade för en mening som jag skrivit:
”att när man bär på sorg så kan yogan bli en vän i livet som man kan luta sig
mot när man känner sig ensam”
När jag skrev den meningen förstod jag nog inte på riktigt hur viktig den skulle bli i mitt liv. Men jag önskar verkligen alla att hitta det verktyget, för det är ett bra redskap när det stormar i livet. För det gör det nångång för alla. Yogan har hjälpt mig igenom en massa sorger och ledsamheter. Yogan har också varit med när livet varit kul och enkelt att leva.
Meningen med livet är ju något jag tänker på varje sekund. Att allt blir viktigt. Att försöka ta en dag i taget. Jag kan inte planera nånting, vet inte vad som händer mer än sex veckor framåt i taget. Och då menar jag sånt jag kan skriva in i min kalender. Det är en ovanlig situation. Hela mitt liv är ganska inrutat i när jag kan ta mina cellgifter, och kanske framförallt OM jag kan ta cellgifterna. Snart kommer också herceptinbehandlingarna att begränsa mitt liv. Jag ska ta herceptinet ett år intravenöst.
Maten är också mer viktig än någonsin. Det är just nu det enda jag faktiskt kan kontrollera. Att jag hela tiden tänker efter vad jag stoppar i mig. Jag äter inget vitt. Har slutat med vetemjöl, socker och mjölkprodukter. Inget kött. Fisk ibland. Ett tag åt jag bara rawfood, men upptäckte att jag behöver också varm mat. Det finns som en omtanke i den varma maten, som en kram av en snäll mamma. Det behöver jag. Jag ska skriva lite mer om vad jag äter, jag lovar. Men nu ska jag gå och yoga. Tim Feldman är i stan och jag går en helgkurs på Atmajyoti.
Så fint sagt om varm mat. Raw food kräver en hel del av kroppen också tror jag. Och tänk att du kan yoga som du gör. Så inspirerande! Stor söndagskram