jag är mallig

Jepp, det är jag.
Jag är mallig att min bröstcancer var startskottet för ett Yogamarathon, som sprider sig och nu också blir ”Landet runt” på andra yogastudios. Gå in och titta på yogamarathon, här kan man anmäla sin yogastudio om man inte har möjlighet att komma till Stockholm för att yoga.
Det är fantastiskt.
Helt enkelt fantastiskt!
Men det är också yogan som gör att jag kan behålla fokus och mina känslor någorlunda i schack, för egentligen är jag livrädd. Har hela tiden en liten känsla för att vara nära döden i mig. Ett stråk av en underliggande oro, som ligger där som nån sorts pausmelodi i mitt liv.
 Men yogan hjälper mig att liksom ”hoppa upp ett snäpp” och inte vara så rädd. Jag försöker yoga så mycket jag kan. Vissa dagar har jag mycket ork och kan yoga på med nästan full kraft. Andra dagar går det långsammare och jag tar det helt enkelt lugnare.
Men ändå, även om jag yogar så kommer oron och rädslan över mig, tungt och djupt.
Undra hur det hade varit om jag inte yogat?
Vågar nästan inte tänka på det.
Önskar alla kunde förstå vilket redskap, vilket verktyg yogan faktiskt är i jobbiga situationer.
För jag är i en jobbig situation.
Jag är mitt i en massa känslor, som ibland är ”all over the place”, men inte positivt som det var för prins Daniel, utan ibland i ett negativt kaosartat ställe.
Som i natt när Ray kom. Som om jag samlat alla mina känslor, all min oro till honom. Inte lätt att vara nära någon som fått en cancerdiagnos.
Det är de som står en närmst som får skiten kan jag lugnt påstå. De som får ta hand om den lilla skruttan som gråter i fosterställning.
För man blir en bebis. Med en massa habegär, en massa behov som man vill få stillade.
Man blir en liten en, gärna när natten kommer.
När allt är lugnt och tyst runt omkring. När man hör sina egna andetag.
Den här cellgiftsbehandlingen har det kommit som ett tryck i mitt huvud. Det är som att det tryckutjämnas i huvudet. Det är väldigt obehagligt.
Jag vill inte att min hjärna ska tryckutjämnas. Jag vill inte höra ett tunt, småraspigt ljud i huvudet hela tiden och samtidigt känna att allt där inne trycks ihop. Svårt att förklara. Men jag kan inte förklara bättre tror jag.
Jag kämpar.
Men jag grät i natt. Stora bebistårar rullade ner för mina kinder.
Det kom bara över mig rädslan för att dö.
Det är väl så det är.
Så det kommer att vara.
Vad vet jag.
Vet bara att jag vill inte dö.
Därför känns det som att jag har bråttom, mitt i mina långsamma steg.
Vill hinna renovera klart huset NU. Vill att allt ska vara i ordning NU. För tänk om jag inte hinner vara med om att allt majsigt som jag vill vara med om?

Jag får mejl och sms från vänner som oroar sig för att jag yogar så mycket. Jag förstår att ni vill väl, men ni skriver att ni tycker att jag ska vila mer. Att jag kanske inte borde yoga så mycket. Tänker att de kanske är fler därute som tycker och tänker om det.

Jag vill bara säga vad min doktor sagt.

”Du kommer att bli trött. Det är en annan trötthet, en trötthet som man inte kan sova bort. Fortsätt träna och du kan gärna träna mer än du gjort tidigare.”
Sedan la hon till att de som tränar mycket, där har kan man se en mer positiv utgång.

Och ni vet väl att min läkare Elisabeth Lidbrink räknas som Sveriges bästa onkolog, och faktiskt en av de bästa i världen. Så jag litar på henne och fortsätter yoga i min egen takt och form.

Och precis så är det. Jag vet när det är riktigt trötthet, när jag behöver sova och ta det lugnt. Och jag vet också när det är ”depressionströtthet”, känslan att man vill sova bort eländet. Men det kan man ju inte. Och den känslan som infinner sig i mig när jag fått yoga, stå på händer, gå ner i brygga, göra kapotasana är så härlig och hjälper mig igenom det här på ett helt makalöst sätt. Och jag tror också att yogan är en av anledningarna till att jag inte behövt ta några av de mediciner som jag fått utskrivna till mig, som tabletter mot illamående, laxermedel. Jag har inte ens behövt ta en tablett mot huvudvärk.
Lita på att jag vet vad jag gör och att jag gör det som är bäst för mig.