För några dagar sedan fick jag ett besked som gjorde mig en aning ledsen. Varför skriver jag aning… Jag blev jätteledsen, men kände att jag orkade inte gå in i det inte då och egentligen inte nu heller. Kanske måste jag bara låta det smälta in. Ta in det. Acceptera. Vad vet jag?
Jag måste ju ta reda på mer om operationen. Alltså att jag faktiskt när den här cellgiftsbehandlingen är över ska operera bort hela mitt högra bröst. Nånstans har jag trott att jag kan operera bort bröstet och samtidigt göra en bröstrekonstruktion. Men nu har jag fått reda på att så är det inte.
Jag kommer alltså att operera bort högerbröstet, och sedan genomgå ett antal strålningsbehandlingar. Strålningen gör att huden blir stel, och man vill ogärna operera ett bröst som ska strålas eller har strålats. Alltså göra en rekonstruktion.
Man måste vänta ett år minst för att få göra bröstrekonstruktionen och under tiden så får jag ha en bröstprotes. Det blir alltså två operationer.
Två operationer.
Det betyder också två tillfällen när man ska återhämta sig efter ett ingrepp.
Fan, jag orkar inte.
Och just nu orkar jag inte en enda röst som säger; Tänk positivt.
Herre, herregud det är ju det enda jag försöker göra hela tiden.
Men jag orkar inte, jag vill inte göra en operation i december, eller när det blir och sen en ytterligare december efter det.
Jag vill vara frisk nu.
JÄVLA cancer. Jävla skitcancer.
vill vara frisk NU
Dagsform: Vaknade några gånger i natt. Å, vad jag längtar efter att sova en hel natt intakt, utan avbrott och utan oro.
Älskade vän…. det finns inga ord som kan trösta dig just nu, men jag vill att du ska veta att jag finns här, även om vi inte har träffats mer än en gång, för läääänge sedan. jag tänker på dig, Karin, och jag VET att du klarar detta. Du är underbar, du är stark, du fixar detta. Men naturligtvis måste du också få ha dina dagar och stunder då allt bara är skit, men det är då du ska ta hjälp av dina vänner. Och var ALDRIG rädd för att be om/ta emot hjälp. Det behöver vi alla ibland och nästa gång kanske det är jag som behöver den hjälpen.
Tänker på dig och finns här….
Kram
Carina Persson i Kristianstad
Ja djävla skitcancer! Helt enkelt. De som säger tänk positivt kanske inte förstår att det kan låta väldigt cyniskt i vissa lägen. Kanske har de inte gått igenom något traumatiskt omvälvande. Jag säger bara ut med skiten. Självklart vill du vara frisk nu. Men du, kanske ett steg i taget så att det inte blir oöverstigligt. Kramar!
Hej! Ja, det är fel att tro man ska vara glad och stark heela tiden..ibland måste man säkerligen få spy galla över alltihop..det är en jävla sjukdom…och jag önskar du fick vara frisk från och med nu..
Jag vill bara sända styrkekramar. Jag inbillar mig att det är lättare när det går att leva i nuet men att det är jobbigare när tankar och oro framåt kommer. Så är det för alla tror jag…
Kram på dig Karin…styrka och god bättring!
Inte tänka positivt…men ett steg i taget. Här och nu. Kram!
Du behöver inte vara positiv. ibland är det som att vissa lägger ansvaret för sjukdomen på den som drabbats. så är det inte. du har haft maximal otur. nu är det tro hopp och kärlek och god sjukvård som gäller. det finns en väg vidare, kanske blir du stärkt av sjukdomen, kanske inte. men det betyder mindre, det viktiga är att du blir av med helvetet. du ska bli frisk, mira ska bli lugn, ray ska bli lugn. och framför allt så ska DU bli lugn. du är sjuk, du har blivit invaderad och den som är sjuk är alltid ensam på något sätt.
du är i mitt blod
kram kit
INGEN som inte varit där du är nu vet hur det är!
//ninni
Inte ska du behöva tänka positivt. Jag kan bli alldeles äcklad av alla klämkäckt hurtigt positiva människor. Det känns inte alltid äkta helt enkelt. Är man ledsen och rädd så är man ledsen och rädd. Då är det bättre att gråta och skrika lite. Än att tänka positivt. Så tror jag.
Nåt annat också. Jag vet inte om det kan hjälpa dig, men vill iaf berätta, dela med mig. När det allra värsta hände mig….Min syster dog. Hon var 22 år och dog i anorexi. Jag mådde så djävulskt dåligt och orkade knappt leva själv. Mitt i det svartaste mörkret hände ändå något. Det fanns något paradoxalt i sorgen och smärtan. Plötsligt så kände jag mig nästan mer levande, mer närvarande…just för att jag inte orkade med något annat än just ögonblicket, så blev jag väldigt närvarande i allt jag gjorde. Säkert låter det löjligt, men det är helt sant så jag vill berätta. Det kändes verkligen som en nåd på ett sätt, en öppning in i det gudomliga, lite som att pånyttfödas. Efteråt blev jag aldrig densamma igen. På ett bra sätt. Sorgen finns ju alltid där, men jag öppnades upp av gudomlig hand. Så kändes det.
Efter den händelsen så tänker jag på det ofta när jag ser människor som går igenom svårigheter runt omkring mig. Det är förjävligt, JA! Men…det finns en välsignelse i det också. Även om den är omöjlig att se till en början. En välsignelse i det ondaste av onda. Just för att det är där många människor öppnas upp inför nåt gudomligt. Det låter flummigt och det är svårt att förklara tills man själv upplever det. Jag vill ändå förklara lite så att du kanske kan vara mer uppmärksam.
Det finns en dikt av Goethe som är så vacker, "Salig längtan". Jag tror den handlar om det. Jag tror att fler än jag har varit med om det, att man öppnas upp till en större frid och en större värld när det värsta händer. När man tillåter det. Släpper taget om det man inte kan kontrollera, tillåter sig korsfästas, dö. Och återuppstå. Inuti alltså.
Här kommer dikten och en massa kramar:
Salig längtan
Säg det endast till de visa,
att det ej blir dårars gamman:
det som lever vill jag prisa,
då det trår till död i flamman.
Sänkt i kärleksnätters dyning,
som allt ursprungs ursprung hyser,
anar du en sällsam gryning,
då den stilla lågan lyser.
Mörkret kan ej hålla kvar dig,
och den heta nattens mening
är blott nytt begär, som drar dig
mot en högre, ny förening.
Fången, tvingad och berusad
flyger du, mot ljuset vänd,
fjäril, tills du eldomsusad
äntligt är förtärd och bränd.
Och till dess du detta nått,
detta: dö och bliv,
vankar du som främling blott
i ett skymningsliv.
En mycket tänkvärd artikel tycker jag! varma kramar Kia ooooooooooooooooooooooooom
http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/psykologi/hon-vagrar-vara-glad-for-cancern_5808471.svd
lilla du,du får tänka o känna precis vad du vill. Vi känner inte varandra men jag tänker på dig och sänder varma, varma tankar till dig./ eva