Igår var en bra dag till en början. En riktigt bra dag. Jag känner ett medium som jag tycker så väldigt mycket om. Igår gick jag till henne. Och hon sa saker som ingen kan veta, väldigt märkliga saker, sammanträffande. Hon sa saker om framtiden, hon såg mina drömmar. Vi pratade om mina fasor. Sånt jag tänkt på, mitt sätt att vara. Skulden jag alltid går och bär på. Generationers skuld. Men det är slut på det nu. Slut på att låta folk spela på den, ingen ska säga till mig vad jag får eller inte får göra. Jag är trött på människor som ska tala om för andra hur de ska leva, men själva inte reflekterar över hur de är. Det är inte mitt ansvar. Mitt ansvar är att bli det stadiga starka trädet. Och jag läkte lite tror jag. En stor omvälvande situation i mitt liv, kunde hon med orden vända på, se från ett annat håll, göra till en vackrare situation för mig. Jag ska inte skriva här, jag behåller i mitt hjärta. Men jag är så tacksam för alla änglar som jag har runt mig, som hjälper mig att behålla mitt hjärta mjukt. Som hjälper mig att göra den här resan lättare och inte så ”bumpy”. Tack för att ni finns. En annan ängel skickade mig en så vacker bok, som jag läser ur varje dag.
Så på eftermiddagen började jag må dåligt, kände hur mina vita blodkroppar sjönk. Så räknade jag snabbt ut att det var de sjunde dagen. Precis som förra gången, då de sjönk katastrofalt och jag var tvungen att ta mig till Helsingborgs lasarett. Jag orkade ingenting. Låg i sängen, helt utslagen och låg där från klockan fem till klockan nu (torsdag kl 5). Förutom alla turer till toaletten, så låg jag bara. Jag tog tempen ett antal gånger också. Men ingen feber. Men jag märker att de vita blodkropparna sjunkit. Jag märker det på att jag är så hungrig. Kroppen vill ha mat, vill ha energi. Men det värsta, det är att mina sår inte läker. Min hud har tunnats ut, blivit skörare och torrare. Jag smörjer och smörjer, lite hjälper det, men det är som om allt innanför huden pulserar på en annan nivå. En högre frekvens. Det är nästan så att jag känner blodet flyta för att huden är så tunn. Blodet nästan bränner. Jag är ju radioaktiv. Jag har ett kärnkraftverk innanför min hud. Får jag ett sår läker det inte. Så jag är rädd för att skära mig. Sår som tidigare skulle läkt över dagen, har efter en vecka inte läkt.
Först tänkte jag att jag skulle gå och yoga nu på morgonen. Men jag stannar hemma och yogar, sen ska jag till vårdcentralen för att ta blodprov. Oroar mig för att de sen ska ringa och säga att jag måste in till sjukhuset, att värdena är för låga. Jag vill inte till sjukhuset.
Idag är det min namnsdag, Karin-dagen. Karin betyder ren och kysk. Kanske inte riktigt vad jag känner mig, snarare giftig, liten och orolig. Men dagar går, även om de sniglar sig fram. Idag handlar om att överleva, ta sig igenom och att andas. Nu ska jag yoga. Hoppas ni får en fin dag.
Grattis på Karin dagen!
Jag fick en spruta för de vita blodkropparna två gånger…fast jag mådde skräp av den…kanske hade jag mått sämre utan…man vet aldrig.
Kram
Du skriver så bra! Det är så ärligt och rakt – kanske blir det så när man drabbas av en sådan här livsfarlig sjukdom? Att man släpper alla garden och struntar i vad folk ska tycka om en? Det berör på djupet och har fått mig att tänka till nu på morgonen innan allt vardagsbestyr börjar i och med en ny dag med all stress, alla krav och kamp mot klockan. Tiden går alldeles för fort när man är egen-företagare!
Jag läser din blogg så ofta jag kan men har först nu kommenterat – har aldrig träffat dig men du har varit/är en stor inspirationskälla på många sätt.
Känner med dig,
Maj
Grattis Karin! Att ha ett mjukt hjärta är viktigt. Ett hårt hjärta är skört, precis som knivar i härdat stål. Kroppen härdar sig när den blir rädd. Jag tror det var i din soffa jag tänkte detta -för eviga tider sen- och precis som du, bestämde mig för att försöka behålla mjukheten. Håll ut, det här var förhoppningsvis den värsta dagen denna gång, dag 7. Kram!
Grattis på Karin-dagen! Och jag tror att din present blir att blodkropparna inte sjunkit så dramatiskt den här gången. Må så gott du kan och stor kram!
Många styrkekramar på Karin-dagen. Tänker på dig och önskar jag kunde göra något för dig – inte bara tänka …….
ninni
Fantastiska Karin som berör genom att bara finnas till. Älskar dina inlägg här…
Karin.. jag har inte ord.. för vad jag villl säga.. Men ditt sätt att beskriva din kamp.. förstår jag kan nog vara ett stöd för de flesta.. Du är så klok och vis!! Och samtidigt inger du ett sådant lugn.. jag har aldrig yogat.. men nu när jag läser dina rader så blir jag nyfiken.. Men då vill jag ha dig som lärare!!
kram min vän.. hoppas att du känner dig bättre och starkare nu….
Åh Karin, så himla ledsamt att se vad du har drabbats av. Jag vill skicka all styrka och läkning som jag kan till dig. Vi träffades för många år sedan på yogaläger på Steninge slott och efter det har jag följt en del av det du har åstadkommit. Du hjälpte mig att fynda vackra whiskeykupor på ett loppis på slottets vind och prutade ner priset till 5 kr/st. 🙂 Jag tänker på dig när jag serverar dessert i dem.
Ljus och kärlek till dig
Kramar Anna
Häringe slott var det ju förstås!! 🙂
Hej Karin!
Har du lust att dela med dig av ditt medium? Kontaktuppgifter? Jag skulle så gärna vilja gå till ett.
Alla styrke kramar till dig, Ewa