Den här cancern är ju hormonell. Och uppenbart kämpar mina kvinnliga hormoner hårt, men tyvärr verkar de ju inte vara bra för mig. De, mina kvinnliga hormoner har satt mig i den här situationen.
Mycket tid av mina dagar går till eftertanke.
Jag tänker och tänker, fnular och funderar och märker att mina spärrar släppt. Jag vågar säga saker jag känner och känt, hur JAG känner dem, utan att lägga skuld på någon annan (hoppas jag i alla fall). Men min känsla är ju liksom alltid min känsla.
Så jag säger inte att den är rätt, men det är rätt för mig.
Att på riktigt säga att jag behöver dig Ray. Jag behöver dig vid min sida. Att min största rädsla är att bli lämnad, att bli bortstött och att stå där när man är som mest skörast. Hjälp, det gör mig livrädd stundvis. Det är så läskigt, att vara i sånt behov av människor.
Jag känner mig ju någorlunda okej nu, men jag vet att jag kommer att bli svagare.
Jag tänker på alla gamla, att hamna på ålderdomshem.
Vi måste ta hand om varandra. Hjälpa varandra i nöd, inte bara älska varandra när det är lätt och allt går bra.
I nöden testat kärleken, testas vänskapen.
Och även om man inte tänker på det när man är frisk, kommer vi alla en dag att bli skröpliga och i behov av någon annans omvårdnad och omtanke.
Och vi har så svårt att be om hjälp, vi försöker vara så duktiga. I vår värld får man inte krackelera, i vår värld måste man vara stark och självständig. Klara sig själv är liksom det finaste.Men vi behöver varandra. Vi har liksom kommit bort från det. Ensamhet är inget att eftersträva, vi hänger ihop. Sedan en annan sak att man kan behöva ensamhet, stillhet. Sitt eget rum att gå in i.
Men ingen vill vara sjuk och ensam. Men det är väldigt läskigt att erkänna.
Det känns som om jag, trots alla mina terapier, trots allt mitt jobb med mig själv ändå måste glutta och rucka på stenar i mitt liv. Våga flytta på dem, ta reda på varför saker och ting blivit som de blivit. Mitt egna 12-stegsprogram, fast jag inte varit missbrukare.
Kanske är det en ynnest att få komma till ett sånt här vägskäl, när man liksom måste värdera sitt liv på riktigt.
Jag vet inte om jag någonsin tidigare sagt till mig själv JAG VILL LEVA. Men det är mitt mantra, det enda viktiga. Jag vill leva, jag vill bli mormor och bonusfarmor. Jag har massor med saker som jag vill göra med Mira och Ray. Jag vill lära känna LillRay mer. Jag vill gå promenader om fem år med Pino i skogen. Jag vill resa till Tibet och jag vill lära mig mer. Jag är inte färdig, inte på långa vägar. Jag har inte älskat klart de jag älskar min familj, min man, min dotter, min bonusson, min hund och mina vänner. Jag har så mycket kvar att ge och så mycket att våga ta emot.
Igår fick jag tips om att skriva min tacksamhetsbok. Varje dag skriver man tio saker man är tacksam för som har hänt under dagen. Och på andra sidan skriver man tio saker man vill ska ske inom fem år. De saker man vill ska ske, ska vara där hela tiden tills de inträffar. Jag vet vad som ska stå högst på min lista: JAG VILL LEVA!
Jag älskar att läsa dina texter, Karin!
De ger mig tonvis med kärlek och pushning och eftertanke och fina sparkar i baken och, och, och….
Och jag tycker det är så förbannat fantastiskt att få följa din resa, både nu i detta som du måste gå igenom men även under alla tidigare år. Du har ett sätt att skriva på som går rakt in, som kastar omkull, som öppnar för kärleksfulla frågor och det är alltid så otroligt spännande och intressant. Både de stora tankarna du präntar ner och de små, alldagliga funderingarna som svävar förbi.
Glad är jag för att min väg korsat din.
En stor bautakram till dig! Kram/V
Läser ikapp här efter semestern. Chockad & ledsen över det som har drabbat dig. Skickar över styrkekramar!! Du är så modig som delar med dig även när du har det svårt. Kram Ulrika
Älskar att läsa din texter, Karin – Du är så jävla öppen! Tack. Det här med att vilja Leva… Så sant! När jag lärde mig meditera för snart 14 år sedan, använde jag just LEVA ich LIV som mantra… viktigt mantra. Kram fining
Tacksamhetsbok är så bra, jag har skrivit det under perioder. Det du skriver om idag är så angeläget, så naket. Vi kan nog alla skriva under på att vi inte vill vara ensamma och sjuka, men att säga det när man har drabbats av något, det kräver mod. Det verkar som din modighet helt har vecklat ut sig och du skriver klokheter efter klokheter, bara för oss att ta till oss och använda. Återigen, tack för att du delar så rakt på. Stor varm kram
Älskar varje gång du skriver och vet inte hur fort jag ska läsa… jag fullständigt slukar dina ord!! och du beskriver så fint en av livets stora paradoxer; "att förlora är att vinna, i svagheten finns styrkan".
Du kommer att gå helare och starkare än någonsin ur det här!! Kramar!
Karin,Karin du skriver så innerligt och nära. Kärlek till dig <3 Du kommer gå hel ur det här:-)
Maria
Tack Karin!
Fick också mens i början och det gjorde mig otroligt deprimerad. Men det går över och sen försvinner den. Kram
Tänk på den kravlösa kärlek din liia Pino ger dig! Han lämnar dig aldrig Så även om jag förstår din rädsla ta vara på kärleken även till lilla Pino som alltid är dig nära och trogen/
Karin, karin, karin.
Vilka vackra ord och så stor sanning och visdom.
Jag tror att vi i de allra sköraste och mest utsatta stunderna i våra liv blir än mera sanna och i detta verkligen plockar fram vår djupaste visdom ur våra inre skymslen. Just detta tycker jag att din text visar på. Du är och har alltid varit en sann människa och det är visdom som strålat ut från dig men nu känns den ännu mera och är ännu större (hur är det möjligt) så känner jag.
Alltid har vi ytterligare nivåer att gå ner eller upp i och det är väl det som på något konstigt sätt gör det så spännande att just LEVA och ibland också väldigt utmanande och tufft, som i din situation just nu.
Jag önskar dig all lycka till och all kraft du kan få. Och dessutom många nära och kära runt omkring dig som kan stå där när du känner dig behövande och svag. Glöm aldrig bort att svaghet och behöva andra är att vara verkligt stark. Kramar i massor Tina
Tystnad…ibland så viktig, ibland så oroande. Vill sända styrka och kämpaglöd till dig! Läser Mia Lundins bok Kaos i kvinnohjärnan. Läs den när du orkar..
Kraaaaaam
Kjære Karin .
Vil bare si at jeg ber for deg og vil hilse deg med disse vakre ord fra Psalm 103 fra bibelen :
3 Han tilgir all din skyld
og leger alle dine sykdommer.
4 Han frir ditt liv fra graven
og kroner deg med barmhjertighet og kjærlighet.
5 Han metter ditt liv med det gode,
du blir ung igjen som ørnen.
Jeg er sikker på at du skal bli helt frisk igjen
Klemmer fra en norsk jente som trener mye yoga og har oppdaget
dine fantastiske gode yoga dvd'er