Mitt egna avsked

Jag at pa restaurangen igar. Den vid havet, dar ashweembeach blir morjimbeach. For varje ar blir den liksom mer betydelsefull. Restaurangen alltsa, de sager att det ar den basta restaurangen har i Goa. Det ar nastan alltid fullsatt.
Kandisar man inte vet vilka de ar, men som forvantar sig att bli bekraftade sitter ibland dar.
Jag at det jag alltid ater. Grillad tonfisk, inrullad i sesamfron och wasabipotatismos. Till efterratt en babychoclatecake och en espresso, chokladkakan ar sa dar rinnig sa att chokladen liksom flyter ut. Jag kunde inte lata bli att tanka pa T. sa manga ganger vi suttit dar. Atit samma samma ratt. Jag kommer aldrig att sitta dar med T nagon mer gang. Men igar kandes det lite som vi var dar tillsammans. Armbandet som Ts systerdotter knot runt min arm efter begravningen har jag fortfarande kvar runt min handled. Bandet har badat, solat, akt vespa i 50 km/t, blivit masserat, prutat pa marknaden, yogat och mediterat. Det har kant som att T varit med.
Jag har behovt det.
Jag har tagit med lite sand fran stranden ocksa. Den magiska sanden som vi stoppat vara fotter i. Jag skulle vilja stro lite av den sanden pa den plats som T vilar.
Jag ska ta av mig armbandet innan jag reser i natt. Lamna kvar lite av T i det land jag vet att hon trivdes sa bra i.
Fan, vi saknar dig.