Man yogar och yogar. Inte så enkelt i den här kylan, men man försöker. Varje dag en sådan utmaning. Jag har min inre bild av mig själv, som en blomma som spränger upp ur asfalten brukar jag vandligtvis tänka. Men nu tänker jag mig som en blomma som spränger mig upp ur snön.;)
Varje solhälsning är som en kraftansträngning att ta sig igenom den här isande kylan. Men…
jag har andats mig igenom helgen.
Det är så härligt att vara elev.
Det är så härligt att vara elev, när läraren är så klok
Det har varit en riktigt, riktigt härlig helg.
Och fast jag vet.
Fast jag vet hur viktigt det är att andas, behöver jag bli påmind om det.
Det är inte bara vid smärta som vi stryper vår andning.
Kyla stryper andning.
Men i helgen andades jag.
Jag struntade i hur ställningen såg ut, eller hur den kändes. Jag andades för kung och fosterland.
Jag andades ner i roten av mig själv, och upp ända upp i huvudet och strax ovanför. Jag andades så att ljuset inom mig lyste, som om jag blev elektrifierad.
Jag älskar att vara elev.
Tack Alexander Medin.
Jag är jättetacksam över att jag kom. Att jag bara ställde mej på mattan och hängav mej. Att andningen var med mej och att jag lyckades tända dendär lampan i pannan. Santosha. Verkligen.