Bildtext: Reproduktioner av gråtande barn var mycket populära i inredningen under 1970-talet. Över 1,5 miljoner bilder såldes enbart i Sverige men tavlorna spreds över hela världen.Nordiska museet har förvärvat ett gråtande barn. Eddie var ett av de mest populära motiven. Vi vet inte var Eddie bott eller vem som ägt honom. Nordiska Museet söker nu Eddie, och eller personer som har haft eller har gråtande barn i sin konstsamling.
YOGAGRÅT
Jag har gråtit så mycket i mina dagar. För många år sedan träffade jag en spåtant, hon sa att jag skulle gråta ett helt badkar och jag som då tyckte att jag redan då gråtit tillräckligt, kände väl inte WOW, tack för den infon. Men hon hade rätt.
Jag har gråtit mycket. Jag grät en massa efter mötet med henne.
Jag har också använt mig av min gråt, för att få som jag vill, för att lägga skuld, för att jag skäms, känner mig dum, Ja, jag har gråtit av så många anledningar. Säkert en massa krokodiltårar också.
Jag har gråtit av utmattning och av ilska också.
Eller när jag blivit riktigt rädd.
Men jag har också skrattar mycket om någon skulle tro att jag endast är en böl-Lisa.
Men vad som hände när jag började med yogan, var att jag kom åt gråten.
Gråten var inte bara ett utlopp av lite så där osorterade känslor, utan gråten bara kom. Som en rensning. En inre dusch.
Tårarna bara rann utmed kinderna.
Yoga öppnar på något sätt upp en.
Lossar på ens slutenhet och öppnar dörrar till ens små rum man hållit stängda för omvärlden, men kanske framför allt för sig själv.
Saker man kanske inte ens varit medveten om.
Jag har i alla fall aldrig varit med om renare gråt än yogagråten, så ofärgad av olika behov som på något sätt legat utanför det jag egentligen behövt. Som ett filter. Förr grät jag kanske av en anledning, nu är gråten renare.
Jag vet när det började. Jag hade kanske hållit på med ashtangayoga, lite mer än ett år. Jag var i Kovalam i Södra Indien med Lino Miele. Jag grät efter varje yogalekton. Jag grät för att jag tyckte att jag utsatte min kropp. Jag kände mig som en soldat. Jag hade svårt att förstå varför jag gjorde yogan. Det var så hårt och så mycket disciplin och jag ville att det skulle vara mjukare.
Idag vet jag att man kan förhålla sig olika till disciplin, att det inte behöver vara hårt och strängt.
Men jag grät väl för att jag tyckte lite synd om mig själv.
Men efter det, var det som om proppen släppte och yogagråten liksom drabbade mig.
Särskilt när jag sedan började med ställningar i andra serien, som är mer hjärtöppnare. (bakåtböjningar)
Då var det verkligen som om något bara släppte i min kropp och jag grät och grät.
Det bara rann.
Så jag brukade lägga en sjal över ansiktet och bara låta gråten rinna hej-vilt.
När jag gick ut från lektionen var det som om jag var flera kilon lättare. Som om en tung sten släppt.
Nu gråter jag inte alls lika mycket som förut. Jag kanske inte behöver det.
Ni vet väl, efter regn kommer solsken. 😉
Av någon anledning blir jag styrkt av ditt inlägg idag. Gråt är så befriande, särskilt om det handlar om att släppa taget om det som tynger oss. Om Shanti.
Väldigt fint av dig att berätta om detta. Vackert. Det är intressant att få höra om den känslomässiga sidan av att Yoga, och inte bara läsa om hur man gör. Själv har jag fått närmare till känslan av glädje, den bara kommer då och då.
Hittade hit via Alexandras blogg, Abrandt Industries. Det du har skrivit om yogagråten känner jag igen till 100 % och det känns otroligt skönt att läsa om någon annan som gråtit som jag 🙂 Ibland har jag känt mig så jobbig när jag gråtit under ett yogapass, vet inte riktigt varför, men tårarna har inte gått att hejda. Som du säger, det renar och stärker!