cancer

Så här kan vård också se ut, så här såg det ut…

SÅ här kan vård, rehabilitering också se ut.

Det var en hårlös och genomskinlig fågelunge som åkte på sin första cancerrehabilitering på Vidarkliniken i februari 2013. Tre veckors omvårdnad av de mjukaste händer. Sköterskor och läkare som lyssnade på mig och som hade tid. Visste du att läkarna på Vidarkliniken dessutom hade dubbla professioner? De var både klassiskt skolade läkare OCH skolade i homeopati och/eller andra komplementära terapier. 

Varannan kväll innan vi skulle somna fick vi ben och fot-massage och varannan kväll fick vi helkroppsmassage. Vi smörjdes in med den mjukaste olja med doft av lavendel. Man somnade lätt och jag tror aldrig jag sovit så mycket som på Vidarkliniken. Hur kunde ni låta det ske ni politiker?

Hur kunde ni stänga en komplementär klinik som hjälpt och hjälpte så många? Vidarkliniken var inte bara fantastiska i sin behandling för oss som genomgått cancerbehandlingar. De hade också avdelningar för utbrända och personer med smärtproblematik.

 Den ena cancergalan efter den andra drar in miljontals med pengar för forskningen men hittills har väl inget gått till eftervård? Till forskning för att vi ska slippa biverkningar efter genomgången cancerbehandling?

Varför höjde ni inte rösten Cancerfonden eller ni, BRO Bröstcancerförbundet när den enda komplementära rehabiliteringen var hotad? 


För det finns ett liv efter alla behandlingar. Men för många är det fullt av svåra biverkningar som lymfödem, rosfeber, hjärtsvikt, blodproppar, avsaknad av sexlust/lust, depression, smärta och ångest och oro för återfall bland annat. Det tar tid att läka på djupet efter genomgången cancerbehandling. En kompressionsstrumpa och ett inlägg i behån räcker inte.

Nej, istället vill ni att vi ska gråta i tv och media och svara på frågan: ”Hur kändes när du fick besked om att du hade cancer?” För det drar in pengar till era fonder när mammor, systrar, döttrar och väninnor gråter i reportage.

Men vi gråter också för att vi inte längre har råd att ta hand om våra biverkningar. Lymfmassage kostar pengar. Ge oss botbidrag. Och forska mer på eftervård. Och öppna upp Vidarkliniken igen.

Några poddtips – om du vill höra mina tankar

Hur påverkas vi känslomässigt av svår sjukdom och tuffa behandlingar? Yoga- och hälsoinspiratören Karin Björkegren Jones berättar öppenhjärtligt om sin cancer och vad den gjorde med henne liksom hur hon tog sig ur traumat. Maria-Pia vill också prata om Karins syn på kvinnolivet mellan 50 och 60 vilket slutar med att den ena förslås gå i terapi för att bota sin inre surkäring.

Efter sommaren intervjuades jag och här kan du lyssna på avsnittet som släpptes igår: KÄNSLOSMART

Här kommer lite andra poddar jag medverkat i de senaste åren:

Podden Yogiskt avsnitt 16 LYSSNA HÄR

Podden Både och … OM ATT LÄKA INTEGRATIVT

Podden Paloeteket avsnitt 53: OM MIN BOK BALANS NATURLIG VÄG TILL EN FRISKARE SKÖLDKÖRTEL

Hälsosnack avsnitt 89: FLOW I LYMFSYSTEMETi

Presstationspodden STRESSEN ÖVER VÅRA KROPPAR

Vägen mot paradiset avsnitt 1: ATT BESEGRA CANCER

4good avsnitt 58: YOGAEXPERTEN SOM VET HUR DU SKA STRESSA NER

Hälsosnack avsnitt 9YOGA

PÅ din villkor: HÄLSA PÅ DINA VILLKOR

Vi är inte cancer avsnitt 68: OM KARIN BJÖRKEGREN JONES

sympati eller empati

Bra beskrivning av skillnaden mellan sympati och empati. När man är låg. När man är ledsen. När man är riden av ångesten då är det inte en människas sympati man vill ha, utan empatin.

I mig finns fortfarande de där stunderna kvar, så typiskt att man spar de negativa stunderna. Jo, jo jag har de bra och härliga och fina minnen kvar – också. Men stunder som till exempel när jag satt mitt emot någon jag trodde var empatisk, mitt uppe i mina cellgiftsbehandlingar och berättade om min rädsla för att ta bort bröstet. Och hen sa men om du fick välja mellan det och ett ben/arm så väljer du väl bröstet. Det var inte empati. Det var definitivt nåt annat. Jag har tänkt på det ganska mycket sedan jag fick lymfödem i min arm och den på många sätt faktiskt blev utsatt, nedsatt.
Men jag har också tänkt på alla dessa tjejer som fått tillbaka cancern. Och en av mina bc-systrar som bara för några dagar sedan opererade bort en arm. Gode gud låt henne nu få många friska år.

Varje gång jag hör om någon som får återfall tappar jag mig ett tag. Jag blir ledsen för deras skull. För deras nära och kära och rädslan i dem. Men jag blir också själv rädd. Rädd för att jag själv ska få återfall. Så blir jag rädd för att jag blir rädd. Jag tänker att den där rädslan skapar stress och ångest i min kropp och inget av det är bra för cellerna. Fy, fan jag blir stressad av att jag är stressad typ. Jag märker det på mina drömmar. Det är ganska svarta stundvis. Jag märker det på min arm som svullnar av oro. Som gör ont när jag inte sovit bra på natten. Moment 22.

Vänd tanken Karin, tänker jag då. Tänk positivt. Sätt på en bra låt och dansa lite. Skratt hjälper mot rädsla. Skratta det där cancermonstret rakt upp i ansiktet.

Så snälla, tänk på det nästa gång du träffar en människa som överlevt en cancersjukdom, för hon tänker på återfall ganska ofta. Hon kanske inte vädrar det varje dag. Hon kanske inte tar upp det med dig. Men hon tänker på det. Den oron finns i henne, alltid.
Och då är det inte så empatiskt att säga: Min moster gick bort i bröstcancer.
För jag vet inte vad jag ska göra med den informationen.
Jag förstår att du gör det för att du kanske inte vet vad du ska säga, eller för att du vill dela med dig, lite som att du förstår vad jag varit med om genom att dela med dig nåt som varit svårt för dig med mig. Att du vill bonda med mig genom att säga så.
Men vi delar inte den upplevelsen såvida du inte själv haft cancer. Jag har förlorat flera vänner i cancer den senaste tiden. Det är smärtsamt. Det är sorg. Men jag har en annan erfarenhet också utöver en sorg, jag har haft cancer själv. Och även om jag skrattar, och även om jag verkar starkare än starkast, så kan jag vara så liten där i natten. Då när jag måste sortera upp en massa känslor och hålla den lilla Karins hand nä hon är rädd för att få återfall. För det är en annan känsla att bära på cancern själv. För så är det, ingen kan förstå hur det är att ha cancer förrän man själv är där.

en dag på jobbet

Igår omvandlades Lilla huset på Puckeln till en fotostudio. Dels fotograferade vi Maria Boox för ett hemligt projekt.

FullSizeRende99r

Maria har jag känt sedan jag typ började med Ashtangayoga. Maria grundade Yogashala i Stockholm och ganska snart efter att jag börjat med ashtangayoga tog jag en privatlektion för henne. Jag ville veta mer. Jag kände ju hur bra det var för mig. Jag frågade Maria om hon inte kunde bli min mentor och under många år var hon det. Så här fint skriver Maria i förordet i i min bok Yoga – fysisk och själslig detox:

” Mitt första möte med Karin var för cirka 15 år sedan, när hon tillsammans med en väninna kom till mig för en privatlektion i yoga. Karins ivrighet och glädje präglade lektionen, som fylldes av hennes skratt och naturliga fallenhet för yogan. Att hon sedan på ett självklart sätt uttryckte: ”Jag vill bli yogalärare, hur gör man?”, bidrog säkert till att hon kom att bli en del av mitt liv både i yogashalan, träningssalen, och privat. Karin blev en nära vän, samtidigt som hon var en dedike- rad elev och en uppskattad lärare på Yogashala Stockholm – en kombination som ibland kan vara utmanande. Vi delade många olika roller. Vi delade glädje och skratt. Sorg och tårar. Det var en fantastisk tid, men eftersom Karin är en person i ständig utveckling – hon står aldrig still – kom vi sedan att gå skilda vägar. På avstånd följde jag Karins utveckling som yogalärare och författare till flera berikande böcker. Jag läste många av hennes artiklar och hennes sanna och modiga blogg. Yogan och vägen dit porträtterade hon på ett rättframt sätt. Skepnaderna och nyanserna var många. Karins mod att våga uttrycka det hon står för är beundransvärt.
Karin är för mig en människa som gör intryck och avtryck var hon än är. Hennes sanna glädje och generositet gentemot de människor hon möter är en gåva att ta del av. Hon stöttar och uppmuntrar dem och det hon tror på med stor entusiasm. Karins fight mot cancern och hennes outtröttliga kamp för den enskilda individens rätt att bli korrekt bemött och få det stöd som behövs har hjälpt så många.
Patanjali, yogans fader, skriver i Yogasutra 1:14: ”Först när en korrekt metod har utövats under en längre tid utan avbrott samt med glädje och hängivenhet har den en möjlighet att lyckas.” Den versen är så mycket Karin för mig. Att sträva efter att leva ett yogiskt liv med glädje och stabilitet.”

Nu kommer den här vackra kvinnan med den varmaste utstrålningen vara med i ett än så länge hemligt projekt.

FullSizeRend89er

När Maria var klar passade vi också på att plåta högen med kläder. En hel hög med superfina nya och sköna yogakläder från Santa Ni

IMG_6733

Och JA, igår var en sån där snöig och kall dag som vi, jag och Anneli korkade upp en flaska bubbel och flamsade de sista timmarna på jobbet. Jag är så glad över det här fina lilla huset på Hornsgatspuckeln. Så glad och tacksam.