Andning

medveten andning

Igår var jag på min andra föreläsning med Anders Olsson som skrivit boken Medveten andning. Alltså den är så bra. Han är så bra. Jag har ju tejpat min mun på natten ganska länge nu men den här gången blev jag verkligen inspirerad av att börja använda relexatorn. Tror att Anneli som också var med på föreläsningen blev riktigt inspirerad. Så nu sitter jag här med ”nappen” i munnen och skriver det här inlägget. Ne,j jag tänker inte visa bild.

mjuka kläder, mysrysare och tid för samtal

Idag skiner solen härute. Det har varit omväxlande väder kan man säga. Sol, regn, elavbrott, blixtar och dunder och hagel, från och till. Men det har också varit lite härligt. Jag har haft tid att ligga i sängen och lyssna på sommarens bästa lyssning DE DÖDAS RÖSTER. Ladda ner! Lyssna! Kändes lite som att jag förflyttades till de där somrarna när jag växte upp och det visades mysrysare på tv. Älskar mysrysare, särskilt på sommaren.

_MG_9069_MG_9443_MG_9420

Sommaren är också en tid jag bara vill gå runt i sköna kläder. Mjuka kläder. Inget får sitta åt. Strama någonstans. Bekvämt OCH praktiskt. Så då fattar ni. Jag går runt i mina fina kläder från SANTANI, som du hittar HÄR Ni vet bästa Petra Westerlund som jag faktiskt lärde känna förra året och som delar samma öde som jag. För mig var mötet med Petra viktigt. Petra fick bröstcancer i 30 årsåldern och genomgick precis samma behandling. Idag mår hon bra. Idag bor hon på Mallorca och driver sitt eget klädmärke. Shes living her dream, helt enkelt. Du kan läsa om henne i Malin Berghagens fina bok som är en hyllning till Mallorca: MALLORCA I MITT HJÄRTA Ni anar inte vad det hjälpt mig, att släppa taget om oro, om att tänka att mina val varit bra, att varje steg är en riktning åt rätt håll och att ibland helt ordlös förstå att någon förstår vad jag går/gått igenom. Någon som gått igenom samma helvete och överlevt. Det är viktigt. Ju mer jag tänker på det. Det är viktigt att vi pratar om saker. Berättar om allt det där som skaver, gör ont, inte känns bra. Att få dela det med någon som förstår. Som varit där. För att kunna släppa, för att kunna gå vidare och för att det faktiskt är okej att då och då inte leva livet på topp. Kanske för att man ska lära sig att se när det faktiskt är på topp. De små förändringarna. Att mirakel sker. Det är så lätt att slukas av det som händer i världen, av ondska och fiendeskap och orättvisa. Jag menar inte att man ska gå runt med skygglappar för ögonen, men man behöver också få pausa från det där som är så svårt att förstå. Fånga upp sig själv. Ibland kan jag känna mig som indianhövdingen som flög långt för ett viktigt möte, och som satte sig ner på flygplatsen för att vänta in sin själ. Det sägs att han satt där i två veckor efter den långa flygresan. I dagens samhälle känns det inte som att man ens behöver flyga rent fysiskt för att då och då behöva sätta sig ner och vänta in sin själ. Det är väl därför jag älskar yogan, för att yoga ”tvingar” mig att stanna upp, vänta in. Yoga har gett mig ett större tålamod, även om det ofta krackelerar eftersom min person verkar ha ett ivrigare blod, som flyter snabbt och stressigt i mina vener.

12243247_10153723374916823_7770357178053092217_n

IMG_7380
Bildtext: Den här bilden tog Anneli på mig och Petra i mars när vi var inne i Santanyi, som är en liten stad/by ni måste besöka om ni är på Mallis och som har en så härlig marknad.

Jag har tyckt om Mallorca sen första gången jag var där. Jag, Cissi och Cia och alla våra barn (6 stycken) hyrde två lägenheter i två veckor i en finca i Puigpunyent, strax utanför Palma för nästan 20 år sedan. Fincan ägdes av en föredetta chef till Cissi och den var fullständigt underbar. Vi hade så skoj. Det var som ett kollo och vi mammor var kolloledare. Vi var alla singlar och jag måste säga att det var ett så bra sätt att resa med sina barn. Vi hjälptes åt. Barnen var glada. Mammorna var glada. Sedan dess har jag återvänt till Mallis både på semester och på jobb. För det är nåt särskilt med ljuset på Mallorca, det säger i alla fall världens bästa kollega och fotografen till typ alla mina böcker, Anneli Hildonen.

I morse såg jag på facebook att Petras kommande nya kollektionen fotats med yogalärarna Malin Berghagen och Sam Aziz på Mallis. Ser fram emot att se bilderna på dem. Ser fram emot kollektionen.

Och i oktober återvänder jag till Mallis och har en resa med tidningen Hälsa. HÄR hittar du info. Hoppas vi ses. Hasta la vista

kapad hjärna

En vecka kvar.
Lyft inget. Bär inget. Träna inte på tre veckor sa doktorn. Det är svårt för det är min högerarm som opererats. Jag gör det mesta med den armen, eftersom jag är högerhänt. Det sker på ren reflex och sånt är svårt att lära om. Men nu är det bara en vecka kvar och förhoppningsvis kan jag återgå till att använda armen någorlunda som förr. Jag längtar.
Men det är som att jag glömmer bort det där med att jag inte får bära tungt. Jag går till affären för att köpa hundbajspåsar och kommer därifrån med två tunga matkassar. Sån är jag. Jag är så impulsstyrd.
Plötsligt behöver jag en massa saker, så mycket att när jag kommer hem upptäcker att jag inte köpt det jag gick dit för. Jag glömde hundbajspåsarna. Och det jobbiga i situationen är att jag nu glömt det varenda gång jag handlar den senaste veckan…
Vad har hänt med min hjärna?
Förr kunde jag hålla så mycket i i huvudet. Jag kom ihåg alla människors namn. Det gör jag verkligen inte längre. Ibland när jag ska presentera två vänner för varandra har jag glömt bort vad någon av dem heter. Inte bästa vänner, men ändå människor som man kan förvänta sig att jag ska komma ihåg namnet på.
Jag glömde bort koden till mitt Visakort när jag var i Indien. Vilket så klart orsakade en del problem. Jag kan räkna upp det ena efter det andra som glöms bort, som inte borde glömmas bort. Jag vet att mycket handlar om stress, att det är boven till de här minnesluckorna. Men också känns det som att man fyllt hjärnan med för mycket intryck, minnen, onödigt vetande. Lite som att hjärnan är uppfylld och snart väller allt över. Tänk om man kunde sanera lite där inne. Få bort det där onödiga vetandet som tar plats. En massa tankar och känslor som flyttat in i hjärnan och som inte betalar hyra. Som att de kapat min hjärna. Jag har liksom osorterat låtit de ta plats i hjärnan. I min minnesbank.

Men jag kommer fortfarande ihåg mitt telefonnummer från när jag bodde i Norrviken mellan jag var fyra och tolv år 7543481. Är det onödigt vetande? Varför glömmer man vissa saker, men håller benhårt kvar vid just detta onödigt vetande?

Men allt är relativt. Så tänker jag på hur det hade varit om jag inte hade hittat yogan. Om jag inte börjat med andningsövningar. Hur hade det varit då?

9789113070261_200_yoga-for-livet-for-kvinnor-40-plus_haftad

2010 kom YOGA FÖR LIVET ut på Norstedts och den kom också ut i nyutgåva förra året. Så fantastiskt härligt när böcker fortsätter att leva vidare.

När Yoga för livet skulle plåtas åkte vi till Mallorca. För det är nåt med ljuset. Omslaget plåtades en väldigt tidig morgon i Porto Soller. Jag älskar Mallorca efter att vi för en massa år sedan åkte tre mammor och alla våra barn och hyrde två lägenheter i en finca i Puigpunyent. Vi var där i tre veckor och solade och badade och åkte på utflykt. Sedan dess har jag varit där många gånger både som turist, men också på jobb.

IMG_5876

Om bara en vecka reser jag och Anneli för att plåta min nästa bok som förväntas komma ut i december i år. Jag hoppas ni kommer att tycka om den. Vi ska bo hos Petra, som jag har en yogakurs ihop med i maj, du har väl inte missat? HÄR hittar du info och anmäler dig

IMG_55751

Nu yoga och pranayama.

exakt när är det man släpper ängsligheten?

Nu har jag varit sjukskriven i en vecka. Får inte bära, inte träna. Det är inte lätt. Märker att mitt humör åker upp och ner, ganska mycket ner. Jag blir låg av att inte träna. Jag gör min pranayama på morgonen och så promenerar jag både utomhus och på ett löpband. Inte mycket, men lite. Hur känner ni för det här med träningen/praktiserandet av yoga, eller vilken form ni väljer. För mig handlar det om att hålla tankesnurret lugnt. Att rikta min energi till en sak och inte hundra. Att landa. Jag är säker på att jag hade blivit galen om jag inte hittat yogan.

När jag började blogga, ja, det är ju några år sedan nu. Men efter ett tag flyttades min blogg till yourlife och jag bloggade där i ett år under deras flagg. Det var nog då jag döpte bloggen till Yoga, mat och meningen med livet. Jag har alltid varit intresserad av meningen med livet. Det har också varit en fråga jag som jag frågat äldre människor om i intervjuer eller bara samtal. När jag var liten var jag väldigt fascinerad av gamla och hade också flera äldre kompisar. ”Det är du fortfarande” påminde min kompis Cissi mig om häromdagen. Och det är sant. Jag är intresserad av äldre människor och deras visdom. Gamla gör mig lugn. Jag tycker om att prata med gamla människor. Höra deras historier. Ja, ni vet ju att jag adopterade en farfar när jag var fem år, för att min biologiska farfar inte levde längre. Jag gick ofta hem till min låtsasfarfar och pratade om allt möjligt. Just äldre som kommit förbi det osäkra åren. De ängsliga åren. Just de har alltid fascinerat mig. Ni vet när man kommit så där långt upp i åldern att man struntar högaktningsfullt i olika måsten och regler som på många sätt håller nere människor. Man säger vad man känner och tycker, utan att för den saken göra människor illa, utan för att man inte orkar gå runt och ha den där spärren påkopplad. Ni vet den där rösten som säger: Får jag, kan jag, bör jag säga det här. Passar det sig. Jag kommer ihåg hur jag hållit igen i min ungdom. Och känt mig överkörd av än den ena, än den andra. Tänker på skolgången, hela universitetstiden. Eller Stockholms filmskola som jag gick, alltså killarna som gick där som på ett alldeles särskilt sätt manövrerade ut tjejerna. Film är ju grupparbete och jag hamnade i en grupp och vi skulle så klart ha de roller som man har i en filminspelning. Killarna ville vara regissör, manusförfattare. Ja, de mer tjusiga yrkena. Det ville ju jag också, men på nåt märkligt sätt så manövrerades min önskan bort. Jag var så trött på hur de höll på så jag väntade ut och tog det som blev över. Det blev b-foto. Men även fast det var min roll så var killarna i gruppen där och skulle kontrollera. De tyckte alltid att de visste bättre. Så fruktansvärt tröttsamt. Då fanns det inget ord för det här. Nu finns det.
Mansplaining som lite kortfattat går ut på att en man, oftast på ett nedlåtande sätt (och gärna oombett) förklarar något för en kvinna, utan att ta hänsyn till att hon vet minst lika mycket som han om ämnet han. Läs den här krönikan Den är så bra.

Nu finns det inget ord för det här bebissnackandet med äldre människor som vi numera ofta ser på tv. För ibland kan jag häpna lite över sättet många pratar med äldre. Lite som att man glömmer bort att de levt ett helt liv, med allt vad de innebär. Och det vet vi ju, det är fan inte lätt att leva. Äldre sitter på så mycket kunskap. För om man tänker att våra liv är som kartor. Efter ett antal år, oftast har man typ fyllt i alla fall 40, innan man börjar titta på den där kartan i ett sorts studiesyfte. Man ser vad som funkade. Man börjar lägga ihop ett och ett. Man ser mönster som återkommer. Inte alltid de trevligaste eller vackraste mönstren. Ibland tänker jag att jag är som ett lapptäcke. Vissa rutor är så vackra. Det kan vara en ruta med ett tyg som man liksom hade önskat det fanns en större bit av. Men nu fanns bara den här rutan. Så några rutor som gått sönder. Tråden har liksom släppt. Man har tråcklat slarvigt. Glada rutor och lite mer sorgesamma rutor. Arga rutor och eftertänksamma rutor. Erfarenhetsrutor och upprepningsrutor.
Så tänker jag på all den erfarenhet som de här människorna har och att de så ofta skrattas, skämtas bort bort. Och visst ska man få skratta och skämta med äldre. Det är inte det jag menar.

Vi föds rena och utan fördomar. Så går åren och läger på lager av fördomar och erfarenheter läggs på oss. Jag inbillar mig att livet handlar om att skala bort de där lagren för att man ska återfå den där blicken. Barnets blick på livet. När händer det? För exakt när är det man släpper ängsligheten av vad andra människor ska tycka eller tänka om en. Sånt skulle jag vilja prata med äldre om. Med de som inte fastnat i bitterhet. När kommer man till den där punkten när man sorterar ut vad som är viktigt i livet. När kliver man över tröskeln och släpper måsten och krav och istället njuter av att blogga som hundraåring. Förstår ni vad jag menar? Ni har väl inte undgått Dagny, eller Bojan som är 104 år och som började blogga som hundraåring. Tänk hon har levt i över hundra år. Här ger hon mansplainern Aschberg svar på tal Dagny 104 i Skavlan

Ja, kanske är mina tankar något osorterade idag. Men så får det vara. Det är också okej. Men jag tänkte återuppta det här med Meningen med livet. Så mejla mig på yogavita@telia.com och skriv era tankar. Skicka gärna bilder också. Här finns lite frågor som ni kan fnula på.

Namn:
Ålder:
Yrke:
Civilstånd/Familj:
Bor:
Vad är meningen med livet?
Känner du dig nöjd med hur ditt liv hittills utvecklats?
Vilken är din livsfilosofi?
Om du skulle ge en ung tjej ett råd, vad skulle det vara utifrån din egen erfarenhet av livet. Vad skulle det vara?

här hittar du mig

Får så många fina mejl. Tack snälla. Många som undrar var man kan yoga med mig.

I morgon har jag knipworkshop på Atmajyoti, den är tyvärr fullbokad. Men Jag kommer att hålla en senare i vår som man snart kan boka sig på. Tror att atmajyoti snart kommer upp med datum.

Det finns plats kvar på min Knipworkshop 10/3 på MIas Yogastudio i Sundbyberg, klicka här för info och amälan Knip en plats! (haha kniphumor…)

Men om du inte har möjlighet eller råd att komma på någon knipworkshop så vet du väl att jag gjort 23 info och instruktionsfilmer med Tena? De är gratis, och du kan gärna sprida dem. HÄR hittar du dem alla samlade

De finns också på youtube, och även synkade på danska och finska. Jag har ju sagt i flera intervjuer att jag skulle vilja bygga upp en kniparme. Våra underliv är magiska. Inte bara i njutningssynpunkt. Utan i styrka. Så mycket kraft. Så mycket power som finns samlat där. För att lära sig knipa är ju inte bara för att slippa kissa på sig. Det finns en massa härliga biverkningar som plattare mage, starkare rygg, minre ont i ryggen, man slipper livmoderframfall och hemorojder. Man får en stoltare hållning. Starkare orgasmer och intensivare. Det finns tjejer som kan knipa sig till orgasm. Hm, har jag glömt nåt?

Och så vet du att jag åker till Mallorca i maj och håller i en härlig yogahelg med Petra som driver Santanistore HÄR hittar du info och anmäler dig

Och så lite senare i maj kan du följa med mig och Alexandra Pascalidou till På en boostcamp på Kreta, här hittar du info och anmäler dig

Senare i höst/vinter kommer du kunna åka med mig på en yoga & ayurvedaresa till Kerala, håll utkik på min hemsida. Det blir härligt.

_MG_4107_MG_4228_MG_4266

Och det fina yogakläderna kommer från Santanistore Jag har beställt flera ur deras kommande kollektion.

Hoppas vi ses nånstans.

jag förbereder mig

Nästa vecka ska jag operera mitt lymfödem. Jag är så klart väldigt nervös. En operation är alltid en operation och idag vet jag ju att det mesta kan ge biverkningar. Jag fick ju hjärtsvikt efter cytostatikan och av herceptinet. Jag lyckades bli av med hjärtsvikten på alternativ väg.
Lymfödem är ju en annan vanlig biverkning av cancerbehandlingarna. För mig har inte det här att bli av med ett bröst varit det största och svåraste, utan just lymfödemet. Det begränsar mig. Det gör mig ständigt påmind av vad jag varit med om. Armen svullnar. Det dunkar i den. Det gör mig ledsen. Så nu hoppas jag så klart på den här operationen. Att den ska gå bra och att operationen ska avlasta armen.

Jag tror ju inte på att vara en passiv patient, om man inte tvingas till det vill säga. Men för mig har det och är det viktigt att ta reda på så mycket om vad jag kan göra själv.
Hur kan jag tänka om maten. LÄS HÄR

Att försöka ta ansvar för mig själv och min situation ger mig en känsla av att också ha kontroll på situationen. Jag vill inte vara ett offer. Och även om jag är ett offer för cancerns och vad behandlingarna gjort, så vill jag utifrån den situationen göra det bästa.

Men vad kan jag göra? Jag har försökt förbereda kroppen så mycket jag kan på den här operationen. Jag gick intensivt på akupunktur. Nu går jag fyra dagar i veckan på lymfmassage för armen och AnnaKarin lindar också min arm. Jag lyssnar på mitt hypnosband för att förbereda kroppen på vad som ska hända. Jag gör andningsövningar och tränar ”lagom”. Eftersom jag äntligen fattat att hård träning, för intensiv träning snarare ger mig mer vätska i kroppen än just lagom.

IMG_7020

Igår var jag så trött, så trött. Det tar väldans på krafterna att också börja lyssna på kroppen. Att på riktigt känna efter hur trött den är. Tänk hur många år av stress som är lagrad. Hur många år som jag jobbat i motsatt riktning mot vad jag egentligen behövde. Att lära om och lära nytt. Nu vet jag att det finns ingen annan riktning. Inget annat håll jag kan gå mot.

Igår skrev jag om pranayama på instagram. Där hittar du mig under karinbjones.
IMG_7011

Trodde länge att pranayama var svårt. Inget för mig. Hade sånt obehag inför varje session. Tänkte att det måste ju vara fel på mig. Det är så lätt att slå på sig själv. Men så vaggades jag in i pranayama alldeles lugnt och i min takt av fantastiska Kia Naddermeier från MysoreYogaParis när hon för ett par år sedan var på Atmajyoti och höll i en pranayamakurs.
Och jag tänkte trots trista erfarenheter. Jag testar igen.
Sedan dess är jag hooked. Varje morgon sitter jag och gör mina olika andningsövningar och sjunger ett mantra med min mala. Yoga är så mycket mycket mer än det vi oftast ser. Alla fantastiska utmanande och inspirerande ställningar som många vill visa på sociala medier.
Men för mig är pranayama den mest utmanande akrobatiska inre kullerbyttan. Andas in Andas ut. jag andas alltså lever jag.
Men hur andas du?
Har du någonsin uppmärksammat dina andetag?
Andas du ens genom näsan?

IMG_4923

Så här skrev Sudhir Tiwari när han undervisade i pranayamans konst på Atmajyoti.

IMG_4908

”Andas bör man, annars dör man”

min metronom

Att vara över femtio är på nåt sätt en sorts milstolpe. Man är i halvlek. Ja, jag bestämde när jag var sjuk att jag ska leva till jag är 100. Och varje dag sjunger jag ju också det i mantrat när jag yogat. Alla som gör ashtangayoga sjunger det mantrat efter sin practice. Det är en förhoppning att varje människa ska leva i hundra friska år. Men det har hänt nåt. Och jag vet inte om det är åldern, eller visheten med åldern. Men det är det här med att sakta ner. Det har alltid gått fort i mitt liv. Jag lär mig mer och mer att det är inte det optimala. Jag lär mig att saker får ta tid. Att man komma någonvart också långsamt. Att allt har sin tid. Det kan också mycket väl vara yogan som gjort mig långsammare och mer beroende av vila. Eller att jag faktiskt var sjuk, mycket sjuk och då om någonsin testades mitt tålamod.
Men samtidigt känns det som att tiden passerar snabbare. Plötsligt är det året jag ska fylla 52. Barnen är vuxna. Mina kompisar blir mor- och farföräldrar. Och jag har börjat tänka på hur jag ser fram emot att bli pensionär. Hoppas bara jag har någon pension…

Men saker kommer tillbaka till en.
I min ungdom levde jag med en kille som var gitarrist. Han övade varje dag i flera timmar med sin metronom. Jag tyckte det där ljudet var ganska enformigt att lyssna på och stängde in mig med en bok i sovrummet. Inte trodde jag att jag själv en dag skulle använda mig av en metronom. Men nu numera lyssnar jag själv på taktslagen på min app där jag laddat ner en.

IMG_7003

Med hjälp av den så är det lättare med all form av pranayama. För jag har märkt att jag ofta tappar takten när jag andas. Att jag räknar oregelbundet. Det kan vara tanken som drar iväg. Eller bara att jag inte alltid får till rätt takt/tid. Att andas med en metronom där du kan räkna taktslagen, eller andetagen gör det enklare. Jag älskar numera mina andningsövningar som jag gör varje morgon.
Vill verkligen utveckla min andning mer och mer. För jag vet att det är min stora utmaning.
Den här appen är gratis och den hjälper mig att räkna varje andetag.
Jag andas in räknar och andas sedan ut det dubbla.

https://www.youtube.com/watch?v=NHwt-IOQ1nE

andetaget är min bästa vän

Jag gillar Agnes Wold. Hon är på många sätt upplyftande. Men samtidigt kan hon avfärda saker, som om det inte var någonting. Som om det vore humbug. Det kan jag tycka är trist. Media älskar henne och så hakar alla på och tänker och tycker att hon har rätt.

Som det här med andning. Man kan ju vända och vrida på det mesta, men hennes snabba kommentar i Skavlan och lite lätt nedlåtande gentemot andningskurser. Gjorde mig mest trött. Så snälla ni mejla mig all forskning ni vet om just yogaandning. Andningskurser till karin.bjorkegren@telia.com. Tack, tack snälla.

För vad tänker ni? Hur tänker ni om andning? Berätta gärna era andningshistorier. Hur ni andades er igenom en förlossning, smärta, sorg, ångest. Eller när det inte gick att andas. När det var svårt att andas. Hur mådde ni då. Vill veta allt. Och hur tänker ni om yogaandning. Om olika former av andning.

Sedan en längre tid tillbaka gör jag andningsövningar varje morgon ( och lite andra grejer som jag snart kommer att berätta om) så har ett helt hav inom mig öppnat sig. Eller ett fält där vinden/andetaget kan flöda fritt.

_MG_9062

När jag började med yoga var andningen det värsta. Ujjayipranayama gav mig nästan ångest. Jag har skrivit om det i flera böcker om min upplevelse av rebirthing som jag gjorde när jag var 22 år. Och hur faktiskt min födelse på så många sätt präglat mig och framförallt hur jag andas. Och hur jag nu lär om och lär nytt.

När jag var 22 år gjorde jag något som kallas rebirthing, det vill säga jag andades mig tillbaka till min födelse – en av de många alternativa terapiformer jag testat genom åren. Min mamma har alltid sagt att det var så lätt att föda mig. Jag är tredje barnet och därför kände jag mig aldrig rädd när rosenterapeuten och yogaläraren Anna Rinnman förslog att jag skulle göra rebirthing med henne. Vi andades, en sorts hyperventilering och efter ett tag så slutade jag helt att andas. Anna fick väcka mig till liv. Efter några gånger tyckte hon att jag borde skicka efter min födelserapport. Hon sa att mammor ofta glömmer eller förtränger en förlossning. Jag gjorde det och tillbaka fick jag ett svar jag nog inte hade räknat med. Jag höll på att dö när jag föddes. Jag var petidinpåverkad, vilket gjorde att jag inte själv hjälpte till att födas utan var ganska passiv under hela födelseförloppet. Jag hade navelsträngen lindad två varv runt halsen. När jag kom ut var jag cyanidblå och sögs på massa slem. Min mamma hade förträngt förlossningen, kanske för att det var en så obehaglig upplevelse eller för att hon faktiskt själv var påverkad av petidin. Men det viktiga i det här är att hennes berättelse var en helt annan och när jag gjorde rebirthing mindes kroppen, för man kan inte lura kroppen. Jag tror att saker och ting lagrar sig i kroppen – också innan vi erövrat orden för att kunna uttrycka våra känslor. Med andningens hjälp kunde jag komma i kontakt med känslor som jag burit och bär i min kropp, förstå dem och också omfamna det obehagliga.

Och hur rädd jag var för pranayama när jag började med det för en massa år sedan. Och hur jag bara för inte allt för länge sedan förstod att det kan vara på ett annat sätt. Att man skyndar långsamt fram och hur fantastiskt det är att ge sig själv den där stunden på morgonen.

För mig är andningen a och o i allt. För andningen är liv. Mina andetag är bränslet i mitt liv. Ande Tag, bara ordet i sig är vackert. Andningen är också hur jag förhåller mig till ångest och oro. Till glädje och upprymdhet. Den snabba andningen när jag är uppspelt och glad. Till hur jag kunde andas bort mitt illamående när jag gick på cytostatika. Hur andningen är fantastisk vid smärta. Hur man kan hålla andningen i schack och låta mindre rädd, livrädd, nervös och istället andas mig tryggare i en situation. Jag till och med såg hur lymfkärlen sprack fram när de sprutat grönt färgmedel i min hands lymfkärl. Jag såg hur de växte när jag andades långa och djupa andetag. Just det som Agnes Wold avfärdade. Jag såg skillnaden mellan när jag låg där och andades mina vanliga andetag. Och jag såg hur lymfkärlen växte fram när jag förändrade mina andetag. När jag yogaandades.

images

Jag brukar säga att andetaget är min bästa vän. Hon lugnar mig när jag är stressad. Arg. Ledsen. Hon lindrar sorg och oro men hon kan också dra upp tempot i mig. Ge mig mer energi.

Och ni har väl inte missat nästa lördag?

powerday Inbjudan Ny röd the one

Det blir skoj. Kom. Boka.