Författarnamn: Karin Björkegren Jones

Efteråt pratade jag med de som ville lyssna om hur jag med hjälp av yogan tog mig igenom alla överjävliga cancerbehandlingar. Till min hjälp hade jag min fina systerdotter Ines, som hjälpte till att sälja mina böcker. Medan jag signerade   Köpte de här fina tofflorna från spirit of maya  Och så bättrade jag på mina armband med det turkosa armbandet med grön tofs från en tjej som heter Annsophie Sjöblom, som ställde ut på mässan.

Jag är så redo för vego. Är du?

En gång i tiden eftersökte jag fler gröna kokböcker, eftersom jag är trött
på de kokböcker som baserar sig på ”Ska vi ha fisk eller kött”, och
sedan är allt annat bara tillägg. Näe, nu vänder det. Nu är
”tillägget” det man bygger måltiden på. Att få ut mesta möjliga
näring och att det är gott. En smaksensation. Tacksam för det.Tacksam också för
att vegomaten inte längre bara är guckor, som min kompis Nina kallar röror.
Utan att den blivit förfinad, lite lyxig. Tänk om det snart ändå kunde öppna en
vegetarisk kulinarisk ala-carte-restaurang i Stockholm, eller Sverige. Ni vet
en finrestaurang som man kan beställa bord på, vita dukar, bordservering,
kypare. En restaurang som verkligen visar på hur fantastiskt det är att vara
vegeterian. Det är ingen uppoffring. Det är inte tråkigt. Det är snarare
fantastiskt. Men vi hemmakockar behöver ju inspiration. Kickar i baken att våga
testa nytt och laga mat på det där lilla speciella sättet.

Jag älskar böcker. Tycker att böcker är som konstverk. Jag är typ uppväxt i
ett bibliotek. För mig finns inget vackrare än en bokvägg. Jag köper mycket
böcker. De här köpte jag för några veckor sedan. Green
kitchen stories är en fantastisk vacker och bra bok. Jag samlar också på
mig böcker med smoothies och det gröna juicetänket. 

Det här är nästa inköp Hello green Josefin Jägers bok. Jag har ju gjort hennes Cleanse 8, som var
fantastiskt och som verkligen kickade igång mig att bli ännu mera grönt. Den
ser så fin ut och eftersom jag ätit hennes mat, så vet jag att den så klart
blir en succe. 

Josefin har det där lilla extra. Det var hon som fick mig att köpa både en
Greenstar och en vitamix. Och sedan jag träffade henne har jag varje morgon
druckit en grön drink och gjort en grön ”ghurt”. Min lite matigare
frukost.

 Nu ska jag fixa i ordning mig. Ska yoga och sen till Element Spa. Ni
träffar mig här Jag ska bli intervjuad och hålla i en 55 minuters klass.
Det blir en förkortad variant på knipws och lite höftböj. Hoppas vi ses där.

Igår var jag på möte på Pocketförlaget. Nu är manus inlämnat och nu ska redaktören Helene titta på det och komma med konstruktiv kritik. Jag träffade henne första gången igår men hon kändes bra på alla sätt. I september kommer min bok Jag vill fan leva. Det har varit ett tufft jobb att gå igenom alla gamla blogginlägg. Boken bygger på dem, men inte enbart. PÅ många sätt har det varit som terapi också. Jag har förflyttats till dagar som jag hade ”glömt”. Jag har gråtit och varit ledsen många gånger. Liksom känt den där utsattheten, att man är i händerna på andra. Det svåraste har nästan varit att hitta tillbaka till tilliten att min kropp är stark och att våga lita på att inte mattan under mig rycks undan mina fötter igen i morgon. Eller att  någon jag älskar ska bli sjuk. Jag tror att när man varit med om nåt sånt här, finns katastroftänket väldigt nära. Men jag har också varit glad. För jag har också sett kraften i mig. Att det hela tiden fanns en framåtrörelse.
Tänk att det är mer än 1 057 000 unika besökare som besökt den här bloggen sedan jag blev sjuk. Det är otroligt. Så mycket kärlek som jag fått av er läsare. Ni eldade på mig, gav mig mycket kraft det vill jag att ni ska veta. Och nu blir det en bok om ett år i mitt liv.

Bilden på omslaget har Anneli Hildonen tagit och formgivning är Saga-Mariah Sandberg.

Här är vi, jag, Jenny, Helene och Anneli. Fatts gör Saga-Mariah som är i NY och har utställning. Henne önskar vi väldans mycket lycka till.

Idag är början på nåt nytt. Man vet det bara. Efter en extremt grundlig tarmsköljning igår kväll, fyra timmar där allt kom ut, är jag helt ren. Det fina i kråksången är ju att namnet Karin betyder ren, också kysk. ”Man är vad man heter”
Drömmen jag vaknade av tidigt i morse, en mardröm som jag tolkar som just det, nya steg, pånyttfödd. Man måste dö lite för att nytt ska kunna komma till. Man kan säga att drömmen handlade om det.
Jag brukar inte komma ihåg mina drömmar. Men när de stannar. När de får mig att ”vakna” känns det som att nån pratar med mig. Försöker berätta nåt för mig. Mitt mål, min intention är att lyssna på min kropp. Att jag själv har så mycket kunskap om det som är jag. Vet vad jag mår bra av. Vad min kropp mår bra av. Att välja bort. Säga nej är en stor del av det. Att inte tolka konstiga möten med folk, och inte bli ledsen över hur människor beter sig och direkt tänka att jag kunde gjort annorlunda. Att inte alltid tro att jag är i skuld. Att tacka ja, att göra det jag tycker är kul. Det som är bra för mig. Välja livet liksom. Att man får det.

Kanske är allting alltid lättare när solen skiner. När det är guldkant på tillvaron.
Men att duscha sitt inre.
Acceptera det som vi annars är inte vill se. Kanske är det, det handlar om.
Ingen människa är perfekt. Men pröva att gå en mil i en annan människas mockasiner som en klok indian en gång sa. Vi gör så gott vi kan.
Så gott vi kan.

Igår innan tarmsköljningen la jag upp den här bilden på instagram

Tiden
går. Så är det och blir så tydligt ibland. Som här där skiljelinjen
mellan då och nu är den lilla promenadvägen mellan lekplatsen och här
där jag står för att rasta Pino. Då var jag småbarnsmamma och försökte
få tiden att räcka till. Nu är jag tanten i parken som ler mot barn som
tultar runt. Allt har sin tid. Sin tjusning. Men det kommer aldrig
tillbaka. Det jag vet idag kan jag inte ta in i det som hänt, men jag
kan kan ta med det in i framtiden. Som att njuta av det lilla. Inte tro
att det blir bättre eller härligare sen. Utan NU.

Känner mig lite vemodig. Har precis lämnat ifrån mig bokmanuset. Min bloggbok som blir pocketbok och ges ut i september i år. Det har varit en så tuff resa, att resa tillbaka i tiden till när allt var så stormigt och jobbigt i mitt liv. Har varit tvungen att gå igenom varje blogginlägg under ett års tid.
Har gråtit.
Flyttat tillbaka i känslor. Men också skrattat och förundrats över hur jag tänkte. Hur jag orkade. Hur jag stod ut, tog mig framåt. Vilken jävla krigarprinsessa jag är.
Nu är jag mest orolig att förlaget ska säga; Det där duger inte. Det där var inte vad vi tänkte.
Det blir ju också extra känsligt eftersom det handlar om mig.
Men har jag klarat av den här resan, nog fan klarar jag lite kritik. Snart får ni se omslaget, så fint. Så coolt. Jag är så glad och tacksam.

Nu ska jag ta det lugnt några (läs någon dag) dagar, sedan är det dags att sätta igång med ännu en bok, som ska vara klar i september. Jag har bästa teamet. Kanske blir det en storsäljare, hoppas det. Hudboken har gått så bra. Får så många mejl från tjejer som säger att de tycker så mycket om den.
Jag är så glad. Universum ser om mig. Ni ser om mig. Tack!

NU väntar jag bara på att få gå i väg på min danslektion med bästa dansfröken Aesa. På med danstajtsen och dansa. Bästa bästa. Vad jag dansade när jag var sjuk. Cancerdanser.
För ni vet väl att man kan dansa sig glad?
Dans är terapi.
Dans är glädje.

Jag får många frågor om hur jag sköter min hud. Allt står ju i boken och mer därtill och jag har inte möjlighet att svara var och en som mejlar mig. Jag hoppas ni förstår, jag får så väldigt mycket mejl. Jag skulle önska jag hade tid och råd att svara på allas mejl, men jag har inte de möjligheterna. Men här får ni en genomgång, hoppas det känns okej?

En vanlig dag
På kvällen smörjer jag in cleansing oil, masserar lite extra för att det är skönt. Men främst för att få bort sminkrester, mascara. Jag tar en liten tvättlapp i frotte, som jag blött i varmt vatten, så torkar jag bort oljerester. Frotten blir lite som en lättare skrubb.
Sedan tvättar jag av ansiktet med ansiktsvatten. Jag har inte skaffat en vattenrenare på vattnet i badrummet ännu. Jag vet att jag kommer att komma dit en dag. För så klart finns det rester i vårt vatten. Så för att tvätta bort sånt läkemedelsrester och skit som finns också i det vattnet, så använder jag ansiktsvatten. Efter det smörjer jag in huden med ansiktsolja. Har jag lite tid, kan jag göra lite lättare massage och kanske lite ansiktsjympa. Min morgonritual består bara av ansiktsvatten och ansiktsoljan. Vid det här laget vet ni, jag använder bara Moonsuns produkter och det har jag gjort i snart åtta år. Finns ingen anledning att byta.

Klappa inte bara in en kräm, lite så där slarvigt. Utan njut när du smörjer in dig. Gör det till din egen kroppsmeditation. Njut av din hand som smeker dig själv. Njut när du smörjer in varje kvadratmeter av dig själv. Dels för att vi behöver snälla händer som tar i oss, det gör oss lugna. Men du visar också din kropp respekt, omtanke och kärlek och jag vet precis vad som växer ur det.  Med din snälla hand kan du lära dig att gilla det du smeker, det vill säga du själv. Jag har smekt mitt ickebröst så mycket, liksom älskat tillbaka känslan. Kan jag, så kan du. Lär dig älska det som du ”stör” dig på. Älska det som är ”skevt” eller ”fel”, för du kommer att märka skillnaden, du kommer att märka att du börjar tycka om det där som du kanske inte gillade. Det ryms så mycket i din smekande hand, jag lovar dig det.

Mina ärr är mina tatueringar tänker jag. Jag äger inga andra tatueringar. Eller jo, de tatuerade in tre prickar på min bröstkorg inför strålningen. Men de är så små att de inte syns, men de behövdes för att de skulle kunna ställa in strålningsmaskinen.
Jag har tre prickar, precis som sjömännen har tre prickar på handen. Tre prickar som de tatuerar in när de passerat Godahoppsudden. Jag har aldrig fysiskt passerat den udden, men nog har jag seglat över de sju haven och med mitt goda hopp har jag nu lagt till i hamnen. Kommit i hamn.
När vi gifte oss, jag och Ray höll min älskling ett tal som var så vackert, som bland annat handlade om att han ville vara hamnen som jag kan lägga till vid. Då var det vackra ord. Då när allt mest var i lust. Men i nöden testades kärleken och herregud vad Ray stod pall. Han är mitt ankare i livet. Min fyr som lyste så klar när det stormade och jag trodde jag var förlorad. Att bli älskad när man är minst i världen, liten och rädd. Det är det vackraste. Kanske mina ärr symboliserar det?
Kan inte komma på vad jag vill skriva in i min hud. När alla tatuerar sig, skriver viktiga meningar på armar och ben som betyder något. Pannkaksrecept, namnen på sina barn, drakar och demoner. Vackra motiv. Så tänker jag att mina ärr berättar min historia. Att jag ägnar mycket tid att älska de där ärren, att de mer och mer är jag. Beviset på att jag utkämpat en kamp. Orkat, stått ut. Levt ett liv.
Att jag börjar tycka att det finns något vackert i det skeva, att inte vara som alla andra. Att mina ärr är som medaljer.Som formar mig, åren som gått. Mina alldeles tydliga årsringar.
Igår berättade min man om ryska fångar som tatuerar hela historier på sin rygg, vad de gjort, vilka straff de uttjänat. Att man använder sin kropp, sin hud som en bok, där man kan läsa och ana vad de varit med om. Men också för att kunna dra upp tröjan och visa motståndaren; ”Gå inte längre, för det här har jag gjort. Jag varnar dig.” Någon sorts ordlös maktkamp. Jag tycker inte att mord och brott och kriminalitet är något att vara stolt över. Men jag kan förundras över företeelsen.
Idag skiner solen. Det är vår. Nu på med ett par sneakers och ut i solen. Glad för varje dag.

PÅ facebook och instagram i detta nu. Throwback thursday. För mig är det mera #dont throwback thursdays…  För torsdagar kommer nog alltid att förknippas med att jag alltid fick cellgifter då. Plus att den stora operationen gjordes på en torsdag.
Hoppa över torsdagen, skulle jag nog helst vilja kalla dagen.
Den här bilden togs i november 2012. Det är inte så lång tid sedan.

Jag är blek som ett spöke. Har inga ögonfransar och knappt några ögonbryn. Jag får ha en specialsydd värmemössa på huvudet, ser mer ut som en som en tevärmare eller äggvärmare kanske det heter. Det är för att behålla värmen.
I den käcka knallrosa magväskan ligger dränagepåsarna. Ärret/såret är stort och vätskar väldigt. Nej, här var inte livet kul. Men jag muntrade upp mig själv med en liten tantdans.
Lev livet. Ha skoj. Njut. Man kan hitta guldkornen även i den mest urjävliga situationen. Idag vet jag att jag är en jävel på katastrofer. Och jag är så sjukt glad att jag lever och har hälsan.

Jag tänkte hänga på, hur gör du? Hoppas man får med resten av familjen. Mitt under gladiatorerna uppmanas vi att släcka ner. För mig gör det ju ändå inget, för jag tittar inte på Gladiatorerna. Tänk om en enda timme gör skillnad. Nog kan man klara det?

 I år har man riktat in sig på följande saker som vi behöver titta över, som är en miljöbov på något sätt:
Bilen, ha, jag känner nästan att jag och min man är rätt coola, vi har inte ens körkort. Vi tar bussen till landet. Så jäkla jobbigt är det inte att slopa bilåkandet då och då. Man kan leva utan bil. Vi kan ju.

Först när jag såg rubriken Nakenyoga, så kom känslan NÄ. Men sen när jag såg inslaget så tänker Jag att de är nåt på spåret, men jag kan inte riktigt formulera det. Kolla här
Jag skulle önska att nakenhet inte var så laddat. För finns det nåt härligare än att nakenbada till exempel. Att få känna vattnet mot huden, hela huden. Hela kroppen.

Här oljemålningen Nudister av Chapman.

 Ju mer nakna vi är, desto mindre laddat kanske?
Men jag skulle nog inte palla att gå på nakenyoga. Och kanske verkligen inte nu när jag är så skev i kroppen. Men vad modiga en del är.

 Som här Tjeckiens största nakengruppfoto.

För det finns ju också nåt väldigt kul, nästan lite humoristiskt när många är avklädda. När man står där i bara mässingen, som en nakenfis.Att vi är alla lika. Vi har alla samma behov av att bli sedda och bekräftade och älskade för de vi är.