andetaget är min bästa vän

Jag gillar Agnes Wold. Hon är på många sätt upplyftande. Men samtidigt kan hon avfärda saker, som om det inte var någonting. Som om det vore humbug. Det kan jag tycka är trist. Media älskar henne och så hakar alla på och tänker och tycker att hon har rätt.

Som det här med andning. Man kan ju vända och vrida på det mesta, men hennes snabba kommentar i Skavlan och lite lätt nedlåtande gentemot andningskurser. Gjorde mig mest trött. Så snälla ni mejla mig all forskning ni vet om just yogaandning. Andningskurser till karin.bjorkegren@telia.com. Tack, tack snälla.

För vad tänker ni? Hur tänker ni om andning? Berätta gärna era andningshistorier. Hur ni andades er igenom en förlossning, smärta, sorg, ångest. Eller när det inte gick att andas. När det var svårt att andas. Hur mådde ni då. Vill veta allt. Och hur tänker ni om yogaandning. Om olika former av andning.

Sedan en längre tid tillbaka gör jag andningsövningar varje morgon ( och lite andra grejer som jag snart kommer att berätta om) så har ett helt hav inom mig öppnat sig. Eller ett fält där vinden/andetaget kan flöda fritt.

_MG_9062

När jag började med yoga var andningen det värsta. Ujjayipranayama gav mig nästan ångest. Jag har skrivit om det i flera böcker om min upplevelse av rebirthing som jag gjorde när jag var 22 år. Och hur faktiskt min födelse på så många sätt präglat mig och framförallt hur jag andas. Och hur jag nu lär om och lär nytt.

När jag var 22 år gjorde jag något som kallas rebirthing, det vill säga jag andades mig tillbaka till min födelse – en av de många alternativa terapiformer jag testat genom åren. Min mamma har alltid sagt att det var så lätt att föda mig. Jag är tredje barnet och därför kände jag mig aldrig rädd när rosenterapeuten och yogaläraren Anna Rinnman förslog att jag skulle göra rebirthing med henne. Vi andades, en sorts hyperventilering och efter ett tag så slutade jag helt att andas. Anna fick väcka mig till liv. Efter några gånger tyckte hon att jag borde skicka efter min födelserapport. Hon sa att mammor ofta glömmer eller förtränger en förlossning. Jag gjorde det och tillbaka fick jag ett svar jag nog inte hade räknat med. Jag höll på att dö när jag föddes. Jag var petidinpåverkad, vilket gjorde att jag inte själv hjälpte till att födas utan var ganska passiv under hela födelseförloppet. Jag hade navelsträngen lindad två varv runt halsen. När jag kom ut var jag cyanidblå och sögs på massa slem. Min mamma hade förträngt förlossningen, kanske för att det var en så obehaglig upplevelse eller för att hon faktiskt själv var påverkad av petidin. Men det viktiga i det här är att hennes berättelse var en helt annan och när jag gjorde rebirthing mindes kroppen, för man kan inte lura kroppen. Jag tror att saker och ting lagrar sig i kroppen – också innan vi erövrat orden för att kunna uttrycka våra känslor. Med andningens hjälp kunde jag komma i kontakt med känslor som jag burit och bär i min kropp, förstå dem och också omfamna det obehagliga.

Och hur rädd jag var för pranayama när jag började med det för en massa år sedan. Och hur jag bara för inte allt för länge sedan förstod att det kan vara på ett annat sätt. Att man skyndar långsamt fram och hur fantastiskt det är att ge sig själv den där stunden på morgonen.

För mig är andningen a och o i allt. För andningen är liv. Mina andetag är bränslet i mitt liv. Ande Tag, bara ordet i sig är vackert. Andningen är också hur jag förhåller mig till ångest och oro. Till glädje och upprymdhet. Den snabba andningen när jag är uppspelt och glad. Till hur jag kunde andas bort mitt illamående när jag gick på cytostatika. Hur andningen är fantastisk vid smärta. Hur man kan hålla andningen i schack och låta mindre rädd, livrädd, nervös och istället andas mig tryggare i en situation. Jag till och med såg hur lymfkärlen sprack fram när de sprutat grönt färgmedel i min hands lymfkärl. Jag såg hur de växte när jag andades långa och djupa andetag. Just det som Agnes Wold avfärdade. Jag såg skillnaden mellan när jag låg där och andades mina vanliga andetag. Och jag såg hur lymfkärlen växte fram när jag förändrade mina andetag. När jag yogaandades.

images

Jag brukar säga att andetaget är min bästa vän. Hon lugnar mig när jag är stressad. Arg. Ledsen. Hon lindrar sorg och oro men hon kan också dra upp tempot i mig. Ge mig mer energi.

Och ni har väl inte missat nästa lördag?

powerday Inbjudan Ny röd the one

Det blir skoj. Kom. Boka.

0