jag förbereder mig

Nästa vecka ska jag operera mitt lymfödem. Jag är så klart väldigt nervös. En operation är alltid en operation och idag vet jag ju att det mesta kan ge biverkningar. Jag fick ju hjärtsvikt efter cytostatikan och av herceptinet. Jag lyckades bli av med hjärtsvikten på alternativ väg.
Lymfödem är ju en annan vanlig biverkning av cancerbehandlingarna. För mig har inte det här att bli av med ett bröst varit det största och svåraste, utan just lymfödemet. Det begränsar mig. Det gör mig ständigt påmind av vad jag varit med om. Armen svullnar. Det dunkar i den. Det gör mig ledsen. Så nu hoppas jag så klart på den här operationen. Att den ska gå bra och att operationen ska avlasta armen.

Jag tror ju inte på att vara en passiv patient, om man inte tvingas till det vill säga. Men för mig har det och är det viktigt att ta reda på så mycket om vad jag kan göra själv.
Hur kan jag tänka om maten. LÄS HÄR

Att försöka ta ansvar för mig själv och min situation ger mig en känsla av att också ha kontroll på situationen. Jag vill inte vara ett offer. Och även om jag är ett offer för cancerns och vad behandlingarna gjort, så vill jag utifrån den situationen göra det bästa.

Men vad kan jag göra? Jag har försökt förbereda kroppen så mycket jag kan på den här operationen. Jag gick intensivt på akupunktur. Nu går jag fyra dagar i veckan på lymfmassage för armen och AnnaKarin lindar också min arm. Jag lyssnar på mitt hypnosband för att förbereda kroppen på vad som ska hända. Jag gör andningsövningar och tränar ”lagom”. Eftersom jag äntligen fattat att hård träning, för intensiv träning snarare ger mig mer vätska i kroppen än just lagom.

IMG_7020

Igår var jag så trött, så trött. Det tar väldans på krafterna att också börja lyssna på kroppen. Att på riktigt känna efter hur trött den är. Tänk hur många år av stress som är lagrad. Hur många år som jag jobbat i motsatt riktning mot vad jag egentligen behövde. Att lära om och lära nytt. Nu vet jag att det finns ingen annan riktning. Inget annat håll jag kan gå mot.

Igår skrev jag om pranayama på instagram. Där hittar du mig under karinbjones.
IMG_7011

Trodde länge att pranayama var svårt. Inget för mig. Hade sånt obehag inför varje session. Tänkte att det måste ju vara fel på mig. Det är så lätt att slå på sig själv. Men så vaggades jag in i pranayama alldeles lugnt och i min takt av fantastiska Kia Naddermeier från MysoreYogaParis när hon för ett par år sedan var på Atmajyoti och höll i en pranayamakurs.
Och jag tänkte trots trista erfarenheter. Jag testar igen.
Sedan dess är jag hooked. Varje morgon sitter jag och gör mina olika andningsövningar och sjunger ett mantra med min mala. Yoga är så mycket mycket mer än det vi oftast ser. Alla fantastiska utmanande och inspirerande ställningar som många vill visa på sociala medier.
Men för mig är pranayama den mest utmanande akrobatiska inre kullerbyttan. Andas in Andas ut. jag andas alltså lever jag.
Men hur andas du?
Har du någonsin uppmärksammat dina andetag?
Andas du ens genom näsan?

IMG_4923

Så här skrev Sudhir Tiwari när han undervisade i pranayamans konst på Atmajyoti.

IMG_4908

”Andas bör man, annars dör man”

1