Bröstcancervård

sängyoga del 2

så då fortsätter vi med lite mer sängyoga

_MG_4082

Knipövningar är toppen att göra på morgonen, i sängen, så att man vet att de blir av. HÄR HITTAR DU mina knipövningar som jag gjort tillsammans med tena. När du fått snurr på dina knipmuskler räcker fem minuters knipträning som ska innehålla styrka, uthållighet och snabbhet. Allt hittar du på Lights by Tenas sajt.

_MG_4095

Om jag ”bygger” ett litet yogaprogram, då lägger jag alltid in rörelser som vrider, stretchar, bänder och böjer ryggraden på något sätt. Jag är så tacksam för min mjuka och rörliga ryggrad. Men jag försöker alltså lägga in övningar där jag sträcker mig framåt. Jag gör alltid någon vridning, sidsträckning och alltid, alltid en bakåtböjning. Halvbrygga som den här ställningen heter, är en mild, en snällare form av bakåtböjning. Jag har fötterna och knäna parallella. Och jag pressar pubisbenet uppåt mot taket. Den här ställningen är toppen.

_MG_4029

Happy baby pose kallas den här ställningen. Men en skojsig yogalärare döpte den till Welcome home baby, haha, det tycker jag är ett passande namn på den här. För du vet väl att yoga är toppen för sexlivet? Det är ju därför jag skrev den här boken YOGA EROTICA. En riktig liten pärla. Men alla dessa övningar som vi gör i yogan förbereder din kropp för ett härligt sexliv, både med dig själv och med en partner. Yoga skapar blodgenomströmning i kroppen, i bäckenbotten. Allt sånt som är gynnande för inte bara sexlivet, utan för allt. Happy babypose är en superskön ställning där man jobbar med att öppna upp i höfterna.
Och glöm inte att låta andningen vara långsam och djup.

_MG_4070

Du kan testa att sträcka ut benen. Känn hur det drar i baksida lår. Hur du sträcker ut rumpmuskeln.

_MG_4078

Avsluta med att krama om knäna. Här kan man passa på att gunga lite från sida till sida för att mjuka upp ryggraden.

Titta på min högerarm. Den är så svullen. Min lymfödemarm. De är sviterna av alla cancerbehandlingar, men främst på grund av operationen och strålningen. När jag ser min arm blir jag både ledsen och stolt. Jag blir ledsen för allt ja varit med om, men också för att fåfängan då och då tar tag i mig. Att jag bär på känslor, som att jag skäms för min tjocka arm. Jag vill inte skämmas. Så jag försöker vända känslan och tanken. Att anfall är bästa försvar. Nu är det ju så här. Jag har en svullen högerarm. Min vackra svullna arm. Min lymfödemarm jag lovar att ta hand om dig. Vänd tanken. Om jag kan göra något i denna fåfänga värld där perfektion, ouppnåeliga mål är någons sorts norm för lycka och framgång så är det att visa hela mig. Också de sidor som är svåra, för att också jag är fast i det där glasögonen. I det där sättet att se på mig själv. Men jag gillar det inte. Jag gillar det INTE. Så här cool vill ja känna mig

_MG_4123

Låt det här bli din nya vana. Att njuta dig pigg. Att sträcka ut din sängvarma kropp redan i sängen. Att gilla varenda liten millimeter av dig själv.

Och ps, ps, mina fina nattkläder kommer från calida

0

ANNONS:

våra bröst faller som käglor

bild334

Den här bilden är från november 2012. Jag har genomgått cellgiftsbehandlingen, sex omgångar. Jag har precis opererat bort mitt högra bröst. Jag skulle få vila några veckor innan strålbehandlingen. Man strålades varje dag (inte på helgen) i fem veckor. Men jag fick en strålande jul, vilket betydde att jag vissa dagar fick strålas två gånger om dagen eftersom sjukhus har julledigt… Jag hade precis börjat med herceptin, som jag skulle ta 17 gånger och som det senare visade sig att jag fick hjärtsvikt av. Mitt hjärtas kapacitet var nere på 30 procent. Varje dag tänker jag på det jag och många med mig genomgått. Varje dag, någon gång under dagen tänker jag på alla de kvinnor jag mött när jag behandlats. Unga och äldre. Vi har mötts på sjukhuset. Jag tänker på kvinnorna. Jag tänker på hur de mår. Om de lever. Jag tänker på sånt vi berättade för varandra och jag tänker på hur vi försökte hjälpa varandra och uppmuntra varandra i den där rädslan vi alla bär på när man fått en cancerdiagnos. En rädsla som aldrig försvinner, men som avtar gradvis. För att lusten att leva blir starkare. Lusten.

Jag skulle ta paus, men jag har känt mig arg, ledsen och besviken. Läser olika artiklar om cancer. Om nedläggningarna. Om att Sabbatsberg lägger ner sin bröstcancervård. Att Håkan Brorson som är den ende i Sverige som fettsuger lymfödemarmar att hans verksamhet hotas av neddragning LÄS HÄR.

Varför?

Jag blir så ledsen. Jag är så besviken på media. Jag är så besviken på varenda en som låter sig köpas av Cancerfonden. Varför, varför är det ingen som ifrågasätter denna fond?

För är det som Börje Peratt skriver: ”Cancerfonden har satt upp mål som man långt ifrån har klarat av. Istället för att minska cancer har antalet cancerfall ökat. Istället för att bota har fler dött och sjukvården kommer ofta till lägen där man helt enkelt ger upp.”

Är det så?

Nästan varje gång jag lägger upp nåt kritiskt gentemot Cancerfonden, så får jag ett mejl från någon som skriver Ni som får bröstcancer ni får mycket mer uppmärksamhet och hjälp.
Det stämmer kanske att vi får mer uppmärksamhet. Men får vi verkligen mer hjälp? och blir det inte konstigt om ”kampen” blir mellan oss som får cancer?
Det stämmer kanske att vi får mer uppmärksamhet. Men varför får vi det?
Jo, för att det säljer.
Så krasst är det.
Det säljer att vi visar vår ärrade kroppar. Kroppar där brösten är borttagna.
Vi statuerar exempel på något, på ett tillstånd där ingen vill hamna men som gör att så många skänker pengar till just Cancerfonden. För vi tror att då kommer pengarna till sin rätt. Där forskas det på ett motgift.
Våra historier, våra tårar och statistiken, att så många dör. Barn som förlorar sina mammor. Partners som förlorar sina partners. För det är så jävla många som dör av den här sjukdomen, eller är det sviterna av behandlingarna vi dör av? För att medicineringen är så stark, att våra hjärtan inte klarar av att pumpa längre. Att sjukdomen kommer tillbaka och att den kommer så starkt. Men varför kommer den tillbaka? Fast vi gjort alla behandlingar och kanske till och med fortsatt äta de här antihormonerna som vi ska äta i fem till tio år.
och fast vi skänker miljoners miljoner till Cancerfonden som säger Tillsammans mot cancer och Nej till cancer.

Var är forskningen på vilka kvinnor som verkligen behöver äta de här antihormonerna, som ger så tråkiga biverkningar som ökad risk för blodpropp och artros, men också för utebliven sexlust. Sexlust är ju inte bara det här härliga att man faktiskt vill fortsätta att knulla fast man är enbröstad, eller genomgått en cancerbehandling. Att förlora sexlusten är också att förlora en stor del av sig själv, nämligen lusten till livet. För det är vad som händer. Och om ni fortsätter att läsa det jag skriver här och alla länkar jag länkar till, så kommer ni att fatta det jag nu skriver. Sexlust ger endorfiner. Ger lyckokänslor. Skapar en massa härliga känslor i kroppen. Vi vet också att orgasmer gör oss mer starka mot sjukdomar. För länge sedan läste jag de här raderna: En orgasm om dagen, håller doktorn borta.

Kanske borde man forska på något som INTE tar bort sexkänslor och lust? För tänk om det här antihormonet som vi bröstcancerkvinnor som fått hormonell cancer uppmanas äta och som sägs rädda våra liv, i förlängningen kanske inte var så lyckat? Jag säger inte att det är så, men jag skulle önska att någon tittade på det. forskade på det. ifrågasatte det. För det är genom ifrågasättande som man kommer någonstans med forskning.

Rosa bandet galan, som drar in så mycket pengar. Vart går pengarna?

Cancer säljer.
Rädslan för cancer säljer. Så fruktansvärt obehagligt.

Snälla, snälla våga ifrågasätt.

För var är de granskande artiklarna? Varför anses de som ifrågasätter och väljer andra sätt att se på hur vi ska bekämpa cancer som galningar? Men LÄS DET HÄR

och http://www.thetanningguru.com/sv/d-vitamin/cancerfonden-misslyckas/

För vi måste börja titta på uppkomsten av cancer. Varför det ökar. Mediciner är viktigt att vi forskar på, men det här:

STresskänslor ökar risk för bröstcancer

Jag är ingen forskare. Men i min värld så låter det så konstigt. Om man vet att stresshormoner ökar risken för bröstcancer hos kvinnor. Ja, då kan ju inte uppmaningen av läkarna, som vi får höra när vi får vår diagnos fortsätta att vara ”Lev som vanligt”. För risken att vi bc-kvinnor fått cancer på grund av stress, ångest och oro är som forskningen visar så pass stor. Jag skriver inte det här för att lägga någon skuld på någon. Men något är fel. Något är riktigt fel. För vi vet ju att Sveriges kvinnor är stressade. Vi vet att vårt samhälle typ snart kollapsar för att vår framfart är fullständigt galen.
80talets glorifierande av att göra hundra saker samtidigt, om att ständigt ha en tidspress om att uppnå ouppnåeliga mål inget av det kan vara bra för oss.

Vi vet till exempel att kvinnors stressnivå ökar när hon är på väg hem från jobbet. Vi vet att den går ner först vid tio elva på kvällen. Vi vet att männens stressnivå sänks så fort de passerar tröskeln på hemmet. Nåt är fel. Nåt är på riktigt fel.

Och under tiden som vi fnular på det, så finns det krafter som tjänar storkovan på vår rädsla för att bli sjuka. Och vi låter dem.

Nu tror jag inte att man kan meditera bort cancer. Eller att det bara är stress som är uppkomsten till cancer. Men vi måste våga titta på varför vi får cancer. Och vi måste våga titta på varför vi inte dör av cancer utan av behandlingarna.

Stress är vår tids stora folksjukdom. och det är våra bröst som faller som käglor, i bästa fall. I värsta fall överlever vi inte.

1