bröstcancer

Mammografi?

8 kommentarer / Av / 2022-12-27

Sommaren 2012 fick jag diagnosen bröstcancer. Jag var under bröstcancerbehandling i nio månader. Behandlingen skulle pågått längre men jag klarade inte av Herceptinet. Jag skulle ha tagit 17 stycken behandlingar intravenöst i min port-a-cath men klarade bara elva. Jag fick hjärtsvikt , mitt hjärta var nere på 30 procent och jag var så svag. Från en sekund till en annan gick jag från cancerpatient till hjärtpatient. Jag lyckades dock läka mitt hjärta på tre månader med alternativa metoder som alltså var biverkningsfria. Som ett led i att slippa ta mediciner som i slutändan skulle ge mig en ny biverkning. Bestämde jag mig för att inte ta de antihormoner man rekommenderade mig att ta i fem år. Jag läste så klart i Fass om medicinen och valde att inte ta dem.

Trots att jag genomgått cellgifter, operation av hela högerbröst plus 17 lymfnoder, strålning varje dag i fem veckor och 11 (istället för 17 st) stycken Herceptin-behandlingar så har all eftervård varit ringa, men framförallt undersökningarna av mina bröst har typ inte existerat. Jag har inte fått mitt bröst kollat på mer än fem år. Ibland undrar jag om det var för att jag struntade i att ta antihormonerna som gjorde att jag liksom föll ur cancervården. Borde det inte vara självklart att vi som haft cancer ändå kollas regelbundet?

Jag hade hormonell och inflammatorisk bröstcancer och trots att cancern var diagnosticerad så syntes det inte på mammografin. På bröstcancerförbundets hemsida läser jag att 65 procent av all bröstcancer upptäcks vid mammografi, det betyder alltså att 35 procent av övrig bröstcancer INTE upptäcks vid mammografi. Är det då en säker undersökningsform?

Jag hade täta bröst vilket jag skrev om redan 2012, att alla kvinnor, unga som äldre, borde informeras om att täta bröst är svårundersökta. Det är alltså bra att veta om du har täta bröst eller inte.

Det var först på ultraljudet som man kunde se cancern i mitt högra bröst. Men eftersom det är en dyrbar form av undersökning, ultraljudet görs av en läkare så har jag hittills varit tvungen att tjata om att få göra en ultraljudsundersökning och inte den aggressiva mammografin.

Dessutom tänker jag om man har inflammatorisk cancer, där man sen gör mammografi (och inget syntes som för mig) så pressar man ihop bröstet och vart tar sig inflammationen då? Var det kanske så den inflammatoriska cancern tog sig till mina lymfnoder, så att 17 stycken var tvunget att tas bort? Vilket i sin tur, senare gav mig lymfödem som jag fortfarande och hela tiden behöver ta hand om.

Min onkolog Elisabeth Lidbrink lyssnade på mig och lät mig under hela cancerbehandlingen bara göra ultraljud. Jag är så tacksam för det. Men jag har inte varit på någon undersökning på över fem år.

Jag fick en kallelse för att kolla brösten under covid, men den avbokades av läkaren och bokades aldrig om. Så fick jag för ett par månader sedan en kallelse till mammografin. Jag ringde upp dem för att säga att jag ville boka om till ultraljud. Då sa de att det inte gick och att jag behövde gå via min husläkare. Jag tog mig till husläkaren, hon skickade remiss, så fick jag följande svar: NEJ

Jag mejlade läkaren som nu vill ha mina personuppgifter. Så läste jag följande på nätet. Att vi som genomgått cancerbehandlingar måste uppfylla följande förutsättningar för att få en ultraljudsundersökning:

1, Är opererad med bröstbevarande kirurgi och där kvarvarande vävnad är tät = svårbedömd med mammografi.

Jag har inget högerbröst och mina bröst var täta. har inte fått någon information om att de inte längre anses täta. det är över fem år sedan jag gjorde en undersökning.

2, Tät bröstvävnad i det kvarvarande bröstet

Se tidigare svar

3, Har haft bröstcancer som inte syntes på mammografin

Trots att jag var diagnosticerad syntes inte cancern på mammografin

4, Svullnad eller knöl i operationsområdet eller i armhålan

Mitt bröst var svullet, då cancern var hormonell och inflammtorisk

5, Om du känner dig mycket orolig

Jag känner mig inte mycket orolig, men vill inte göra mammografi. Det gör mig orolig. Jag uppfyller alltså ALLA kriterier.

Så nu har jag mejlat han som bestämmer om jag ska få göra ultraljud istället för mammografi.

Men är det inte rimligt att vi ska ges fler alternativt till att undersöka våra bröst?

Hur tänker du kring mammografi?

sympati eller empati

5 kommentarer / Av / 2016-04-06

Bra beskrivning av skillnaden mellan sympati och empati. När man är låg. När man är ledsen. När man är riden av ångesten då är det inte en människas sympati man vill ha, utan empatin.

I mig finns fortfarande de där stunderna kvar, så typiskt att man spar de negativa stunderna. Jo, jo jag har de bra och härliga och fina minnen kvar – också. Men stunder som till exempel när jag satt mitt emot någon jag trodde var empatisk, mitt uppe i mina cellgiftsbehandlingar och berättade om min rädsla för att ta bort bröstet. Och hen sa men om du fick välja mellan det och ett ben/arm så väljer du väl bröstet. Det var inte empati. Det var definitivt nåt annat. Jag har tänkt på det ganska mycket sedan jag fick lymfödem i min arm och den på många sätt faktiskt blev utsatt, nedsatt.
Men jag har också tänkt på alla dessa tjejer som fått tillbaka cancern. Och en av mina bc-systrar som bara för några dagar sedan opererade bort en arm. Gode gud låt henne nu få många friska år.

Varje gång jag hör om någon som får återfall tappar jag mig ett tag. Jag blir ledsen för deras skull. För deras nära och kära och rädslan i dem. Men jag blir också själv rädd. Rädd för att jag själv ska få återfall. Så blir jag rädd för att jag blir rädd. Jag tänker att den där rädslan skapar stress och ångest i min kropp och inget av det är bra för cellerna. Fy, fan jag blir stressad av att jag är stressad typ. Jag märker det på mina drömmar. Det är ganska svarta stundvis. Jag märker det på min arm som svullnar av oro. Som gör ont när jag inte sovit bra på natten. Moment 22.

Vänd tanken Karin, tänker jag då. Tänk positivt. Sätt på en bra låt och dansa lite. Skratt hjälper mot rädsla. Skratta det där cancermonstret rakt upp i ansiktet.

Så snälla, tänk på det nästa gång du träffar en människa som överlevt en cancersjukdom, för hon tänker på återfall ganska ofta. Hon kanske inte vädrar det varje dag. Hon kanske inte tar upp det med dig. Men hon tänker på det. Den oron finns i henne, alltid.
Och då är det inte så empatiskt att säga: Min moster gick bort i bröstcancer.
För jag vet inte vad jag ska göra med den informationen.
Jag förstår att du gör det för att du kanske inte vet vad du ska säga, eller för att du vill dela med dig, lite som att du förstår vad jag varit med om genom att dela med dig nåt som varit svårt för dig med mig. Att du vill bonda med mig genom att säga så.
Men vi delar inte den upplevelsen såvida du inte själv haft cancer. Jag har förlorat flera vänner i cancer den senaste tiden. Det är smärtsamt. Det är sorg. Men jag har en annan erfarenhet också utöver en sorg, jag har haft cancer själv. Och även om jag skrattar, och även om jag verkar starkare än starkast, så kan jag vara så liten där i natten. Då när jag måste sortera upp en massa känslor och hålla den lilla Karins hand nä hon är rädd för att få återfall. För det är en annan känsla att bära på cancern själv. För så är det, ingen kan förstå hur det är att ha cancer förrän man själv är där.