Lymfödem

Tack för all snällhet. Tack.
Oj, igår. Jag fick vänta nästan en timme på att komma in till kirurgen. Fast tiden var avtalad. Det här är nytt. I Sverige har man bara gjort den här formen av supramikrokirurgi sedan 2011.
De sprutade in ett fluorescerande grönt ämne på två ställen i min hand. Sedan släckte de ner i rummet och lös på underarmen med en röd lampa för att se vart det där gröna tog vägen. Jag hade tur. Det visade sig att jag hade några få lymfbanor som man kan använda. Så jag fick klartecken för operation. Står nu på väntlista och eftersom kön är lång vet man inte när den blir.
Så även om jag är så glad, så är det också lite frustrerande. Hur ska jag kunna planera nåt? Det är nämligen tre veckors sjukskrivning efter en sån här operation och inte läge att använda armen, i alla fall inte som yogalärare.
Det här är livet efter cancern.
Att ta hand om biverkningarna. Jag har fått så många mejl från tjejer som också känner frustration, ledsenhet, sorg och trötthet över situationen. Jag förstår att ni som inte varit med om det vi ”tjötar” om upplever det som att vi just tjatar. ”Gå vidare”, kanske ni tycker.
Men att leva med biverkningar av läkemedel eller operation är frustrerande. Det är liksom hela tiden en påminnelse om att man varit med om något man helst vill gå vidare ifrån. Därför känns den här operationen viktig, och läskig på samma gång. I den bästa av världar kan den ta bort svullnaden i underarmen och göra att det inte blir lika påtagligt. Jag kanske inte ens en kommer att behöva ha kompressionsstrumpa. Men vad vet jag. En operation är en operation. Det kan i sig ge andra biverkningar.
De här besluten jag tar är ”livsavgörande”. Men jag fattar också att jag nu blir del av en dokumentation. Om den här operationen lyckas. Kanske det här blir en form av kirurgi som kan hjälpa kvinnor och män som drabbats av lymfödem i hela Sverige.
Låt det vara så.
Idag är armen svullen och handen grön.
Jag har ju alltid sagt att jag gilla grönt. Man skulle kunna säga att min knytnäve har lite Hulken över sig. Jag ÄR Hulken. En grön fighter.
Puss och tack för att ni är så gulliga mot mig. Ni anar nog inte hur viktiga ni är.

I dag. Idag är dagen jag åkte hem tidigare från Goa för. Idag är undersökningsdagen för om jag kan göra supra mikro kirurgi för att få bort mitt lymfödem.

Jag är så nervös. Det här. Den här stunden har liksom färgat mycket i mitt liv. Jag är liksom både förväntansfull och orolig. Orolig för att jag kanske inte funkar som patient, dvs att min arm är för skadad att de inte kommer hitta några ställen att leda lymfan till. Men också, om jag får göra operationen att den i ett senare skede kommer att visa att jag valde fel. Blä för beslut.

Jag orkar snart inte med alla beslut jag tvingas ta. Den här cancerresan. Det tar så på mina krafter. Att alltid vara vaksam, uppmärksam. Känna in. Känna av. Ta beslut.
Allt jag vill är att sitta på en vacker ö och skriva böcker.

Drömmen om den smärtfria kroppen. En kropp utan skador av olika biverkningar. Jag har börjat svullna igen. Hela kroppen. Märker att trots allt jag gör, trots att jag tar hand om mig själv, så fylls kroppen med vätska. Organen är trötta jag fattar det. Gud vad jag skulle vilja samla alla de bästa, alla och öppna ett hälsohem för cancerdrabbade.

Eller jag vet inte riktigt vad jag vill. Just nu är det lite som det är i mitt huvud. Nu ska jag yoga, sen ska jag ta mig till sjukhuset om några timmar.

För ett par dagar sedan, när jag var på min lymfödembehandling gick jag förbi den här bilen. Vem är den här Benson? Rosa kokboken II står det på bilen. Så då var det bil nr ett jag såg utanför Bok och bilblioteksmässan i Göteborg förra året. Ni vet vad jag tycker och tänker om Cancerfonden. Och för mig infinner sig bara känslan, det finns alltid någon som vinner, som tjänar pengar, blir rik på att vi får cancer. Alltid någon. Den här bilen ger inte mig hopp om bättre vård, bättre förutsättningar för oss som blir sjuka. Det är att stort rosa hån. Jag blir snarare ledsen och tycker att det är ganska ruttet. Vad tycker ni? LÄS GÄRNA DET HÄR

Känns lite märkligt att ligga nedbäddad (eh, nu överdriver jag, för inte är man särskilt nedbäddad i ett supervarmt land) de sista dagarna, de som skulle vara mina semesterdagar efter Yogaretreatet och de skulle jag tillbringa hos Karolina i Asagao. Åker hem natten mellan fredag och lördag. Skulle ha stannat längre, men en undersökning på Karolinska kom emellan.
Men… så här är livet. Inget går att förutse.
Jag skrotar runt i hennes hus. Och var jag än sätter eller lägger mig kommer hennes söta katt och lägger sig tillrätta.

Just nu är det lite som det är i mitt liv. Kanske är det en femtioårskris. Kanske är det sviterna efter att ha varit under cancerbehandlingar och kanske är det ledsenheten över att jag fortfarande bär på sviterna efter alla behandlingar. Som att man aldrig blir fri.
Men vad är att vara fri?
Vad är det för mig?

När jag var hos Master Jee, så sa han en massa härliga saker. Han sa att jag skulle leva tills jag var minst 88 år. Och han sa gång på gång No problem, om typ det mesta. Kanske för att han såg att jag är typen som oroar mig på insidan. Han sa att jag var en romantisk person, en snäll människa. En människa som inte kan hata. Att det inte finns hat i mitt hjärta. Det var fint. Mycket fint.

Han sa också att mitt liv skulle vara ”First class”.
Han sa så klart en massa andra saker som innefattar andra människor också, men de vill jag behålla för mig själv. Bara bra dock. Härliga saker för framtiden. Sånt jag inte ska gå runt och oroa mig för.

Men en sak som han sa var att på onsdagar ska jag bara äta frukt och dricka mjölk. Enligt Karolina ger Master Jee så kallade Remedies = botemedel till personer som verkar ha problem med merkurius. Onsdag heter på italienska Mercoledi, kanske är det därför onsdagen är den utvalda dagen för remedies. Master Jee sa att jag skulle ge det här två månader för min arm och att skulle lösa sig.
Jag tror ju på affirmationer. Jag tror på att tro. Vi kan inte se allt nu, nu NU. Ibland måste vi ha en backspegel och se vad som skett. Hur det gick.
När man är mitt uppe i turbolens, så är det just kaos. Och man vet kanske inte hur man ska göra. Man är rädd för att ta ett steg, eftersom man tänker att just det steget kommer att vara så betydelsefullt. För sen. För framtiden.
Men du måste ta steget, för just det steget är kanske avgörande för allt det där som ska komma.
Jag har många såna steg att ta.
Många.
Därför tror jag att jag nu blev sjuk. För att det kan storma på insidan. För att ingen människa bara är det man ser. Att vi har vår insida. Att vi bär vår oro.
Men jag gör min pranayama, i morse gick det lättare. Tror att min ”cold” håller på att släppa. Jag sjunger mina mantran. Håller min mala, räknar pärla för pärla.
Men idag är det onsdag. Det är en frukt och mjölkdag.

Ni måste klicka på den här länken. NI MÅSTE!!! Det är ett smakprov på min nya bok och också väldigt mycket Indien