Tack för all snällhet. Tack.
Oj, igår. Jag fick vänta nästan en timme på att komma in till kirurgen. Fast tiden var avtalad. Det här är nytt. I Sverige har man bara gjort den här formen av supramikrokirurgi sedan 2011.
De sprutade in ett fluorescerande grönt ämne på två ställen i min hand. Sedan släckte de ner i rummet och lös på underarmen med en röd lampa för att se vart det där gröna tog vägen. Jag hade tur. Det visade sig att jag hade några få lymfbanor som man kan använda. Så jag fick klartecken för operation. Står nu på väntlista och eftersom kön är lång vet man inte när den blir.
Så även om jag är så glad, så är det också lite frustrerande. Hur ska jag kunna planera nåt? Det är nämligen tre veckors sjukskrivning efter en sån här operation och inte läge att använda armen, i alla fall inte som yogalärare.
Det här är livet efter cancern.
Att ta hand om biverkningarna. Jag har fått så många mejl från tjejer som också känner frustration, ledsenhet, sorg och trötthet över situationen. Jag förstår att ni som inte varit med om det vi ”tjötar” om upplever det som att vi just tjatar. ”Gå vidare”, kanske ni tycker.
Men att leva med biverkningar av läkemedel eller operation är frustrerande. Det är liksom hela tiden en påminnelse om att man varit med om något man helst vill gå vidare ifrån. Därför känns den här operationen viktig, och läskig på samma gång. I den bästa av världar kan den ta bort svullnaden i underarmen och göra att det inte blir lika påtagligt. Jag kanske inte ens en kommer att behöva ha kompressionsstrumpa. Men vad vet jag. En operation är en operation. Det kan i sig ge andra biverkningar.
De här besluten jag tar är ”livsavgörande”. Men jag fattar också att jag nu blir del av en dokumentation. Om den här operationen lyckas. Kanske det här blir en form av kirurgi som kan hjälpa kvinnor och män som drabbats av lymfödem i hela Sverige.
Låt det vara så.
Idag är armen svullen och handen grön.
Jag har ju alltid sagt att jag gilla grönt. Man skulle kunna säga att min knytnäve har lite Hulken över sig. Jag ÄR Hulken. En grön fighter.
Puss och tack för att ni är så gulliga mot mig. Ni anar nog inte hur viktiga ni är.
Jag vet precis vad du pratar om. Ingen verkar förstå. För lite mer än två veckor sedan opererade jag bort en tumör i huvudet och har ett flertal metastaser kvar i ryggen. Efter op så tyckte folk att jag bara ska sluta tänka på det för dom tror man är frisk bara för att den tumören är borta. Jag är 25 år och har kämpat i två års tid nu. Trotts att jag har berättat för folk omkring mig att jag aldrig kommer bli frisk då jag har en svår Skelettcancer. Så är det som dom inte vill lyssna på mig
Du är helt otrolig Karin! vilken kämpe och va du delar med dig och hjälper andra.
Hoppas innerligt att denna kirurgi kan hjälpa dig med armen. Men jag förstår att det är många tankar inte något man bara kastar sig in i. Vi har tidigare pratats vid via mail. Heja dig och jag önskar dig allt gott!!!
Annika/Uppsala