Författarnamn: Karin Björkegren Jones

5AM

Jag får ofta frågan; När går du upp på mornarna.
Fem.(senast klockan sex)

FullSizeRender
Bildtext: busy doing yoga at 5 am

Jag är ingen sjusovare. Aldrig varit, alltid vaknat tidigt. Älskar den lugna stunden. Det tysta. Men det allra viktigaste, jag gör det för att jag gillar det. Jag gör det för att jag mår bra av det.

I fredags på en middag, när jag återigen fick frågan, fick jag också reda på att det finns en 5Am-rörelse. Att det är en stor trend i Usa att vakna tidigt.
Måste vara yogan och ayurvedan som fått igång den här trenden tänker jag.
Men det är inget nytt. Enligt ayurvedan bör man gå och lägga sig innan klockan tio på kvällen. Hänga på det där sovtåget som brukar komma vid niotiden. Ni vet när man kanske sitter och gäspar i soffan. Gå upp innan klockan 6 på morgonen, för annars blir man mosig.
Sedan börja morgonen med att Dricka vatten, tungskrapa, torrborsta sig och duscha. Bajsa.
Pranayama – andningsövningar
Man bör också göra någon form av träning, förslagsvis YOGA.
Sen är man fit for fight.

Nu har jag fått reda på att det finns en rörelse. 5AM-rörelsen. Och tydligen säger de att det är ingen tidpunkt, utan en livsstil.

För mig är det en tidpunkt OCH en livsstil. Som jag mår bra av.

FullSizeRender77

som att få tillbaka makten

481985_10151162402991823_1024400318_n

Tiden går så fort. På bilden är jag 23 år. Det är Walter Hirsch som tog bilden. Jag längtar inte tillbaka till då. Så mycket inre oro som fanns i mig. Den där gnagande känslan av inte duga. Att inte veta vad man ville. Att inte våga ta steget. Att vara rädd för vad andra skulle tycka och tänka om en. Att vilja bli älskad. och att det tog nästan ett helt liv innan jag själv började älska hela bilden av mig själv (men absolut inte klar med det…). Att liksom sluta bli vald och istället välja. Att älska hela bilden av sig själv handlar ju också om att gilla också de där sidorna som inte är så lätta att gilla. Men att inte låta de ta över. Att känna på bitterheten, men inte låta den styra. Att känna på avund och svartsjuka, men inte bli styrd av det. Alla de där känslorna som kommer och går som moln på himlen, men som kan förpesta. Man ser dem, man tittar på dem, men man går inte in i dem. Man låter dem inte få ta över.
Skitsvårt och alldeles särskilt när livet utmanar en.
Men jag tror att om vi börjar prata om sånt som skaver, gör ont, känns ledsamt. Livet. Så blir det lättare. Lättare att hantera. Och när det blir lättare att hantera, blir det kanske lättare att njuta av stunden. Av det där enkla. Och när man börjar njuta av det enkla, så upptäcker man fler saker att njuta av. Att det är ett sätt att öva på att leva det där livet man vill leva.
Det är så svårt. Jag vet. Jag har så svårt att tänka på något annat är den förestående undersökningen, operationen. Jag har svårt att sova. Vaknar. Har konstiga drömmar. Och då drar man till sig andra saker. Det är som att snällt göder mer glädje och en olycka kommer sällan ensam.

Andas in allt du vill ha mer i ditt liv och på utandning släpp det där du inte vill ha.
Många människor är högst omedvetna om det de låtit ta över i sina liv. Ni vet det där säget ”halvfullt eller halvtomt”.

Idag ska jag ha knipworkshop i Stocksund. Det är så kul att bli inbjuden till olika yogastudios och fortsätta att hålla Knipworkshops. Boken KNip kom ut i januari 2013. Det här är Första gången jag pratar om KNIPboken i TV

Det var också första gången som jag visade mig ”offentligt” utan mössa. Håret hade börjat växa ut. Jag såg ut som en fågelunge. Jag var så nervös. Men samtidigt så glad att de lät mig komma till studion och prata om min knipbok. Som att få tillbaka makten.

nobelpappan

barbapappa, gummipappa, extrapappa, låtsaspappa, pappapellerin, så många olika pappor det finns. Och så finns min pappa. Numera Nobelpappan. Stort.
Igår fick äntligen Svetlana Aleksijevitj nobelpriset. Och jag är så stolt, så stolt, för återigen har min pappa översatt en viktig och fantastiskt och ifrågasättande författare, som tilldelas prisernas pris.
Har du inte läst böckerna Bön för Tjernobyl och Zinkpojkarna gör det.

bildpappa o

Här är jag och min pappa Hans Björkegren i tidningen Vi, den gången var det Aleksandr Solzjenitsyn som fick Nobelpriset.

Jag är så stolt, så stolt över min Nobelpappa

massera brösten

Jag har gått som på nålar en tid.
Varit så förväntansfull.
Igår träffade jag äntligen en kirurg som utför supramikrokirurgi. Hon är tydligen den enda i Sverige som gör den här formen av operation. Jag har varit så nervös. Har känt det i ryggen, mellan skulderbladen. Och nog har det känts mer i armen. Har speciellt ont i armbågen.
Jag fick visa upp mig. Och hon frågade genast om varför jag inte rekonstruerat något bröst. Jag förklarade det här med alla kirurger jag träffat, att ingen verkar fatta att jag inte är ute efter ett likadant bröst som förut, eller ett stort bröst överhuvudtaget. Utan att jag helst bara vill ha två pyttesmå bröst, så att jag slipper inlägg. Och för att det ska vara jämvikt för ryggen. Det skulle säkert också minska trycket på armen. Det var ju inte bröstet vi skulle prata om, men hon fattade. Men först skulle vi fixa armen. För en sån operation tar fyra timmar. Men inför en eventuell lymfödemoperation måste jag göra ännu en undersökning och den görs i början av december för eventuell operation nästa år. Så det var bara att gå hem och ändra om hemresan från Indien.

La upp den här fina bilden som fotograf Fredrik Skogkvist tagit för en modetidning. Det är designern Minna Palmqvist som designat en klänning med lymfsystemet.

IMG_5724

Lymfsystemet måste man närma sig försiktigt. Hon flyter långsammare än blodet som styrs av hjärtat och som pumpas snabbare i kroppen. Lymfsystemet styrs av andningen, och pumpar långsammare. Det är på natten som lymfsystemet arbetar som bäst. Det är då det händer grejer. Men om man som jag har ett lymfödem måste man ta hand om det varje dag. Smeka, mjuka snälla rörelser bort från armen och hjälpa det att hitta andra lymfkörtlar, än de 17 som är borttagna i armhålan. Så att det kan transportera bort svullnaden.

Ibland tänker jag att den här sjukdomen har gjort mig så oerhört mycket mer lyhörd på min kropp. Att ta hand om sin kropp handlar inte bara om att träna den. Eller försöka sig på att göra om den. För en tränad kropp behöver inte vara sund. Att ta hand om sin kropp handlar om att låta den vila när den behöver. Ta på strumpor och tjocka tröjor när den fryser. Svalka den om den är överhettad. Smeka den och smörja in den med fina oljor. Massera den. Och mata den med bra mat och inte fulbensin.

Igår gick jag till en thailändsk tjej som jag låter massera mig när jag behöver hjälp att komma ner. Landa. Igår var hon på mig och tyckte att jag skulle fixa bröstet. Hon tyckte: ”Du som är så vacker, du måste ha två bröst.”
Jag vet inte, men jag blev inte arg eller ledsen, för hon sa det på ett sånt sätt att det faktiskt snarare blev kul. Så vi började prata bröst, och jag berättade om alla mina möte med kirurger. Och att jag funderat på silikon men väldigt små silikoninlägg.
Massösen som ser en massa bröst hela dagarna berättade om den enda svenska tjejen, på sina 12 år som massör i Sverige som hade snygga silikonbröst. Hon tyckte att de var mycket bättre i Thailand på silikonbröst. ”Svenska tjejer har så hårda bröst, det ser inte bra ut”, sa hon.
Men kanske är det så att svenska tjejer inte uppmanas att massera sina bröst JÄTTEmycket när de fått implantat. Så om och när jag gjort mina inlägg lovade den här massösen att hon skulle massera mina bröst. För man skulle massera minst 20 minuter varje dag. Jag skrattade så, men samtidigt har hon ju rätt. Jag har masserat mitt ärr på bröstet jättemycket. Och också skrivit en bok om det Frisk och strålande hy på naturlig väg
Och varje gång jag träffat en kirurg för att prata om ett ev bröst, så har det sagt att huden på bröstet är så fint. Att det inte är skadat av all strålning. Jag tror det hänger ihop.
Så se så tjejer massera er, och ni som har ärr på kroppen massera ännu mer. Massera ärret.
Hjälp kroppen att läka.

min känsla för kroppen

_MG_0048

Det tog tre månader innan jag kunde visa min man ärret, platsen där mitt högerbröst en gång satt. Jag behövde på något sätt tid att själv förstå, acceptera, vänja mig och också mitt i alltihopa börja gilla förändringen. Det tog verkligen inte bara tre månader att göra allt det där jag precis skrev. Men just då, var det tid. Det var precis innan jag skulle åka på min cancerrehab till Vidarkliniken. Jag skulle vara där i tre veckor. Vidarkliniken är antroposofernas sjukhus. Det är fantastiskt. Jag visste att de tre veckorna skulle bli viktiga, nästan avgörande för min känsla för min kropp.
Ett sorts återerövrande av en kropp som jobbat hårt, som var trött efter alla behandlingar och framförallt drabbad av biverkningar som både hjärtsvikt och lymfödem skulle det senare visa sig.

Jag visade min ärrade kropp. Jag har så många ärr på min bröstkorg. Och fast jag visste. Fast jag visste att min man skulle göra alla rätt. Säga det rätta och framförallt se på mig med rätt blick, så kände jag mig som en liten flicka som visar upp nåt, liksom hungrig för erkännande. Ungefär som att jag målat en tavla, lagt ner en massa kraft och energi i den och nu skulle den bedömas.

De där tre veckorna på Vidarkliniken blev precis som jag ville. Varje dag antingen masserades man lätt med en godluktande olja över hela kroppen, eller så smörjde de benen innan man skulle somna på kvällen. Jag blev så omhändertagen, som om jag var en liten bebis. Det var som att allt var varmt, ulligt, snällt och rosa.

Jag fick dans eurytmi och ha bildterapi varje dag. Jag målade och målade för glatta livet. Jag målade bröstlösa kvinnor, jag målade ärr som var stora och överdrivna. Jag tog mig över sorgetröskeln och jag kom hem lättare om hjärtat.
Jag ska inte säga att jag älskar mitt ärr. Eller att det är alldeles okomplicerat.

Jag har precis blivit bjuden av en av mina barndomskamrater. Vi ska åka tre tjejer till Hasseludden. Jag har varit där förut och jag vet ju att man är naken i gemensamhetsrummet för kvinnor, där man tvättar sig på det japanska viset. Det oroar mig lite. Men samtidigt är de här tjejerna bäst i världen om jag börjar gråta, om jag känner mig obekväma. Jag kommer kunna prata om vad jag känner och vi kommer sedan att kunna skratta ihop. Kanske är det ett eldprov?

Ni vet ju också att jag var på Mallorca och där lärde jag känna Petra, som är en bc-syster. Hon har också opererat bort ett bröst och inte gjort en rekonstruktion. Petra bor i ett helt fantastiskt hus med en liten trädgård och pool. De två sista dagarna var vi ensamma och jag badade utan bikiniöverdel. Och det var så härligt. Jag visste att hon förstod. Att hon fattade känslan. Att hennes blick var snäll. Vi visade varandra våra ärr. Och just då kändes det så härligt, för då kändes det som vi var norm. Hur viktigt det är att träffa någon som liknar en själv. Som har varit med om samma. Som vet hur det känns, fast man egentligen inte ens behöver prata om det. Men det var en sån befrielse, att slänga av sig behån, få bada naken. Slippa inlägg i behån, eller en bikiniöverdel som spänner. Att känna det småkalla vattnet mot huden och sedan ligga på poolkanten och låta solen torka huden.

Några skriver om hur trötta de är på kvinnor eller medias tjat om kroppen, och att vi typ har blivit lurade och snarare fastnat i en kvinnofälla. Jag fattar inte riktigt. För mig är kroppen så viktig. Det var den som tog mig igenom hela den här resan. Jag vill inget hellre än att ta hand om den nu. Vara rädd om den. Vårda den. Den har varit i krig. Nu behöver den pusta ut. Jag tänker inte låtsas som om den inte finns eller är viktig. För jag tror att kroppen behöver all min uppmärksamhet och framförallt jag behöver lyssna på den. Lyssna om kroppen är trött. Om den vill röra på sig. Om den vill sova, bada, bli masserad.
För mig är det ingen kvinnofälla, för mig är det att ta tillbaka makten. För mig är det ett sätt att ta plats i min egna kropp, att gilla den, ja, faktiskt älska den fast den inte är norm.
Mycket av yogan handlar också om det, man går via kroppen för att komma åt diamanten som ligger därinne. Man går via kroppen, genom att utmana den, jobba med den, så att man slutligen kan sitta alldeles stilla och bara vara. Då när man är helt utan fördomar, utan de där stora glasögonen vi har på oss som dömer andra människor och där vi är ett med alltet.
Om shanti

hörrni TACK

Oj, jag blir så rörd. Sitter på tåget på väg hem från Vänersborg där jag hållit i knipworkshop för 44 kvinnor. Workshopen arrangerades av Lena Helmersson som är yogalärare och barnmorska.

IMG_3924

Älskar, älskar att ha barnmorskor och gynekologer med i mina workshops. Det blir så dynamiskt och vi lär av varandra.
För jag är säker på att den dagen vi har ett omkomplext förhållande till vårt underliv. Där vi också gillar vårt kön, jympar den i form av knipträning. Så blir också våra ja starkare och våra nej mycket tydligare. Vi har en sån kraft mellan våra ben. Sån kraft.
Så sträck på dig kvinna och våga ta plats i din egen kropp.
Knipkunskap borde höra till allmänbildningen. Ett eget ämne på jympan för unga tjejer.Så bjud in mig ni som utbildar jympalärare, så ska jag uppmuntra er hur ni kan prata om denna skitviktiga muskel, pc-muskeln. För siffrorna är tyvärr alldeles för tråkiga. Siffror som tena tagit fram att var tredje kvinna över 35 år har någon form av inkontinens. Det skulle inte behöva vara så.

La ut en text och bild på instagram, om min hudvård och har nu översköljts av så mycket snälla ord. Fina Malins blogg

Hörrni, tack. Tack.

Ni anar inte vad glad jag blir. Kände mig lite orolig när jag stack ut hakan igår vad gäller mina tankar om Rosa månaden. Så denna härliga fantastiska uppmuntran. TACK!!!

IMG_4817

Sommaren 2013, jag fotograferades av @ahildonen för min bok #friskochstrålandehypånaturligväg Om hur man kan älska tillbaka sin kropp som varit under belägring. Dels av en sjukdom. Och som är full av ärr men främst att hitta tillbaka till det privata. Jag kommer ihåg varenda hand och hur de tog i mig när jag var just i vårdens händer. Jag kunde känna om de tyckte jag sjåpade mig. Jag kände deras stress. Men så klart kände jag den där snälla handen. Den empatiska klappen när jag fått en spruta, gjort en jobbigt behandling. Jag har fått knäppa upp min skjorta, ta av min tröja o visa min numera skeva kropp inför främlingar. Det gör nåt med en och kan i värsta fall skapa en distans till sin egna kropp. Så jag smörjde min trötta kropp. Hade mitt egna lilla spa hemma. Tog hand om varenda kvadratmeter av min hud. Jag är inte perfekt. Men vet nu man får gilla sig själv. Att gilla sig själv är aldrig på bekostnad av någon annan. Jag är den vackraste blomman i min trädgård och jag har aldrig haft gröna fingrar. Men den här blomman vårdar jag ömt. Jag gör mina egna oljor. Just nu är favoriten mandelolja som jag droppat benzoin och patcholi i. Vips bästa tänkbara godluktande kroppsolja. Billigt och bra!!!

eller vad tror ni?

Läs det HÄR och bilda dig din egen uppfattning. Den här artikeln som jag refererar till är två år gammal.
Kanske har det ändrats. Tror vi det?
Ni vet, jag har skrivit om det så många gånger. Jag säger NEJ till cancer OCH jag säger NEJ till cancerfonden. Varför? Jo, för att jag tror tyvärr att cancer är en inkomstkälla för vissa, eller om man kan vara så krass och faktiskt ifrågasätta all de här pengarna som är i omlopp. Marknadsföringen kring Cancerfonden.

Hjälp, jag blir livrädd. Är det bara jag?

Tre dagar efter att jag fick mitt cancerbesked ringde en tjej från Rosa bandet galan och ville att jag skulle vara med i ett reportage som skulle sändas på galan. Jag bad om att få återkomma, jag hade ju inte riktigt smält att jag fått cancer. Senare samma sommar hörde en ny kvinna av sig och tyckte jag skulle vara med igen. Då hade jag googlat så mycket och känt i magen, att nej. Det känns inte bra. Jag gick också in på Cancerfondens hemsida, skickade mejl till dem och ställde olika frågor. Jag kollade vilka undersökningar och vilken forskning de stödjer.
Jag är också en av de kvinnor som fick hjärtsvikt av Herceptin och en av de som valde bort att ta antihormoner, Tamoxifen som en kvinna med hormonell bröstcancer uppmanas och uppmuntras att ta i minst fem år. Ja, du läste rätt. FEM år. De här antihormonerna ger enorma biverkningar.
Om Herceptin kan ge hjärtproblem, och en av mina frågor är ju hur många kvinnor som dör av hjärtfel efter en cancerbehandling. Det här är så viktigt. Så jävla viktigt.
Forska för fasen på biverkningsfria mediciner, såna vi inte dör av.

Antihormonerna ger biverkningar som artros, blodpropp och INGEN sexlust. I artikeln jag refererar till står det också – CANCER, fast på andra ställen i kroppen. DET gör mig så arg, rädd, ledsen, så upprörd.
Vem för min talan?
Vem för alla kvinnors talan, vi som är så jävla skiträdda att få den här skiten tillbaka. Vi som går på halvfart och utan sexlust?

Efter att också ha varit under cancerbehandling och efter att ha följt alternativa råd som att utesluta allt det vita, mjöl, socker och mjölk. Allt sånt som det nu finns belägg på inte är toppen för en cancersjuk att äta, så blir det också ännu mer absurt när Cancerfonden inte sållar bort Rosa bullar och just sånt som vi som drabbats inte borde äta. Idag är kanelbullens dag. Oj, jag undrar hur många rosa bullar som säljs idag.
Eller deras kokbok, den Rosa kokboken med recept som inte jag skulle råda en cancersjuk att äta.
Har ni förövrigt sett den mastodonta marknadsföringen av den kokboken?
Vilka böcker får sån marknadsföring?
När jag ville skriva mina böcker kostboken 21 dagar och pocketboken Jag vill fan leva. Hade jag kontakt med några andra bokförlag än där de slutligen gavs ut. Jag fick frågan om inte cancerfonden typ kunde vara med. Det där oroar mig ännu mer. Varför skulle de vara med?
För att ge kredd? För att stärka min historia, mina erfarenheter?
För att nå ut?

Eftersom jag känt den här känslan i magen om Cancerfonden så kände jag bara Nej, jag vill inte ha Cancerfonden i ryggen på några av mina böcker.
Men jag är fullständigt medveten om att jag säkert hade bjudits in som föreläsare, getts ännu mer utrymme i media om jag varit pro cancerfonden. Ingen av mina böcker har jag haft någon bokrelease för. Jo en pressträff för en av mina böcker. Men så läser jag om Rosa kokboken som hittills haft två stora bokreleasefester för den senaste. Rosa kokboken nr 2. Och just nu är den tydligen ute på någon Finlandskryssning med Lulu Carter. Jag är inte avundsjuk, människor gör det de tror på. Och inte kan man i sin vildaste fantasi ens tänka sig att det finns krafter bakom en stor fond som säger nej till cancer.

Eller vad tror ni?

JAG VILL FAN LEVA

9789175790343-185x300

#Minsadhana

Ni som följer mig på instagram karinjones vet att idag är det min dag på Yogaworldyoga fina yogastafett som ligger under #MINSADHANA. Tack för att jag fick vara med. Och vet ni, alla får vara med. Alla kan skicka in sin bild på sitt utförande av dagens ställning. Ibland kan sociala medier kännas betungande, och kanske uteslutande. Man kan gå hem och faktiskt känna sig så ensam. För på alla bilderna som visas ser det ju ut som att alla har så kul. Alla är på fest. Äter en smaskig middag som partnern överraskat med. Mycket handlar ju om vilken känsla man själv är i. Om man känner sig låg. Men jag blir ofta glad av att titta på instagram. Tycker det är så kul att se hur vissa tänker till när de lägger ut bilder. Jag älskar ju Jan Stenmark. Och en bild kan ju säga mer än tusen ord finns det ju ett säg som är. Och den här stafetten har känts snäll. Inte uteslutande. Om shanti på det.

Men idag ser min bild på instagram ut så här. Jag visste att jag skulle vara med i stafetten så jag bad Anneli ta en bild på mig när vi var på Mallorca. Jag hade glömt bort hur mycket jag gillar Mallorca när jag var där. Vilken fin ö, och så olika det ser ut beroende på var på ön man befinner sig…

FullSizeRender

Tack iminatraningstajts för stafettpinnen ? och välkomna till dag 20 av #minsadhana där jag och flera andra härliga, starka och inspirerande yogatjejer presenterar en ny position varje dag tillsammans med yogaworldyoga.
Den ställning jag visar är liggande vridning eller universal rotation som den också kallas. Jag älskar vridningar. De får min kropp att känna sig som en disktrasa. Och jag vet det låter negativt men jag tänker att den där vridningen får igång hela maskineriet. En vridning vrider liksom ut allt. Lite som när man vrider ut disktrasan Min kropp mår så bra av vridningar för efter att jag gjort en vridning och kroppen sedan kommer tillbaka till sitt center igen. Då strömmar nytt blod till. Vridningar är bästa föryngringskuren och funkar också som en inre massage, då alla inte organ masseras lätt. Vridningar främjar matsmältningen, är bra mot ländryggsproblem och de sägs också lugna ner tankesnurret och öppna upp i hjärtat ❤️
Förstå vad mycket nytta de gör.
Testa. ??

Så här gör du
1⃣lägg dig på rygg.
2⃣Böj ditt högerknä
3⃣placera foten på knät på ditt vänstra ben som ligger utsträckt mot golvet.
4⃣Tippa över ditt högra knä mot din vänstra sida. Du kan ha en liten kudde som stöd om du vill.
5⃣Sträck ut höger arm och titta över höger axel. Ligg så här i tre till fem minuter, byt sedan sida.
Jag lämnar över yogastafettpinnen till vackrastarka yoginin Erika Kits Golevik som jag vet avslutar med nåt riktigt härligt och viktigt.
Ps mina fina yogakläder kommer från Santa Ni store och min blommiga sleeve kommer från Lymphedivas Fuck cancer!!!

Ps ni har väl inte missat senaste Amelia? Att jag är med där med mina sleeves har jag instagram att tacka för. Ni kommer väl ihåg min alternativa modevecka på instagram, då när jag klädde mig runt omkring min kompressionsstrumpa? För min inställning sedan jag var sjuk i cancer är att vi måste prata om det som skaver, det som gör ont, det vi skäms för, ledsenheten och sorgen. För jag tror inte det finns någon annan väg. Livet är inte enkelt. Livet kan vara så jävla smärtsamt, ensamt och sorgset. Och även om det kan verka som de flesta har det så bra när man tittar runt, så vet jag att de flesta människor har eller har haft, eller kommer att ha sin inre fajter eller yttre fajter. Allt är inte vad man tror sig se. Bilden är ofta större och ibland krävs också förstoringsglas. Men jag tänker att om jag får in ett skratt om dagen, då är jag på rätt väg. Skratt förlöser. Dessutom föder skratt glädje, det är som ringar på vattnet. Låter så flummigt. Jag vet. Men jag är gärna en skrattande flummig (inte på droger dårå) hippie.
En happy hippie

IMG_5673

hem

En gång såg jag ett fotoreportage i Dn. Det var en svensk fotograf/konstnär som la sig själv i hemlösas ”rum”. Det kändes så där långt in i hjärteroten. Vi behövde inte se de hemlösa för att förstå (även om det är svårt) känslan. Deras utsatthet. Jag skriver rum eftersom det kunde vara en del av en tunnel, ett skjul inne i skogen. Ja, platser som den hemlösa gjort om till sitt hem. det var ett så starkt bildreportage.

Hem, är ett så vackert ord. En sån vacker känsla. Här hemma i väst håller vi på med vårt navelskåderi om att hitta vårt hemma i oss själva. Jag vet att jag brukar säga att jag har så lätt att anpassa mig, att mitt hemma blir där jag är. Usch, jag är så trött på mitt ständiga letande efter just ett hemma i mig själv.
Men det är sån skillnad på att resa och att vara på flykt.
Visst ibland kan det kännas som att jag flyr något. En situation, en känsla jag måste bort från. Men det är ändå inte att fly. Inte på riktigt.

Varje gång någon skriver om gypsylife eller liknande och nån sorts romantisering av det livet, så vänder det sig en aning i magen.
Jag vet inte om ni såg dokumentären om romerna i Göteborg, den med Janne Josefsson. När han kallade dem för gypsy, och de bara: Vi är inte gypsy vi är romer. Jag kan fortfarande tycka det är märkligt att han använde det ordet.
Och samtidigt som många använder det som ett skällsord, så är det andra som liksom romantiserar ordet och lite så där säger att de lever gypsylife? Ni har väl sett böckerna gypsylife, gypsyhomes. Fantastiska böcker, men varför valde man den titeln?

För det är sån skillnad på att inte ha möjlighet att rota sig, att vara på flykt och att självvalt resa runt lite som man vill i världen. Sån enorm skillnad.

Vaknade i morse och såg det här i Aftonbladet. Mitt hjärta gick sönder lite.

AMIR1

Amir, 20 månader

ZAHLE FAYDA, LIBANON. Amir, 20 månader, föddes på flykt. Hans mamma säger att hon tror att pojken traumatiserades redan i magen.
– Amir har aldrig sagt ett enda ord, säger Shahana, 32.
Amir har inga leksaker i plasttältet där familjen bor, men vad han än hittar på marken brukar han leka med.
– Han skrattar ofta, även om han inte pratar, säger mamman.

Där barnen sover

det måste finnas dagar

IMG_5422

Det måste finnas dagar
då ingenting händer
då kraven faller
och ingen räknar vad
du gjort eller
inte gjort

det måste finnas dagar
då tankarna vingkläds
då det etablerade inte gäller
och ingen bryr sig om
vad du bejakar
eller förkastar

det måste finnas dagar
då bara du är viktig
då relationerna vilar
och ingen frågar
vart du går
eller inte går

Lars Björklund

den här fina dikten la en kompis upp på fb i morse. Oh, ja det är en sån dag idag

IMG_5423