sympati eller empati

Bra beskrivning av skillnaden mellan sympati och empati. När man är låg. När man är ledsen. När man är riden av ångesten då är det inte en människas sympati man vill ha, utan empatin.

I mig finns fortfarande de där stunderna kvar, så typiskt att man spar de negativa stunderna. Jo, jo jag har de bra och härliga och fina minnen kvar – också. Men stunder som till exempel när jag satt mitt emot någon jag trodde var empatisk, mitt uppe i mina cellgiftsbehandlingar och berättade om min rädsla för att ta bort bröstet. Och hen sa men om du fick välja mellan det och ett ben/arm så väljer du väl bröstet. Det var inte empati. Det var definitivt nåt annat. Jag har tänkt på det ganska mycket sedan jag fick lymfödem i min arm och den på många sätt faktiskt blev utsatt, nedsatt.
Men jag har också tänkt på alla dessa tjejer som fått tillbaka cancern. Och en av mina bc-systrar som bara för några dagar sedan opererade bort en arm. Gode gud låt henne nu få många friska år.

Varje gång jag hör om någon som får återfall tappar jag mig ett tag. Jag blir ledsen för deras skull. För deras nära och kära och rädslan i dem. Men jag blir också själv rädd. Rädd för att jag själv ska få återfall. Så blir jag rädd för att jag blir rädd. Jag tänker att den där rädslan skapar stress och ångest i min kropp och inget av det är bra för cellerna. Fy, fan jag blir stressad av att jag är stressad typ. Jag märker det på mina drömmar. Det är ganska svarta stundvis. Jag märker det på min arm som svullnar av oro. Som gör ont när jag inte sovit bra på natten. Moment 22.

Vänd tanken Karin, tänker jag då. Tänk positivt. Sätt på en bra låt och dansa lite. Skratt hjälper mot rädsla. Skratta det där cancermonstret rakt upp i ansiktet.

Så snälla, tänk på det nästa gång du träffar en människa som överlevt en cancersjukdom, för hon tänker på återfall ganska ofta. Hon kanske inte vädrar det varje dag. Hon kanske inte tar upp det med dig. Men hon tänker på det. Den oron finns i henne, alltid.
Och då är det inte så empatiskt att säga: Min moster gick bort i bröstcancer.
För jag vet inte vad jag ska göra med den informationen.
Jag förstår att du gör det för att du kanske inte vet vad du ska säga, eller för att du vill dela med dig, lite som att du förstår vad jag varit med om genom att dela med dig nåt som varit svårt för dig med mig. Att du vill bonda med mig genom att säga så.
Men vi delar inte den upplevelsen såvida du inte själv haft cancer. Jag har förlorat flera vänner i cancer den senaste tiden. Det är smärtsamt. Det är sorg. Men jag har en annan erfarenhet också utöver en sorg, jag har haft cancer själv. Och även om jag skrattar, och även om jag verkar starkare än starkast, så kan jag vara så liten där i natten. Då när jag måste sortera upp en massa känslor och hålla den lilla Karins hand nä hon är rädd för att få återfall. För det är en annan känsla att bära på cancern själv. För så är det, ingen kan förstå hur det är att ha cancer förrän man själv är där.

5 reaktioner på ”sympati eller empati”

  1. Man är ensam i sin situation, alla har vi olika erfarenheter av vår sjukdom, även om vi har sjukdomar, tar vi hand om det på olika sätt …
    Jag har varit och är i min utmattning, det betyder att min hjärna sagt stopp. Där har vi alla som varit med om det olika erfarenheter . Jag har burit det mesta själv, få förstår hur det känns. Jag vet hur det varit för mig , och det är min historia. Och jag är så tacksam att min hjärna startat upp igen för det jag gått igenom är inte heller kul… Är så tacksam för att jag fungerar och kan tänka och orka gå vidare
    Men bara jag vet…för det är min historia.//

  2. Ja, de orden tror jag alla med cancer kan känna igen sig i. Jag fick min diagnos för ungefär ett år sedan, följt av cytostatika och strål. Äter tamoxifen och ska så göra i 10 år. Men när man nu är färdigbehandlad är man ju räddare än nånsin. Det är ju nu det kan komma tillbaka. Jag hade många av mina lymfkörtlar smittade så därför vet jag att risken är större för återfall hos mig. Tanken får mina nackhår att resa sig. Jag är nyss fyllda 40 och har 4 barn, vill ju vara kvar länge….
    Tack snälla du för en inspirerande blogg❤️
    /Linda

  3. Jag önskar att du startade ett rehabhem. Då skulle jag komma direkt. Jag blir galen på den dåliga helhetssynen som finns inom sjukvården.Onkologerna kan sin del med olika cellgifter och efterbehandling. Om vitaminer och rehab talas det inte. Jag har läst din bok Jag vill fan leva och känner igen mig i den opersonliga behandling man får tex vid mammografi där de sliter och drar i mig helt oengagerat.Jag söker hela tiden kunskap hur jag ska ta mig tillbaka. Cancerfonden som jag ringde vid ett tillfälle var inte heller trevliga.

Lämna ett svar till Sussie Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *