jag hatar att stå vid sidan

sånt som gör en ledsen.
En dag kom min smala och långa dotter hem och var så ledsen. En tjej på hennes dagis hade kallat henne fetto. Lite märkligt med tanke på att hon faktiskt var väldigt smal och lång och tjejen som hade kallat henne det var lite mulligare. Men man kan ändå bli ledsen. Sårad och i värsta fall låta såna där dumma kommentarer ta plats i en och bli till någon sorts sanning i ens egna huvud och som växer sig kämpastor och gör att man inte vill göra saker för att man tror att man inte duger.

Jag kommer ihåg taskiga gliringar som jag fått när jag var barn eller under min utveckling till ung kvinna. Att min näsa var ful. Att min rumpa var stor. Att mina ögon satt tätt. Att jag är så kort. Att mina bröst var så stora.
blabla

fy fan, så mycket jag hört som gjorde att jag inte njöt. Att så mycket tid gick åt till att skämmas för saker. Istället försökte jag dölja mina stora bröst och tyckte det var jobbigt och satt typ hellre på kanten bredvid och tittade på när de andra badade nakna, skrattade och gjorde bomben, efter att vi olovligen tagit oss in på Eriksdalsbadet. Jag ville inte visa min kropp. Jag skämdes för att mina bröst var så stora.
Ibland känns det som hela tonårstiden liksom levdes vid sidan av. Bredvid. Aldrig fullt ut. Jag hatar att stå vid sidan. Att inte vara med. Inte känna sig inbjuden och med. Det är helt klart en av mina stora stöttestenar i livet. Och vad det triggades igång när jag var mitt uppe i cancerbehandlingarna.

När jag var tonåring tyckte jag inte om när någon tog kort på mig, höll ofta för min näsa. Bara för att någon dumskalle sagt att den var krokig som en häxas. Och för att när man var liten skulle man ha en söt uppnäsa. Haha men det tar jag igen med besked nu…

Läste Hillevis blogg och blev så ledsen. En förälder hade skrivit till henne och berättat om ett tråkigt museumbesök.

Visst ska vi njuta av livet, men skulle vilja tillägga NJUT AV DIN KROPP. Och med det innebär inte att köra slut kroppen och träna sönder den för att man kanske är arg på den. För att den inte ser ut som man vill att den borde.
Hur njuter man av sin kropp? Hur lär man sig skillnaden, så att man inte gör illa kroppen, utan just njuter av den, tar hand om den på bästa sätt? För visste ni att de som tränar alldeles för hårt också får ett sämre immunsförsvar. Kanske är vår stora uppgift i livet att lära oss att göra saker lagom?
Vad är att njuta av kroppen?
Hur tar du hand om din kropp?
Om det hade funnits ett massageställe härute på Väddö så hade jag bokat in en tid. 

4 reaktioner på ”jag hatar att stå vid sidan”

  1. Din dotter som är så lång o fin.. Att det skall vara så att vi är så taskiga mot varandra, kalla varandra saker, det säger mycket om hur människan är… Urtrist.. Idealen är inte kloka idag… Jag själv var en smal pinne som ung, mådde mycket dåligt av att folk tittade och jag fick ångest av det.. Är 180 cm över havet.. Alltid typ varit längre än andra… Då var det jobbigt.. Än idag kan folk säga något kul över det.. Men idag är jag inte den unga flickan utan en klokare och har mycket skinn på min näsa, men låter det rinna av mig, för skulle jag säga det jag få ville säga så sjunker jag lika lågt som dom.. Jag väger mer idag, blivit lite Kramgo kvinna med former o muskler eftersom jag tränat sen 26 års ålder, (våga inte bråka med mig) brukar jag säga��.. .. tar hand om min kropp, lyssnar på den yogar , cyklar , springer, styrketränar, simmar, tar hand om den…
    Massage… .. Min underbara man älskar allt på min kropp!!.
    Säg till din dotter att hon är lika vacker dom sin mamma…/Ullis

  2. Det du skriver är fint och rätt, men liiite undrar jag över ditt val av bild .Den -tycker jag- visar någon som mera visar upp sig för andra än någon som är nöjd med just sin kropp

    1. Jag veeet 😉 Men jag blev så glad av den bilden. Idag skulle du knappast se en kvinna, eller skådespelerska ligga så om hon inte hade sexpackmage, sprinterben och värsta bicepsen. Bilden skulle på nåt sätt symbolisera att njuta av sin kropp. dessutom älskar jag bilderna på Marilyn. Hon är både skör och stark på samma gång. Och du har så klart rätt. det var kanske inte bästa valet av bild. Kram

Lämna ett svar till Karin Björkegren Jones Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *