det är kärlek jag behöver

Vid entren till Radiumhemmet står de här två bänkarna.
Om bänkar kunde berätta, så tänker jag att de här bänkarna måste vara fyllda av väldigt sorgsna berättelser. Just idag var de tomma.
Ingen satt där.
Men det är många gångerna som jag sett någon sitta här och man förstår att de fått ett besked.
Det finns liksom inga sämre eller bättre stunder att få sitt cancerbesked.
Det bästa är ju så klart att man inte är ensam.
 I mitt minne har min stund då jag fick veta stannat kvar som ett fruset ögonblick. Ett ögonblick då allt stannade och ljuden utanför fönstret var högre, ihärdigare än annars. Det var som att alla färger var skarpare, mer intensiva än någonsin.
Jag satt på sängen i vårt sovrum i Båstad. Utanför sken solen. Det var dagen innan midsommar. Vi var bjudna på fest dagen efter. Utanför fönstret hörde jag skratt och i luften fanns nån sorts förväntan om en härlig sommar. För mig försvann varje tanke, varje önskan om en solig och varm sommar direkt.
Det var mitt livs värsta ögonblick.
Allt rasade.
Hela världen raserades.
Hela min värld förändrades i detta då.
Jag har nog aldrig i hela mitt liv varit så förtvivlad.
Vi som varit där i förtvivlans landskap, vi känner igen varandra.
Jag ser det i ögonen. Ögon som varit med.
Ögon som slåss för livet, ögon som försöker le, men där bakom skymtar det där sorgesamma stråket som vi alltid kommer att bära med oss.
Sorgen och rädslan att inte veta, att inte kunna bota cancern eller att cancern ska komma tillbaka.
Precis som jag känner igen blicken hos någon som fått sin dom, för när man fått sitt besked kommer sedan nästa ångest. Har det spridit sig.
Kommer det att sprida sig?
Går det att bota?
Vissa veckor är jag väldigt mycket på sjukhuset. Alla prover som ska tas för att se att mina värden är bra. Jag har sett så många sitta på de där bänkarna.
En gång satt där ett väldigt ungt par. Kvinnan grät förtvivlat och han försökte finnas där för henne. Men också han var i chock.
Sorg och rädsla.
En gång en mamma i min ålder, med en dotter i Miras ålder. Dottern ledde mamman till bänken, höll henne hårt i armen och liksom sköt mamman framför sig. Mamman i chock, nästan paralyserad, så rädd var hon.
Därför blev jag så ledsen av den urbota korkade frågan jag fick av en bekant, som förövrigt tyckte min ”port” in i kroppen var äcklig. Kanske kan man hålla inne med såna grejer när man pratar med en människa vars port in i kroppen liksom är en livlina.
Nej, det är kanske inte världens roligaste att ha en dosa inopererad på sitt bröst, men vad är alternativen? Att mina vener ska stickas sönder?
Men det där mötet fick mig att gå hem gråtandes. Jag gick hem och kände mig osmaklig och ful och jag som redan har så mycket att tampas med.
Frågan var för att göra historien kort. Det var väl bättre att förlora bröstet än benet. Hm, om jag nu ska välja? Vilket är en helt otroligt märklig fråga eller om det kanske var påstående till en människa med cancer.
Jag fann mig inte då. Jag är också alldeles för väluppfostrad eller nåt. Jag borde rest mig upp och gått. Fan, jag ska bli tuffare.
 Jag satt där och tog emot så mycket som gjorde mig så ledsen. Så förtvivlat ledsen.
Men jag skulle nog välja benet. För det finns egentligen inga garantier att cancern är borta för att man tar bort bröstet. Om jag nu måste välja.
Jag väljer ju så klart livet.
Nu har jag bestämt mig, jag kommer att vara oerhört restriktiv med vem jag träffar framöver.
Jag har min cancer att bekämpa och även om jag skrattar och försöker se positivt på min situation, så är jag så inihelvete jävla ledsen för att jag ska behöva gå igenom den här resan. Fassiken, kan inte folk fatta det?  Jag behöver bara de som hejar på mig.
Som servitören på pizzerian i vårt hus, som sedan han fick reda på att jag har cancer fullständigt överöser mig med kramar och säger hur vacker och fin jag är. Och även om jag kan tycka det är lite småpinsamt att han kastar sig ut på gatan och verkligen överkramar mig flera gånger i veckan. Han säger att han ber för mig också.
Så är det vad jag behöver kärlek. Mer kärlek och empati än någonsin. Jag behöver att man är snäll mot mig. För att jag ska orka med den här resan som ibland känns förjävla övermäktig.
DET är vad jag behöver.
Amen!

11 reaktioner på ”det är kärlek jag behöver”

  1. Tack för att du delar så naket och rakt. Det är en viktig påminnelse för oss alla – som i alla fall just nu – är friska. Det är så självklart. Och ändå är det så lätt att bli rädd eller osäker och säga något som man sedan ångrar eller som man helt enkelt inte är medveten om hur det kan uppfattas. Du är fantastisk, Karin! All kärlek till dig

  2. Många människor är rädda, det är verkligen ingen ursäkt men det kanske hjälper lite att komma ihåg det. De är mycket sjukare än du, sjuka av rädsla, och de försöker värja sig mot sin skräck genom att låtsas vara överlägsna och oberörda. Ynkliga människor! Håll dem långt borta från dig, låt dina vänner hålla dem långt borta. Du är en miljon gånger bättre och friskare än hon.

  3. Livet väljer man alla gånger.
    Fattar inte varför man ska behöva tvingas tänka att det kunde ha varit värre hela tiden.
    Och vad är värre…mmm…
    Brukar tänka att jag är glad att de tagit mitt bröst i stället för ett ben.
    Jag har så mycket mera nytta av ett ben tror jag…
    Men inte tusan skulle det vara värre.
    Stympad är jag i alla fall.
    Fast inte är man äcklig. Nej, aldrig någonsin.
    Äcklig är den som säger det. Som man sa när man var liten.
    Stor stor Kram

  4. Det där du skrev om servitören var nog det finaste jag läst på länge. Gråter stora Lille Skutt-tårar här över hur fina människor kan vara. Man behöver inga energitjuvar när man kämpar som alla med cancer gör. Skickar ett litet tyst heja och hoppas på ett lyckligt slut på den här bloggen. Kram Lena

  5. Vilken gullig servitör! Det behövs fler som honom. Att någon bara kan yttra att något är äckligt som är viktigt för någon, är totalt respektlöst och säger mer om den personen än om något annat. Du är fin. Jag skickar kärlek så här lite på avstånd. Kramar!

  6. När jag läser dina inlägg så blir jag allt som oftast väldigt omskakad. Tack för att du finns och delar med dig av din resa. Många kramar till dig och de dina

  7. Snälla tankar till dej och många styrkekramar.
    & du den där servitören, pinsamt underbart omtänksam.
    Fler av sådana människor.

    // Lissen

Lämna ett svar till Lena Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *