cancer

sympati eller empati

Bra beskrivning av skillnaden mellan sympati och empati. När man är låg. När man är ledsen. När man är riden av ångesten då är det inte en människas sympati man vill ha, utan empatin.

I mig finns fortfarande de där stunderna kvar, så typiskt att man spar de negativa stunderna. Jo, jo jag har de bra och härliga och fina minnen kvar – också. Men stunder som till exempel när jag satt mitt emot någon jag trodde var empatisk, mitt uppe i mina cellgiftsbehandlingar och berättade om min rädsla för att ta bort bröstet. Och hen sa men om du fick välja mellan det och ett ben/arm så väljer du väl bröstet. Det var inte empati. Det var definitivt nåt annat. Jag har tänkt på det ganska mycket sedan jag fick lymfödem i min arm och den på många sätt faktiskt blev utsatt, nedsatt.
Men jag har också tänkt på alla dessa tjejer som fått tillbaka cancern. Och en av mina bc-systrar som bara för några dagar sedan opererade bort en arm. Gode gud låt henne nu få många friska år.

Varje gång jag hör om någon som får återfall tappar jag mig ett tag. Jag blir ledsen för deras skull. För deras nära och kära och rädslan i dem. Men jag blir också själv rädd. Rädd för att jag själv ska få återfall. Så blir jag rädd för att jag blir rädd. Jag tänker att den där rädslan skapar stress och ångest i min kropp och inget av det är bra för cellerna. Fy, fan jag blir stressad av att jag är stressad typ. Jag märker det på mina drömmar. Det är ganska svarta stundvis. Jag märker det på min arm som svullnar av oro. Som gör ont när jag inte sovit bra på natten. Moment 22.

Vänd tanken Karin, tänker jag då. Tänk positivt. Sätt på en bra låt och dansa lite. Skratt hjälper mot rädsla. Skratta det där cancermonstret rakt upp i ansiktet.

Så snälla, tänk på det nästa gång du träffar en människa som överlevt en cancersjukdom, för hon tänker på återfall ganska ofta. Hon kanske inte vädrar det varje dag. Hon kanske inte tar upp det med dig. Men hon tänker på det. Den oron finns i henne, alltid.
Och då är det inte så empatiskt att säga: Min moster gick bort i bröstcancer.
För jag vet inte vad jag ska göra med den informationen.
Jag förstår att du gör det för att du kanske inte vet vad du ska säga, eller för att du vill dela med dig, lite som att du förstår vad jag varit med om genom att dela med dig nåt som varit svårt för dig med mig. Att du vill bonda med mig genom att säga så.
Men vi delar inte den upplevelsen såvida du inte själv haft cancer. Jag har förlorat flera vänner i cancer den senaste tiden. Det är smärtsamt. Det är sorg. Men jag har en annan erfarenhet också utöver en sorg, jag har haft cancer själv. Och även om jag skrattar, och även om jag verkar starkare än starkast, så kan jag vara så liten där i natten. Då när jag måste sortera upp en massa känslor och hålla den lilla Karins hand nä hon är rädd för att få återfall. För det är en annan känsla att bära på cancern själv. För så är det, ingen kan förstå hur det är att ha cancer förrän man själv är där.

IMG_6733

en dag på jobbet

Igår omvandlades Lilla huset på Puckeln till en fotostudio. Dels fotograferade vi Maria Boox för ett hemligt projekt.

FullSizeRende99r

Maria har jag känt sedan jag typ började med Ashtangayoga. Maria grundade Yogashala i Stockholm och ganska snart efter att jag börjat med ashtangayoga tog jag en privatlektion för henne. Jag ville veta mer. Jag kände ju hur bra det var för mig. Jag frågade Maria om hon inte kunde bli min mentor och under många år var hon det. Så här fint skriver Maria i förordet i i min bok Yoga – fysisk och själslig detox:

” Mitt första möte med Karin var för cirka 15 år sedan, när hon tillsammans med en väninna kom till mig för en privatlektion i yoga. Karins ivrighet och glädje präglade lektionen, som fylldes av hennes skratt och naturliga fallenhet för yogan. Att hon sedan på ett självklart sätt uttryckte: ”Jag vill bli yogalärare, hur gör man?”, bidrog säkert till att hon kom att bli en del av mitt liv både i yogashalan, träningssalen, och privat. Karin blev en nära vän, samtidigt som hon var en dedike- rad elev och en uppskattad lärare på Yogashala Stockholm – en kombination som ibland kan vara utmanande. Vi delade många olika roller. Vi delade glädje och skratt. Sorg och tårar. Det var en fantastisk tid, men eftersom Karin är en person i ständig utveckling – hon står aldrig still – kom vi sedan att gå skilda vägar. På avstånd följde jag Karins utveckling som yogalärare och författare till flera berikande böcker. Jag läste många av hennes artiklar och hennes sanna och modiga blogg. Yogan och vägen dit porträtterade hon på ett rättframt sätt. Skepnaderna och nyanserna var många. Karins mod att våga uttrycka det hon står för är beundransvärt.
Karin är för mig en människa som gör intryck och avtryck var hon än är. Hennes sanna glädje och generositet gentemot de människor hon möter är en gåva att ta del av. Hon stöttar och uppmuntrar dem och det hon tror på med stor entusiasm. Karins fight mot cancern och hennes outtröttliga kamp för den enskilda individens rätt att bli korrekt bemött och få det stöd som behövs har hjälpt så många.
Patanjali, yogans fader, skriver i Yogasutra 1:14: ”Först när en korrekt metod har utövats under en längre tid utan avbrott samt med glädje och hängivenhet har den en möjlighet att lyckas.” Den versen är så mycket Karin för mig. Att sträva efter att leva ett yogiskt liv med glädje och stabilitet.”

Nu kommer den här vackra kvinnan med den varmaste utstrålningen vara med i ett än så länge hemligt projekt.

FullSizeRend89er

När Maria var klar passade vi också på att plåta högen med kläder. En hel hög med superfina nya och sköna yogakläder från Santa Ni

IMG_6733

Och JA, igår var en sån där snöig och kall dag som vi, jag och Anneli korkade upp en flaska bubbel och flamsade de sista timmarna på jobbet. Jag är så glad över det här fina lilla huset på Hornsgatspuckeln. Så glad och tacksam.