tredje gången gillt?

för en månad sedan fick jag corona. Då kändes det som att det var lindrigt. Jag höll mig ändå hemma två veckor eftersom jag fick de restriktionerna. Så i förrgår ville jag unna mig lymfmassage, dvs en månad efter att jag blev sjuk. Ganska direkt svarade kroppen, inte på det sätt jag önskade. Det kliade i hela kroppen och det blev utslag på min friska arm. ”det är väl nåt som ska ut” en ganska vanlig kommentar. På natten vaknade jag av en fruktansvärd huvudvärk och att min lymfödemarm gjorde så ont. När jag vaknade på morgonen hade jag först 38,8 som ökade till 40 grader. Ringde sjukhuset och berättade att jag haft rosfeber två gånger tidigare. De tyckte jag skulle åka direkt till akuten. Vilket jag gjorde. Jag fick ligga på akuten från kl 07-15 utan någon behandling. Det är så uppenbart att det är ett hårt tryck på sjukvården just nu och jag känner mig dum som måste nyttja vården just nu. Men rosfeber kan bli farligt om det inte behandlas.

Nu har jag fått antibiotika intravenöst i ett dygn snart. Men det är nåt som inte riktigt stämmer, det ser inte ut som rosfeber utan mer som blåsor. Så har det inte sett ut de andra gångerna jag insjuknat. Då hade varit mer fält. En snabb googling ger mig det HÄR I England som förövrigt verkar vara snabba på att se mönster och alternativa behandlingar där vill man att just hudutslag ska ingå i de vanliga symptom som Covid ger. Tydligen är det vanligt att barn får hudutslag och här i den här undersökningen har sjukvården gått ihop sig med dermatologer. Så bra initiativ.

Det här är ett shoutout som jag hoppas ni sprider vidare. Unna dig ingen massage om du haft covid. Vänta. Virus är lurigt. Och som någon skrev till mig ett riktigt skitvirus. Men det är som att det ligger där och lurar för att kasta sig över dig när du inte är på topp. Och vem är på topp nu?

Och om du som jag behöver ta hand om ditt lymfödem gör egenvård. Gör lättare strykningar eller varför inte skaka loss? LYSSNA PÅ SKAKA LOSS RÄDSLAN

Varför bilden? Två gånger fick jag möjlighet att vara på Vidarkliniken som Anna Starbrink (liberal) såg till att lägga ned. Tänk om Vidarkliniken hade funnits nu, nu när ”staten” ska behöva ta hand om så många med biverkningar efter Corona. Men en stor del av min bok om lymfsystemet OMSTART FÖR EN STARKARE RENARE OCH FRISKARE KROPP togs i Vidarklinikens fantastiska lokaler och omnejd.

socker & adhd

För två år sedan släppte vi flera avsnitt i podden Kvinnoliv, en podd om kvinnlig hälsa. Eller hälsa ur ett kvinnoperspektiv. Det var superkul att ha den podden, men jag hamnade i ett sammanhang som jag var tvungen att ta mig ur. Vilket också slutade med att podden inte kunde fortsätta.

Ibland gör man samarbeten som tar mer än de ger och ibland träffar man människor som tar mer än de ger. Men jag har förlåtit mig själv för att jag ibland alldeles för lätt kastar mig in i sammanhang utan att kolla upp människor. Jag är för godtrogen, om en människa säger att den är bra, tror jag på det.

I morse läste jag i tidningen att en studie visat att det finns ett samband mellan adhd och sockersug. Det var väl det vi visste när vi bad Ann Fernholm prata om adhd och kosten i Kvinnoliv. När det kommer till sjukdomar och diagnoser måste man tassa ganska mycket på tårna vad gäller utlåtande om kosten. Det finns forskning som visar på att två av tre barn med autism får färre svårigheter av en kost utan mjölk och gluten. Ann Fernholm är forskaren som blev journalist och har skrivit flera böcker om hur maten vi stoppar i oss påverkar oss. I det här avsnittet pratar vi om matens påverkan på diagnosen Adhd och varför Ann startade kostfonden. LYSSNA HÄR

och HÄR hittar du alla avsnitt av Kvinnoliv. Härlig lyssning.

Tveksam till vaccin?

En kompis till mig driver ett forskningsprojekt för att undersöka vad vi benämner vaccinationsengagemang. Och de söker personer som är engagerade i vaccinationsfrågor och som tvekar att vaccinera sig och sina barn. Eller kanske avstått från vaccin.

Hör av dig till lektor Mia-Marie Hammarlin, lektor i medie- och kommunikationsvetenskap vid Lunds universitet: mia-marie.hammarlin@kom.lu.se

Ren skönhet

är titeln på min och Lena Losciales bok om huden. Så glad för det här samarbetet och att Lena ville att vi skulle skriva den här boken ihop. Den bygger så klart på Lenas mer än 30åriga kunskap och erfarenhet av hud och framförallt botanisk hudvård.

Boken är proppfull med härliga recept och jag säger som Vivianne Westwood ”Buy less, choose well and do it yourself”. För det stämmer också in på din hudvård.

In och bevaka boken HÄR och HÄR

Så här beskrivs boken:

Huden är vårt största organ och växtriket är hudvårdens främsta apotek. Det här är en unik bok om hållbar, långsiktig och holistisk hudvård som passar alla åldrar och hudtyper. Med exklusiva korsscheman över växtoljor och eteriska oljor skapar du enkelt din egen hudvård, samtidigt som du får koll på vad du faktiskt smörjer in din hud med. Du lär dig allt om växtbaserad hudvård, hudens funktion för hälsan och du får över 30 unika hudvårdsrecept.

Karin Björkegren Jones är författare, journalist, yogalärare och numera även botanisk aromapedagog och ekologisk hudvårdsterapeut.

Lena Losciale är Sveriges främsta expert när det kommer till växtbaserad hudvård och driver sin egen botaniska skola Botany for all.

Och du har väl inte missat mina intervjuer med Lena i min podd KVINNOLIV? Där hittar du avsnitten HUDEN OCH SMÖRJAN OCH HUDEN OCH PSYKET

moment 22

Jag skrev ju att jag ville ha hormoner för att få tillbaka min lust i mitt förra blogginlägg. Jag gick till en superbra gynekolog som skickade remiss till Sophiahemmet och en specialavdelning för bröstcancerdrabbade och till Hilde Löfkvist. Han skickade vidare mig eftersom han inte som han sa kunde hjälpa mig eftersom han inte var onkolog. Nu har jag fått svar på remisserna.

Till Hilde är det så lång väntetid att det blir först nästa år, men tror nästan jag vet vad hon kommer att svara. De ringde från Sophiahemmet, men som de sa de är onkologer: ”Det här är en fråga för gynekologen.”

Vad är det man säger? Jag sitter mellan stolar.

Fick så många meddelanden och kommentarer på mitt förra inlägg. Bland annat Katarina Wilk som skrivit boken Perimenopower hörde av sig och skickade flera intressanta länkar. Tack! Se nedan.

Jag vill ha progesteron, eller faktiskt kanske ännu hellre testosteron LÄS HÄR. När jag intervjuade Mia Lundin i min podd Kvinnoliv, LYSSNA HÄR så säger hon bland annat att det är testosteron hon tar för att må bra och det kommer hon göra så länge hon lever. Jag är välkommen till Hercare om min onkolog ger ett godkännande. Men hur ska jag lyckas med det?

Och läs HÄR det har gjorts en svensk studie som visar att risken är minimal för att få Bröstcancer igen om man tar HRT, det vill säga kombinationsbehandling östrogen och progesteron. Men studien avslutades i förtid så man vågar inte dra några slutgiltiga slutsatser. Därav den svenska inställningen. Oftast hör man ju pompösa gynekologexperter sitta i morgonsoffan och säga sånt som: Kvinnor är rädda för hormoner…

Hallå! Här har ni nån som inte är rädd för hormoner om de är bioidentiska. Nästan komiskt för i det här fallet är det ju precis tvärtom.

Och det är ju väldigt kontroversiellt att säga så framförallt om man är ombedd att ta Tamoxifen, som är ett antihormon. Jag hade gärna sett att studien inte hade avslutats i förtid.

jag vill inte bara leva…

jag har alltid föredragit manliga gynekologer. De har har varit lyhörda och empatiska på ett sätt som i alla fall jag känner att jag behöver i den utsatta situationen som ett gynbesök faktiskt är.

Men idag träffade jag en riktigt, riktigt bra gynläkare. Jan Rapp på Stockholms kvinnoklinik. Får ofta frågan om jag känner till någon bra gynekolog. Och den här RIKTIGT bra!

Men nu kommer vi till där eftervården för oss som varit under cancerbehandling verkligen haltar. LUSTEN

Vi tar det från början.

Jag hade min sista menstruation i augusti 2012. Då var jag mitt i behandlingen av cellgifter. Cellgifterna chockade in mig i klimakteriet. Så jag avverkade typ tio år på de tre månaderna som jag var under cellgiftsbehandling.

Eftersom bröstcancern var både inflammatorisk och hormonell erbjöd de mig antihormoner i fem år efter avslutad behandling. Men jag tackade nej till det. Eftersom en biverkning av antihormonerna var just minskad sexlust, eller snarare ingen sexlust alls.

Det har nu gått sju år och under de här sju åren har jag försökt få nån gynekolog att skriva ut östrogen till mig. Men ingen vill, så klart.

Men jag är ju friskförklarad nu. Börjar man inte från noll då? Räknas jag inte som frisk. Och hur länge ska man dras med att man haft cancer?

Hur som han skrev inte ut hormoner till mig, men han skrev remiss till de som kan det här bäst i Sverige. Vi pratade och han fick mig att känna att jag har rätt att få svar. Jag har rätt att få vård och att man tittar på mig utifrån just mig. Han gav mig hopp.

Vi tog cellprov också och han sa att mina slemhinnor såg fina ut och att det såg bra ut. Älskar man inte såna gynekologer!

Jag vill inte bara leva, jag vill ha sexlust också. Tänker att vi är nog rätt många cancertjejer/kvinnor i alla åldrar som känner exakt samma känsla. Men vem driver de frågorna?

#Cancerfonden? #Bröstcancerfonden? #rosa bandet?

näst sista pausen

Det känns ledsamt att meddela att det här är näst sista PAUSen som släpps om inte mirakel sker. LADDA BATTERIERNA heter den senaste guidade meditationen. https://play.acast.com/s/paus/69.laddabatterierna (de har ändrat verktygen här på bloggen, går inte att bädda in länken…)

Hittills har PAUS haft 604 000 lyssningar. Visst låter det mycket? Det ÄR mycket. Vi har mer än 10 000 lyssnare i veckan, dvs över 40 000 lyssnare i månaden på Acast men det hjälper inte. Vi hade behövt en eller fler sponsorer och framförallt marknadsföring. Måste ändå säga att det är fantastiskt att podden typ bara nått ut via min blogg och Instagram och med er hjälp, att ni delar podden.

Jag har hela tiden velat att det ska vara gratis för er lyssnare vilket ju blir en knepig ekvation.

Så det här blir meditation nr 69 och nästa vecka släpper vi PAUS nr 70.

Fortsätt lyssna och fortsätt sprid för som sagt jag tror ju fortfarande på att mirakel sker.

Puss och paus på er

dags för den där cancermånaden

ja, snart är oktober här och i mig infinner sig den starka känslan att jag vill rymma. Men vart ska jag rymma?

Oktober räknas som cancermånaden numero uno. Och överallt i alla medier så pratas det om cancer. Det samlas in enorma summor till cancerforskning och målet är väl att göra människor medvetna om cancer. Visst låter det bra. Men jag som haft cancer. Jag som gjorde det som sjukvården ville att jag skulle göra. Ja, jag kämpar med biverkningarna och de ja de glöms i kampanjerna.

Vilka är biverkningarna då?

lymfödem, känselbortfall, ökad risk för rosfeber, hjärtsvikt, oro som kommer och går, relationen/relationer som tar stryk osv

Så för mig är oktober en jobbig månad som handlar om att jag ska stå ut. Det är ju inte det att jag tänker att jag ska glömma bort att jag haft cancer. Det handlar väl mer om att jag känner mig bortglömd av sjukvården. Av en eftersatt eftervård.

Hur känner du inför oktober/bröstcancermånaden/cancermånaden?

ps jag har aldrig sminkat mig så mycket som under cellgifterna.


Hej Helsingborg

lördag 24 oktober håller jag två workshop hos Lislott Spång i Helsingborg.

kl 10.00-12.00 Lymf och sköldkörtelboostande yogaworkshop

kl 13.00-15.00 Knipworkshop

För mer info och för att anmäla dig mejla Lislott: info@sportapoteket.se

Hoppas vi ses.

mammaskapet

vi ärver gener. Men är det så att vi också ärver våra föräldrars ångest, oro och svårigheter? Mammaskapet är liksom både glorifierat och ifrågasatt. Det laddade mammaskapet kanske man ska tillägga.

Men en sak som är säker, att misslyckas som mamma är en tung börda att bära. En skam. En konstant reminder på att man är dålig. Man får helt enkelt inte misslyckas med sitt mammaskap, så laddat är det.

Men ändå intressant att tänka på hur mycket vi ärver och för vidare från våra mammor. Sånt som våra mammor fört vidare från sina mammor. Som ett sorts evighetsskav som aldrig tar slut. Och frågan är kan man stoppa det där skavet? Det där evighetsskavet och blir man äntligen fri som kvinna då? Hur mycket svaghet får man och kan man visa som mamma? Se och lyssna på det här samtalet HÄR

Blev så berörd. Så berörd. Samtidigt som jag känner att vi lägger så oerhört mycket ansvar på vårt mående på våra mammor och att papporna ofta går fria från skuld och ansvar.

Har inte tänkt tanken klart, men skulle gärna höra hur ni tänker?

Hur är era relationer med era mammor?

Och hur har det påverkat ert föräldraskap?

Och kommer papporna lindrigare undan?