underbart mejl

Kolla vilket underbart mejl. Sånna häringa mejl värmer frökenhjärtat. Och jag är glad och tacksam att vi kunde kommunicera via bloggen, via ord och bilder och att hon hittade vad felet var.

”Hej Karin! Vill tacka dig så mycket för att du hjälpte mig att komma på vad jag gjort för fel i yogan. Så fel att jag skadade axeln och inte kunde yoga ordentligt på ett halvår. Tack vare din hjälp på Yourlife-bloggen fick jag kläm på att jag gjort fel i chaturangan (hur det nu stavas?!), haft händerna för brett och framför allt för långt fram, bilder som visade fel respektive rätt sätt/ställning fick tillsammans med dina förklaringar mig att förstå. Tack snälla, jag är så tacksam. Ikväll ska jag äntligen börja på klass igen, har väntat och längtat länge! Kram från Sophie ”

0

ANNONS:

trött på limpbehåar

Så, då går vi vidare. Och kanske var det gårdagens blogginlägg som fick igång tankeverksamheten. Hon de söta tjejen som yogar i underkläder. Ser så härligt ut, men det hade aldrig funkat för mig. Vips hade ett bröst hoppat ur behåan. Jag hade varit tvungen att stanna mitt i yogan och rätta till behån.

Träningsbehåar. Uj, det är ett kapitel i sig. Här på bilden nedan så har jag försökt klämma in mig i en träningsbehå. Ni tycker kanske, men vaddå det är väl inget med den här behån. Jo, för brösten hoppar ut, det är ingen bra behå för mig. Men man vill ju fortfarande se någorlunda kvinnlig ut, men oftast blir det alldeles för urringat (som här nedan) eller så pressas bysten ihop som en limpa helt inklämda. Den här behån funkar på tjejer som har en lagom byst, typ b-kupa, kanske c-kupa. Men för oss som inte har den storleken. Finns inte så många alternativ.

Ni ser också att jag försökt klämma in min kropp i ett sånt där litet smalt linne, från Filippa K, som verkligen inte är gjort för min figur. Det är ett yogalinne säger de?
– ??? Vill jag bara säga. Det är inte ett yogalinne för mig. Jag blir galen. Jag har varit väldigt arg på mina bröst. Tyckt att de varit alldeles för stora. Det är typ först nu, som jag försonats med min kropp. Tidigare har jag alltid försökt att klämma in dem i små träningsbehåar, och försökt ha såna där yogalinnen med små smala band. Men  vad har de funnits för alternativ? Jag har längtat och trånat efter de där fina träningslinnena med små smala band som håller upp linnet, och bara fått backa för de funkar inte på mig. Det är inte fint. Jag är verkligen inte en stor kvinna. Jag är inte ens mullig, men jag är kurvig och för oss finns inte så många alternativ. De här limpträningsbehåarna är inte bra. Jag kallar de för limpbehåar, för de får bysten att se ut som en tjock limpa som ligger där straxt ovan naveln. Så jag är liksom ständigt på jakt efter en bra behå som jag kan yoga i. En behå i min storlek, som inte klämmer ihop bysten så att den på nåt sätt måste vecklas ut och sedan luftas efter ett par timmar i en åtsittande och åtstramande limpbehå. Varför kan ingen göra träningsbehåar med bygel? En behå som man knäpper fram, och som täcker bysten så man inte behöver känna sig orolig för att bröstet ska välla fram när man är i någon yogaställning som kräver ens uppmärksamhet. Eller linnen som är fina och kvinnliga, men inte för urringade och inte med små smala band. Varför görs inte snygga träningskläder, träningskläder som är lite kvinnliga och inte bara svarta och vita i fula material?
Så min önskelista är:
En snygg och bra träningsbehå med bygel. En behå som håller upp bysten och inte trycker ihop den. Behån kan gärna vara i andra färger än svart och vit.
Fina linnen i fina tyger, gärna i färg och som gärna är kvinnliga.
Är det någon som hittat nåt av ovanstående, ge mig tips.

0

nåt jag stör mig på

Gå in här och kolla:fantastisk practice

Den här yogande tjejen, yogar helt fantastiskt. Allt ser så lätt ut, som en dans, så vackert. Hela filmen är suggestiv och hon är perfekt i sin kropp och bär bara små svarta underkläder. Men det är något jag stör mig på, hur fint det än är. Det ligger ju nån i den obäddade sängen. Man ser hårkalufsen. Mina tankar drar iväg, varför får vi inte se honom eller henne?
Jag vill se mer än en hårkalufs. För mig är det lite märkligt att man förbereder en inspelning av en fin yogapractice med att välja ett  vackert hotellrum, låta sängen vara obäddad och låta en person ligga i sängen, utan att låta den göra nåt som helst väsen av sig.
Man klipper in ett klipp på just hårkalufsen som sticker upp mellan lakanen. Ligger det nån där, eller är det en peruk?
Varför yogar inte han/hon?
Varför tittar inte han/hon på sin yogande partner, eller har han/hon blivit så blase att han inte har lust. Eller har de haft jättemycket sex, han/hon i sängen är så slut att han/hon slocknat, men hon är inte riktigt klar. Hon behöver göra ett yogapass först.
Eller som min kompis R sa, hon stör sig på att sängen är obäddad.
Ni ser vad en bild kan sätta igång i huvudet.
Men visst är hennes yoga helt underbar? Visst blir man inspirerad?
Men vad tänker ni om hårkalufsen?

0

ständig jakt efter de perfekta tajtsen

Om man yogar  så ofta som jag gör är liksom alltruntikring yogan också viktigt. Det är viktigt att yogamattan är precis så bra som man vill att den ska vara. Det vill säga, tillräckligt mjuk för andra serien, och lite mer ”tung” för första serien. Köp inte en ljus matta, för den blir så fort smutsig.
En annan mycket viktig sak är själva yogabyxan.
Jag förstår inte alla som ska sy upp yogabyxor och yogakläder i plysch och jag förstår verkligen inte de sladdriga vida yogabyxorna, typ thailändska fiskarbyxor. Visst de är jättemysigt för sen, alltså efter yogapasset. Men varför kan ingen göra snygga, bra passformsaktiga och fina yogakläder för ett svettigt pass?
 Om man gör någon form av vinyasayoga, eller typ Iyengaryoga, ja, då vill man se sina fotknölar. Man vill se sina fötter, och knäna. Med tajts kan man nämligen inte fuska, för läraren kan då se lättare om man ”fuskar” och hänger i lederna Och man ser också själv om fötterna är parallela. Det är liksom lättare att hålla koll på sin kropp om man har ett par tajts på sig. Tajts finns i alla möjliga prisklasser och modeller. Bra och dåliga, dyra och mindre dyra. Jag är typ hela tiden på jakt efter de perfekta tajtsen. Och det är också viktigt att de inte är för tjocka i materialet alltså, så man blir allt för varm. Inte heller vill man att det ska vara så där supertunna så att underlivet blir allt för framträdande i vissa positioner. Jag brukar säga till en del av mina kvinnliga elever, när de har såna där supertunna tajts och stringtrosor på sig, att de visar ganska mycket. Jag fattar att de inte riktigt förstår att ganska mycket visas i vissa ställningar.
Danstajts brukar vara bra, såna man köper i en dansshop. Men de är ofta ganska dyra och ibland är de också för glansiga, och det gillar jag inte. För det finns något ”stifft” i det där glansiga, som gör att tajtsen nästan glider av en och man får hålla på och dra upp byxorna hela tiden. Och det stör ju själva yogan.
Så igår när jag var på Väla var jag inne i en butik, som hette nåt i stilen Priesces eller nåt. Där hittade jag de här ”seamless” tajtsen. Och det var helt okej. Yogade i dem i morse. Kostade 129 kr och det ÄR ett bra pris. Det enda negativa är att det drar åt sig ludd och det kan reta mig.
1

facedolls i väla

Högt och lågt. Idag följde jag med mina grannar till Väla centrum utanför Helsingborg. Pino behövde hundmat och närmsta djuraffär är typ där. Vi strosade runt bland alla reor, och centrumet är verkligen sjukt stort. Vi åt både lunch och tog en fika där. Efter några timmar upptäckte jag hur trött jag var, för det är nåt med stora centrum utan fönster. Det är nåt med luften… som inte finns. Jag blir helt slut efter bara nån timme. Och så är det väl det här med att ha en känslig personlighet, för man blir trött av alla människor som man möter. Av alla intryck.
Nu ska jag inte oja mig mer över det, utan visa er en docka som man köpa. Jag höll nästan, jag säger nästan på att köpa den. Tänk mitt ansikte, tror ni Ray skulle bli glad?

 Eller han kanske hade velat ha Sylvester Stallones bild. Tror ni det varit en storsäljare i jul. Ja, facedolls alltså?
0

känslig personlighet

Jag ska vara ärlig, en känsla av att inte duga, inte duga hela vägen infann sig när jag hamnade i nån sorts Voice-limbo när Yourlife lades ned. Som om jag stod och sjöng och sjöng mot en massa ryggtavlor, och ingen stol vände sig om och sa: ”Du är med. Välkommen till oss.” De mest populära bloggarna gick vidare nånannanstans, men för min röst fanns ingen plats. Jag började titta på hur jag skriver, och läsa de andras bloggar. Den känslan är ofräsch och jag tycker inte om själva känslan av missunnsamhet. Hatar, hatar det och då måste jag tänka på ett annat sätt, hur bra jag har det. Att jag är jag. Att det är viktigt, i alla fall för mig 😉
Jag vet ju vad jag vill skriva om. Jag vet också vad jag inte vill skriva om.
Man vill se ett hjärta på scen, så ungefär sa Ola Salo om att hitta rätt röst i The Voice. Kan låta så pretantiöst, men ungefär så känner jag. Allt måste utgå från en känsla som kommer direkt från hjärtat, eller magen – inte nåt smart uträknat utan just nåt jag tänker. Det är kanske därför jag är så lätt att sålla bort, vifta åt sidan, just för att jag är ett känslopaket. Men jag är så gammal nu att jag inte orkar spela ball, inte orkar vara nåt annat än det jag är. Försonas med det som är jag. Att jag drivs så av hur jag känner och allt annat känns så oviktigt. Både högt och lågt, socker och salt, surt och sött, skratt och sorg och upp och ned i en härlig känslocentrifug.
Jag har alltid undrat lite hur andra känner.
Om de också går om kring och känner hela tiden. Jag försöker inte vara extremt djup, för det är också ett handikapp. Ett stort enormt handikapp att hela tiden känna, att ha en massa osorterade känslor, sina egna och andras i magen. Inga små fina fjärilar utan just känslor.
Men det är också ett fint och fantastiskt redskap, ett verktyg, för när jag hittar en likasinnad blir alltid mötet så varmt, så stort, så innerligt och vi binder band som inte kan tas sönder.
Jag har undrat över det.
Ibland tänkt att, ”Hm jag kanske har adhd”, men så läser jag om det, och känner ”Näe, det passar inte in på mig”. Så hittade jag den här bloggen och känner bara JA,JA, JA. Stämmer in.

Här är några rader: ”För att förstå hur mycket du tar in och hur mycket din kropp och sinne belastas varje dag kommer här ett exempel.

Tänk dig att en person ofta vistas i ett klassrum, han/hon gör en överblick av rummet på morgonen och konstaterar att rummet ser ut som vanligt. En person med hög känslighet vistas i ett liknande klassrum, han/hon kommer dit på morgonen och konstaterar att Olle har placerat sina saker på fel hylla, att Anna flyttat sin bänk ett par decimeter, att Karin ser bekymrad ut och att Anders kommer att bli mer bråkig än vanligt idag.

En känslig kropp registrerar detaljer och tar in massor av information på bara några sekunder. Det här sker hela tiden, dag ut och dag in. En del lär sig att stänga av vissa delar av informationsflödet, andra lär sig att hantera informationsbelastningen genom vila och återhämtning.”

Gå in och läs mer på Anneli Fromells blogg: Leva med känslig personlighet

0

Från och med nu

bloggar jag på Yourlifes hemsida. www.yourlife.nu

Följ med mig dit. Där kommer jag att skriva under vinjetten:
Yoga, mat och meningen med livet.

Välkomna dit.

Kram Karin

Å vad jag hoppas att jag fixar der här med att skicka en länk. Jag är pinsamt oteknisk.

Här kommer länken: http://blogg.yourlife.nu/karin-bjorkegren/2011/06/07/fore-och-efter-yogan/

0