När man ger, så får man

Ibland går det lite tid mellan mina inlägg. Borde se bloggen lite mer som en dagbok, att jag skriver nåt varje dag. Snart kanske det kan bli så.
Det börjar i alla fal bra. Det är måndag. Första dagen i veckan. Jag har precis kommit från Natalias studio och kroppen kändes lätt och glad, trots flygresan igår kväll.
I helgen har jag varit i Finland. I Jakobstad med min kvinnoyoga. Första gången jag var där, så sa en elev; ”Tro inte att vi inte är intresserade, men vi är liksom inte såna som ställer så mycket frågor”. Jag tyckte det var så fint att de sa det. För som lärare vill man ju att eleverna ska få med sig något som de växer av på ett eller annat sätt. Liksom lär sig något. Man vill helt enkelt förmedla och jag vill verkligen förmedla en kärlek till yogan och ens egna kropp. Att man helt enkelt går från yogan och gillar sig själv. Om vissa dagar när man tvivlar lite på sig själv, så kan man ju tro, Nej, nej de tycker inte att det här är bra. De gillar inte mig. Så därför var det väldigt gulligt att de sa så, lksom förberedde mig lite för hur det är att komma och ha kurs i Finland.
Det var nu tredje gången jag hade en kvinnoyogaworkshop i Finland och i helgen hade vi en retreat, en liten miniretreat. Med chanting, mediatiation, yinyoga, hathayoga och ashtangayoga och så klart en massa bäckenbottenträning.
Nu är de inte ”rädda” för att ställa frågor och det kändes varmt och öppet. Det var skratt och gråt och lite ilska också. Precis som livet, men inbäddat i kvinnokraften.
När helgen var över så fick jag ett kuvert av Nina som anordnar kursen i Jakobstad. Jag fick inte öppna det förrän på flyget.
Och jag kan säga att jag blev så glad när jag öppnade kuvertet. Helgens elever hade skrivit så fina tackkort till mig. Jag blev så glad.
Det där kuvertet kan jag nu ta fram och öppna, och läsa lapparna- ja, när det kommer dagar när jag tvivlar på mig själv. Då vet jag att det i Finland fanns 18 härliga kvinnor som tyckte det var skoj att gå på en kvinnoyogaretrat med mig.
Och det är väl universums lag. När man ger, så får man.
TACK!

0

ANNONS:

Jag vill vara i varje-dag-yogan

Idag var jag tillbaka hos Natalia igen och kämpar med mina rädslor i yogan. Så härligt. Jag har varit iväg och ”knarkat” lite olika workshops, och nu kommit till punkten att jag kanske ska ta det lite lugnt med just workshops. Det finns en risk att man blir helt uttröttad, tom på något sätt. För mycket information, som till slut gör att jag försvinner från yogan. Från stommen, varför jag yogar och vad yogan gör för mig. För mitt inre, för glädjen i mig. Att jag tappar bort mig och känner mig som värsta losern. Typ här har jag yogat varje dag i tio års tid och ÄNDÅ inte fattat att jag gör fel. Som lärare måste man vara försiktig med vad man förmedlar. Jag vet det är svårt. Men jag vill aldrig gå ifrån en yogaklass och känna mig dålig. jag vill gå ifrån en yogaklass och känna en lust att vilja lära mer, våga mer. Utmana mig att göra sånt som är lite småläskigt, men i en trygg miljö. Förstår du vad jag menar?

Yoga gör mig glad – vanligtvis. Jag vill röra min kropp. Jag vill bända den och jag vill jobba med min kropp. Jag vill inte hela tiden tänka på att jag gör fel. Min kropp har varit med ett tag nu, den känner när nåt är fel. Den vet när den är trött och inte vill mer.
Den stannar upp när det gör ont. Den tar det lugnt när den behöver.
Jag tror jag har det redskapet.
Eller att jag förstår min kropp lite.
Men yogan gör mig glad. Det vill jag hålla kvar vid.
Jag vill inte att yogan ska vara nåt svårbegripligt som bara vissa kan ta till sig.
Yoga är folkligt. Yoga är för alla.
Och det gäller liksom inte bara filosofin, utan också rörelserna.
Livet är till för att levas, inte förstås. Och som Tommy Hellsten säger; Den som gör tvärtom, alltså försöker förstå livet istället för att leva det, har gjort sitt eget huvud till den högsta auktoriteten. Det där skulle man kunna applicera direkt på yogan. Yoga är till för att yogas, inte förstås.
Där vill inte jag hamna.
Jag vill vara i varje-dag-yogan.

0

Kvinnoyogaretreat i mars 2011

Det är så kul att novemberresan till Goa är slutsåld. Så nu finns det möjlighet att åka med i mars. Tänk vad skönt att fylla på energidepåerna med lite sol, värme, salta bad, och yoga inför våren i Sverige. Mars är ju också en lång månad när kroppen och själen just brukar längta efter lite sol på näsan.
Här finns det information om resan:

http://www.inshapetravel.se/resmal/indien/indien_karinbjorkegren.asp

0

Vad det är konstigt med hur man fungerar. Jag är 46 år. Jag har varit med om en del. Både glada och härliga saker, men också sorgliga och jobbiga saker, sånt jag varit tvungen att bearbeta. Jag är verkligen en förespråkare till terapi. Synd bara att det är så dyrt,och när det inte är dyrt är det krångligt att hitta en terapeut som man gillar och som vill ta emot en. Det var inte det det här skulle handla om, utan om : jag har upptäckt en sida hos mig.
Jag är stark. Vet oftast vad jag vill. Kan säga nej och ja, försöker känna efter. Vågar ta konsekvenserna om jag agerat fel.
Haha låter bra va?
Men, jag har svårt med att sätta gränser och vara alltför tydlig till folk som är nära, som vänner typ. Då menar jag när jag tycker att jag blir felbehandlad. Om jag tycker att någon som är nära, alltså vänner (för med närmsta familjen är det inte så). Men om jag upplever att en vän är dum mot mig, så får jag så ont i magen och vet inte riktigt hur jag ska värja mig. Det där tycker jag är så konstigt. Jag blir liksom ledsen för den personens skull. Och jag har märkt att de som sårat mig mest, är personer som inte gått i terapi. Att de på något sätt är omedvetet ”elaka”. Jag måste lära mig bli bättre på att säga; varför säger du så?, Jag blir ledsen/sårad/arg när du säger så. Jag måste lära mig att kanske inte agera argt, utan just sätta fingret på i stunden när jag faktiskt blir ledsen över något som sägs eller görs. Det där är svårt. Min utmaning helt enkelt. Ja, det är lite min reflektion en dag som denna.

0

Kapotasana – man älskar och oroas över den

Vi har ju alla våra svårigehetr och lättheter i yogan. Killar brukar tycka det är jobbigt i början eftersom de, som de själva säger, känner sig så stela. Där har många av oss kvinnor lite fördelar, men som jag sagt tidigare att vara mjuk och rörlig är inte alltid det bästa. Tyvärr är många överrörliga. Killarna brukar hur som efter ett tag i ashtangayogan, förstå att de har det ganska förspänt med att de är just ofta starka. Att de orkar lyfta sig själva. De har ofta core på ett annat sätt än många kvinnor. De är liksom mer kroppstabila.
I ashtangayogan fnns en ställning i andra serien, kapotasana. Det är en riktigt kraftfull ställning. Och många saker lossnar när man tar sig in i den.
Jag har sett många gråta efter att de gjort en kapotasana. Det är som att man blottar sitt hjärta, visar hela sitt inre. Man är liksom sårbar och stark på samma gång. Jag har aldrig sett hur jag ser ut när jag gör den. Viveka Blom Nygren, ägare av Atmajyoti i Stockholm fotograferade oss elever när Alexander Medin var i stan. Det låter ju konstigt, målet är att man når hälarna med händerna. Och faktum är, hur konstigt det än låter, skönare för axlarna och hela kroppen när man väl har händerna på hälarna.

0

Petri till Yogavita

Petri Räisanens sommarworkshop på Yogavita
Jag är så glad över att få bjuda in Petri Räisanen till Yogavita sommaren 2011. Petri är en mycket uppskattad lärare och hängiven elev till Sri K. Pattabhi Jois, grundaren av AshtangaVinyasa Yoga. Petri är högt ansedd och respekterad för sitt traditionella sätt att undervisa ashtangayoga och han är mycket uppskattad för sitt mjuka, pedagogiska och terapeutiska sätt att assistera sina elever med yogaställningarna. Petri började med ashtangayoga i Helsingfors 1988. Under 1991-97 studerade han folkmedicin, undervisade i ashtangayoga och naturterapi. 1998 grundade han Ashtangayoga Helsinki och har sedan dess ägnat sig heltid åt att undervisa elever världen över i ashtangayoga.
Petri har också skrivit boken ”Kraften bakom yoga- ashtangayogans åtta delar”. Vill du veta mer om Petri, kan du gå in på hans hemsida www.petriraisanen.com.

SCHEMA WORKSHOP
Onsdag 3/8
06.00-08.00 Mysore/grupp 1
08.00-10.00 Mysore/grupp 2
17-19 Filosofi & Pranayama

Torsdag 4/8
06.00-08.00 Mysore/grupp 1
08.00-10.00 Mysore/grupp 2

Fredag 5/8
06.00-08.00 Mysore/grupp 1
08.00-10.00 Mysore/grupp 2
10.00-11.30 Ledd klass
16.00-17.30 Eftermiddagsklass (nåt som funkar för nybörjarn också)

Lördag 6/8
07.00-09.00 Mysore/grupp 1
09.00-11.00 Mysore/grupp 2
11.00-12.30 Ledd klass
16.00-18.00 Filosofi/Teknik/Frågor
18.00- För de som vill äter vi middag tillsammans. Vi caterar en vegetarisk middag. Anmäl om du vill vara med på den. 150 kr

Söndag 7/8
07.00-09.00 Mysore/grupp 1
09.00-11.00 Mysore/grupp 2
11.00-12.30 Ledd klass

Anmälan:
Skicka ett mejl till: yogavita@telia.com med vilken kurs du vill gå (mysore eller ledd klass) och vilka klasser du vill delta på teknik, filosofi och pranayama. Och om du vill vara med på den gemensamma middagen på lördagen.
Vänta på din platsbekräftelse innan du betalar. Din anmälan är säkrad när pengarna finns registrerade på Yogavitas BG. Återbetalning av kursavgiften sker endast vid uppvisande av läkarintyg vid sjukdom)
Pris: 350 kr per klass. 2500 kronor för alla fem dagar (Mysore). 1500 kr för tre Mysoreklasser fre-sön inkl teknik- och filosofi. Ledd klass/nybörjare köstar fre-sönd, plus teknikklass 1500 kr

Yogavitas bankgiro: 5459-1201 (Handelsbanken)

Vill du ha tips om boende i Båstad mejla mig på yogavita@telia.com

0

Yogahelg i Finland 29-31/10

Kom och var med i Finland på en liten miniretreat, som anordnas av Yogaways i Jakobstad. Initiativtagare är Nina, FinaNina som är min finlandssvenska motsvarighet i Finland. Nina brinner också lite extra för yoga för kvinnor. Ser fram emot en helg med henne och alla fina finslandsvenska elever. Tack för att ni bjuder in mig!

http://yogaways.fi/aktuellt/yogaretreat-med-karin-bj%C3%B6rkegren

p.s jag vet ni försöker lära mig hur jag ska länka upp. Men varför kan jag inte lära mig? Jag skäms att jag är så oteknisk och har så svårt för att lära mig datorer och mobiltelefoner. Men jag förlåter mig själv för det, hehe d.s

0

Sorg och avsked

I torsdags i förra veckan begravdes Thomasine. Det var en fin begravning. Jag hade oroat mig lite inför att gå. Jag är inte van vid begravningar, vem blir det?
Och särskilt när en vän rycks bort alldeles för tidigt i livet, det känns bara fel. Fel och orättvist. Jag har varit ledsen OCH arg, arg för att livet just är orättvist. Men om jag hade sagt det till Thomasine, alltså att livet är orättvist hade hon tittat på mig och sagt, precis som hon sa till sin syster; Skulle någon annan fått cancern?
Sådan var hon.
Dagen innan begravningen lärde Natalia mig och Malin att binda en garland. Som en fin indisk krans som man ger bort vid olika högtidliga tillfällen och vid begravningar. Vi satt i yogastudion på Sankt Paulsgatan och vi hade mantraboxen på. Det är en liten maskin som har typ 25 olika mantran inprogrammerade. Vi skrattade och pratade minnen om Thomasine och band den vackra kransen, medans vi lyssnade på indisk chanting. Lite som terapi. Vi använde bara vita och rosa blommor. Det blev otroligt fint. Den tog vi med till begravningen för att hänga på kistan. Jag tror Thomasine tyckte den var fin.
När själva ceremonin var över fick vi gå fram och ta farväl av Thomasine. Jag tror det är viktigt att man tar avsked. Jag hade kunna dra ut på det, inte gått på begravningen och fortsatt haft känslan att ”vi inte hörts på ett tag”, men att Thomasine bara var ett telefonsamtal bort. Det är overkligt och kommer det någonsin att ”gå in”, att Thomasine inte finns med oss längre. Jag vet inte.
Under begravningen sa folk så mycket fint. Dels om Thomasine som vän men också som människa. Det var så härligt att höra allt det där fina.
Jag måste svära, Fan vilken tjej hon var. Jag tog med mig några saker. Dels sa Noomi Liljefors, som höll i ceremonin i kyrkan att man kan inte sopa undan sorgen, eller vända den ryggen. Man måste införliva sorgen i livet, lära sig leva med sorgen. Och det är lite så det är. Jag tänker nu på när vi pratar om Thomasine. Att vi ena stunden kan vara ledsna och gråta lite, för att i nästa skratta åt något. Precis så är livet. Thomasines pappa sa i sitt fina och otroligt emotionellt starka tal att vi får inte sluta att vara glada.
Så tänker jag.
Thomasine var en ljus person, som såg det positiva i det mest mörka.
Så även om jag är jätteledsen att Thomasine inte finns med oss längre, så är jag så glad och tacksam för att jag fick vara med om henne.
Jag säger som en av hennes barndomskamrater så fint sa i sitt tal. Jag är så stolt att jag är vän med Thomasine, ja, faktiskt lite mallig.

0

fredagkväll är ledigkväll för yogisar

Under ett par år gick vi ut varje fredag, eftersom vi var yogalediga på lördagarna.Om man följer ashtangayogans metod så yogar man söndag till fredag och är ledig på lördgen.
Oftast gick vi ut någonstans på söder, här (på bilden) är vi på Skåningen. Fiket vi alltid åt frukost på efter vår yogaträning, men som blev kalas på kvällen.
Jag saknar Thomasine så mycket. Se vad hon lyser, som en stjärna bland alla svartklädda.

0

Vem är min lärare?

Ibland kan jag tycka det är lite intressant, det där med självförtroende. Jag älskar kvinnor som tar för sig. Kvinnor som skiner lite extra. Jag har inget problem med det, kan snarare tycka det är härligt. Gillar att stå bredvid och insupa hur de verkligen strålar.
Och jag gillar verkligen att kredda folk. Tala om att de är speciella för mig, att de gett mig ideer, om de gjort det. Eller att de är skitduktiga och jag gillar att uppmuntra andra att ta större tuggor av livet. I mina böcker tackar jag flera yogalärare som jag lärt mig mycket av. Även de lärare som lärt mig hur jag inte ska vara. Nu blir ni nog nyfikna, men det det kommer jag inte att yppa.

Men så för ett par veckor sedan, var det en kille som berättade om en yogalärare som sagt till honom (och ett helt tv-team) att den här läraren var just MIN lärare.
Jag visste inte vem han menade. Vi hade fullt sjå med att reda ut vem det kunde vara.
Jag listade upp en massa svenska namn, eftersom den här läraren var svensk.
Läraren hade sagt till honom att X var min lärare och att Xs egen lärare var en lärare i Indien. och hon målade upp sig själv som en enormt framstående och duktig lärare, tyvärr fick hennes boosting av sig själv omvänd reaktion – för den här killen.
Jag vet inte riktigt vad det var som provocerade mig.
När jag väl kom på vem det var, visade det sig att det var en lärare jag gått en helgkurs för, för ett halvår sedan. Jag har ingen kritik gentemot henne som lärare, hennes workshop var intressant.
Men om någon skulle fråga mig vem jag ser som min lärare, så hade hon nog inte hamnat på min topp tio lista.
Så, för er som undrar. Jag tror på ashtangayogans metod. Jag gillar att gå kurser i andra yogaformer, för att få infallsvinklar i ashtangayogan och som lärare i hathayoga eller andra sätt att lära ut yoga. Men jag tror på ashtangayogan.
Min första guru är min mamma, min andra guru är min dotter. Och sedan följer en rad olika lärare som jag lärt mig väääldigt mycket av. De tackar jag å det ödmjukaste.
Men jag vill nog helst få chansen att utse mina egna lärare, om det är okej. Utan att för den sakens skull trampa någon på tårna.

0