Här i Båstad finns en massa minnen nedpackade i olika lådor, den här bilden är ett sånt minne.

För 18 år sedan.
När min lilla flicka var två år (och jag 29), fick jag ett stipendie från författarfonden. Det var inget jättestort, men det räckte till en resa för henne och mig en månad till Thailand, plus lite pengar som jag jobbat ihop själv. Oj, vad ont i magen och vilken oro jag hade innan vi åkte.
Att jag skulle åka själv med min lilla dotter.
Skulle jag klara det.
Alla de där oroliga tankarna, men jag kände att det var så viktigt.
Att liksom ta tillbaka makten i mitt liv, att fast jag var ensamstående mamma, ändå fortsätta att våga göra de där grejerna jag kanske längtade efter och MED min dotter.
Och sen den dagen har Mira varit en så bra reskamrat, och jag ser hur hon fortsatt att resa själv.

Vi åkte till Koh Samui först.
SEn tog vi båten över till Krabi och Railegh beach (eller hur det nu stavas) och avslutade på Phuket.
Vilken resa.
Jag är så tacksam för allt vi var med om, och hur fantastiskt snälla thailändarna var. Vi blev hembjudna till folk, och när vi skulle äta middag tog servitriserna Mira och matade henne.
Alla var så gulliga och snälla mot oss, och för bara några år sedan fick jag ett brev från ett ungt par som vi umgåtts ganska mycket med på Koh Samui, vi gick till och med på ett disco. Miras första discobesök… De berättade att de fortfarande var tillsammans och nu fått sitt första barn och de tackade oss för att vi umgåtts. DE tackade oss.
Jag kom dragandes med barnvagn, min lilla flicka och all vår packning och överallt alltid, alltid en hjälpande hand.
Den här resan var på nåt sätt magisk.
Mira slutade både med välling och med blöjor.
Jag tror nog jag älskar Thailand efter den resan.

Jag är där jag ska vara.
Jag är i Båstad och fast det regnar och det mesta är alldeles grått därute, så är det det där lilla extra i luften. Det är liksom en förväntan, luften är lätt att andas, ja,ja tänker ni; Du har sagt det där med att det är mikroklimat i Båstad, kom med nåt nytt…
Njae, nåt nytt.
Det är väl det där med förväntan. Igår var det sol, Köpmansgatan var full av bilar och människor som flanerade och tittade i fönstrena. Leende människor. Känslan var, nu kommer snart sommaren.
Vi går liksom alla här och väntar på sommaren.
Jag har förstått, sedan jag började med ayurvedautbildningen, att det är mycket vata i mig. Nästan lite överskott, faktiskt. Min kropp vill ha värme. Min kropp vill ha massage med varm olja, den vill också ha olja invärtes. Jag vill helt enkelt smörjas. Eller, jag BEHÖVER smörjas.
Jag mår alltid mycket bättre när det är varmt. Jag är gladare, snällare, öppnare, mer jag, mera Karin.
Finns det platser, finns det årstider som stämmer mer ihop med er liksom där ni passar in, där ni känner er mer som er själva, eller som tar fram det bästa i er?

Så där, nu har jag svarat på några frågor com jag själv undrade över. Man måste svara snabbt, inte tänka så mycket.

Mitt namn: Karin
Favoritårstid: sommar
Favoritfärg: guld
Favoritplats: ”nära havet vill jag bo”
Favoritland: Indien för själen, Italien för kärleken
Drömsemester: hawaii
Vill bli när jag blir stor: pudelkenneluppfödare och rik
Favoriträtt: blinier
Favoritblomma: pion

…och när vi inte rider kopplar vi av med Karin Björkegrens ”40+ yoga”.

Den här bilden och den här texten fick jag skickat till mig på facebook igår från Camilla. Hon och en massa tjejer har varit på ridläger på Mallorca. Jag blev så glad, det är en så fruktansvärt gullig bild tycker jag. Gjorde min dag. Tack!

Idag fick jag reda på att fotografen Walter Hirsch dog igår.
Och jag känner mig ledsen att jag inte hann träffa honom. Att jag lät det gå så många år sedan jag träffade honom. Men i slutet av februari tänkte jag så mycket på honom, ni vet när man känner att det är nåt särskilt och jag hörde av mig till honom på facebook.
Idag förstår jag att han varit sjuk en längre stund, så han kanske inte ens läst min hälsning.

the-mistaken-expectation-of-joy-in-yoga–tim-feldmann

Intressant artikel, och viktig på något sätt. Man blir inte en bättre människa av yoga, man kanske öppnar upp en dörr till ett inre rum, eller de inre rummen, men det räcker inte med att ställa sig på sin matta och göra lite rörelser.

 Och vad är en bra människa?

För mig är det att ta hand om sig själv, att veta sina begränsningar, att inte lägga över sitt kladd på andra. Att inte prata illa om människor, bakom ryggen, baktala alltså. Att i den mån det går vara så ofärgad du kan i dina möten med människor tills de bevisar motsatsen. Att inte ha en massa förväntningar på andra människor, att vara rädd om mig själv och att jag själv har rätten att bjuda in människor i mitt liv. Att jag inte har ansvar för någon annan, förutom min familj och av kärlek till mina vänner. Att ingen ansvarar för mig, att om jag är osams med en annan människa, inte har behov av att få med en hel armada som ska välja sida eller vara emot den jag kanske inte går bra ihop med.
Att våga välja bort personer i mitt liv som jag känner inte vill mig väl. och inte bli bestört och alldeles ledsen om någon gör det mot mig.
Att behandla andra som jag själv vill bli behandlad, att bli glad för andras framgång, att inte vara missunsam.
Att vara schysst mot de snälla, och vara stark nog att våga gå min egen väg, fast det kanske retar andra. Att följa mitt hjärta, och att försöka hålla hjärtat varmt och mjukt.
Jag vet inte, jag är så där härligt glad i hjärtat efter att ha ägnat en hel kväll med en av mina bästa vänner Cissi. Vi pratade och pratade och skrattade massor. och ibland tänker jag att humor är världens bästa vapen, att kunna skratta åt sorgligheter och ledsamheter. Det är så befriande. Och vi pratade minnen.
Vi har känt varandra sedan jag var 23 och hon 22 år och jag kom in på Bullenredaktionen på SVt och vi skulle jobba ihop. Det gjorde vi i fem år och under den tiden utvecklades en så fin och bra vänskap. Få människor känner mig så bra, utan och innan som Cissi och vi brukar skoja om att jag vet det mesta om henne, och igår hotade jag på skoj att jag skulle skriva hennes memoarer 😉

Men tillbaka till Tims artikel. Och märker man att det kommer upp de här känslorna som Tim pratar om, så kan det vara bra att gå djupare. För att inte lägga över sin frustration, förväntningar på andra, och framför allt att prata illa om andra.

Terapi, terapi, terapi..
Terapi i kombination med yoga är fantastiskt.
Så bra.

Det bästa råd jag fått, var från min egen syster, som jag allt för ofta i min ungdom använde som käpp. Jag åkte hem till henne när jag mådde dåligt, och jag var fullständigt ego i min egen sorg, mina egna ledsenheter och depressioner och ångestar, som en stor del av mina år till jag blev mamma typ, innehöll. Efter typ femtielfte gången sa hon och inte med någon skuld, men med en så stor portion sanning att det gick rätt in. Hon sa; Karin jag kan inte hjälpa dig mer, du behöver ta hjälp professionellt. Och det är viktigt och det var fullständigt nödvändigt.
För till syvende och sist, ens vänner är inte ens terapeut. I en vänskap måste det finnas ett rättvist givande och tagande. Visst ska man kunna prata problem med sina vänner, visst ska man kunna hjälpa och stötta sina närmsta vänner och kanske känna att man också får utrymme till det hos sina närmsta vänner. Men märker man att det går loopar i deras eller i sitt eget dåligmående. Att det liksom går runt runt och hela tiden kommer tillbaka, måste man lotsa vidare, så att de får hjälp professionellt. Och om amn märker att man mår så dåligt, måste man ta hjälp och inte använda sina vänner som käppar.
Det är vänskap för mig.

Vissa dagar vill man bara dra täcket över huvudet och ligga kvar där hela dagen. Sedan jag kom hem från Goa, har det varit fullrulle och släcka bränder. Det var min första semester på två år, och när jag kom hem hopade sig möten, jobb i stora klasar och att-göra-listan var jättelång. Då blev jag sjuk, och det visade sig att jag hade fått såna där campobylacker, eller vad de nu heter = dåligt tillredd kyckling, fast jag inte ätit kött. Inte så kul och jag hade framför allt så ont i magen och i solar plexus.
Och när man har ont, ja då går allt som i snigelfart. Och jobben och alltdetdär jag borde göra/gjort hopade sig… igen. Så blev Pino sjuk, och han är på bättringsväg, för de som undrat. Men nu oroar jag mig för ultraljudet som ska visa om han har blåsljud på sitt lilla pudelhjärta. Så jag är inte på topp, och hade jag haft svans, hade det nog varit en ledsensvans. Eller orosvansen.
Och ibland undrar jag om det inte är så att oro föder oro. Ungefär som att gäspningar smittar.

Och så blev känslan, en olycka kommer sällan ensam.
Varför är det så?
Just nu är det motigt.
Och jag vill lusläsa Nisse Simonsons gladböcker om att man kan välja att vara positiv.
Det känns liksom som om jag försöker mig på komigennuråsteg, lite så där överdrivet hoppsahoppsasteg, för att göra det lite roligare. Men ett steg fram, känns som det automatiskt blir två tillbaks.
Nej, för böveln Karin ryck upp dig, skärp dig.
Ikväll ska jag dressa upp mig, sminka mig och träffa en av mina bästa kompisar, Cissi, på teatergrillen, och oj, vad vi ska babbla.
Jag ser framför mig hur jag ska skratta och kanske gråta lite. Vi brukar göra det när vi pratar om känsliga grejer. Ja, när vi pratar om livet och uppdaterar varandra om vad som hänt.
Det är väl den där gruppterapin vi gick på en gång i tiden.
RC, omvärderande parsamtal.
Världens bästa teknik, där man ger varandra tid att ta upp saker, och så får man lika mycket tid att själv ta upp saker. Låter kanske flummigt. Men, faktiskt en av mina bästa terapiformer jag gått.

Jag är litegrann i chock. Min lilla hund, min lille prins, min följeslagare i vått och torrt mår inte bra. Jag har känt att det inte är på topp hans humör. Känt att han kanske har ont, känt att han känns kinkig och inte alls som den där glada, med svansen-i-topp-Pino riktigt är där.
Så jag kände, näe jag går till djurakuten. Den ligger ju precis där vi bor.
Och jag fick en akuttid. Och när jag satt där så sprack en sån där jätteuppsvälld analsäck, eller vad det kallas i famnen på mig. Blod och vätska. Men hundar har två analsäckar. Så de ville så klart tömma båda, och spruta i stjärten på honom och sen ge antibiotika. Men innan så ville veterinären lyssna lite på Pinos hjärta. och då hör hon blåsljud på hjärtat.
Läs det igen, blåsljud på hjärtat.
Jag tror hon såg på mig att jag blev orolig. Så hon var ju väldigt snäll och liksom höll i mig lite.
Så nu ska de söva Pino för att tömma hans analsäckar, men tydligen finns det en risk med att göra det, eftersom de hörde de här blåsljuden.
Så nu ska vi på efterkoll  för dem.
Men Pino är kvar och om en stund tar de nog tag i hans problem.
Men tänk om det är fara med hans hjärta.
Jag orkar, orkar inte. Det har varit lite för mycket sjukdom och sjukhus.
Halv ses, sex ska jag hämta pojken, snälla håll alla tummar och tår för att allt blir bra.