Hur kan yogans fysiska rörelser hjälpa oss att bli förankrade?

En helt personlig uppfattning.

Jag måste så klart utgå från mig själv. Jag var ett vandrande huvud innan jag hittade ashtangayogan. Visst hade jag testat annan form av yoga, meditation och andra typer av terapier och självförverkligande. Men med ashtangayogan, i den situation jag var då, var det som om det var något som klickade. Mitt huvud vandrade ner i kroppen. Det blev yoga, förening – förankring. Från topp till tå, bildligt talat. Även om jag dagligen kämpar med min fots förankring och att just rota mig. Jag tror att människor som ofta är uppe i sina huvud, folk som gärna intellektualiserar det mesta mår bra av fysiska rörelser.

När vi vänder, vrider, sträcker och förankrar oss i varje ställning, så väcks saker i kroppen. Kroppen minns, ända från när vi inte ens hade orden. Kanske till och med ända in när vi levde i det varma fostervattnet. Saker vi kanske kapslat in, av rädsla för att förlora oss, eller vad det nu skulle kunna vara. Folk känner saker när de yogar. Kanske inte direkt. Jo, man känner att man mår bättre och därför fortsätter man. Eftersom man märker att yogans kraft har en positiv påverkan på ens liv. Sen väcks plötsligt andra känslor. Någon ställning gör en kanske rädd. Det kan vara obehagligt och läskigt att försöka sig på stående bryggor. Vad är det man är rädd för då? Att kasta sig bakåt, att hänge sig. Att man kanske i grunden inte riktigt litar på sig själv? Att yoga handlar om kontroll men också om att våga tappa kontrollen. Det är liksom både och. Yogan är både manlig och kvinnlig. Det gäller att hitta medelvägen. Så att man inte tror att det finns en ställning längre fram, i någon annan serie som just kommer att förlösa oss. Förlösa mig och göra mig till en perfekt människa och att jag i jakten på det; DET – glömmer bort att vara just människa.
Därför tror jag att stunden innan man rullat ut sin matta fram till att man sjunger mantrat är precis lika viktig som själva yogaträningen, den fysiska. Ställer jag mig där på mattan för att bevisa något för mig själv? För någon annan? Gör jag det för att vara duktig? Vilken är min intention till mig själv, min kropp och själ, till yogan, till rummet, till stunden. Går jag in i yogan, in i alla rörelser med en kärlek till mig själv, till min kropp och utan förväntningar? Utan förväntningar på min kropp, att den ska klara av den tuffaste utmaningen. Den läskigaste ställningen. Varför är det viktigt för mig att utmana mig och min kropp fysiskt? Lyssnar jag när kroppen säger nej? Lyssnar jag när den säger ja? Det är en utmaning, att försöka ta reda på varför jag yogar och med vilken känsla jag går in i yogan. Vad tar jag med mig när jag ställer mig längst fram på mattan.

gravidyoga

Idag blev det klart. Ska göra ett gravidyogareportage för tidningen mama. Det ska plåtas redan på tisdag. Jag får göra jobbet med min kära, numera vän eftersom vi jobbat så mycket ihop Anneli Hildonen. Hon fotograferade min yoga bok. Så nu är det snabba bud, hitta bra lokal att plåta i, fina yogakläder för en havande kvinna.

Gravidyoga är så bra. Synd att inte alla gravida har möjlighet att gå på det. Tyvärr finns inte det i varje stad. Här i Stockholm så tipsar MVC gravida kvinnorna att yoga, eftersom de märkt att kvinnor som yogat under sin graviditet också har lättare förlossningar.

Återigen – det är det där med andningen. När man har kontroll på sin andning, så har man också kontroll över sina känslor. Om man kan andas lugnt och metodiskt i sin smärta, så gör det också mindre ont. Det vanligaste människor gör när de får ont, är att strypa sin andning och vad händer då? Jo, det gör mer ont.

Jag blir så glad varje gång jag kan få ut yoga i media. Det är mitt mission.

Marie Stangel och Viveka Blom har skrvit en fin bok om gravidyoga.

Elisabeth Serrander har också gett ut en gravidyogabok.

Själv gjorde jag en gravidyogadvd med tidningen Amelia, se bilden, som kom våren 2008. Den går att köpa på http://amelia.se/shop/gravidyoga/

yogaskador

Bildtext: Jag är överrörlig. Att kunna sätta benet bakom huvudet har jag alltid kunnat. Jag har ärvt det av min pappa som också kan det och min dotter Mira sätter med lättehet båda benen bakom huvudet. Vi kanske var indier i ett tidígare liv…
yogaskador, verkar vara vanligt inom yogan. Det är tråkigt att höra om knän som värker, axlar som gör ont. Jag är inte alls någon expert, men jag har ju min egen kropp som referens. Jag är mjuk och böjlig. Så när jag började yoga, var det många lärare som forcerade in mig i ytterlägen. De tänkte väl, att det ser så lätt ut och Karin kan man trycka till… Men för en överrörlig person är inte det särskilt bra. Den överrörliga måste hitta sitt stopp, som oftast är tidigare än hennes kropps stopp. Hon måste ”muskla” sin kropp. Min kropp har gjort så ont av yogan. Hamstrings som nästa gått av. Mitt vänstra knä som jag var tvungen att operera för två-tre år sedan. Skulle kunna göra listan lång. Men man blir väl efterklok. Nu försöker jag att tänka mer smart i varje ställning och inte falla in i det ”lata” och då i mitt fall – det mjuka.
Det är bättre att vara stel, om man nu ska prata om stel och mjuk i yogasammahang. Den stela har ett naturligt stopp i sin kropp. Och hon/han kan använda sin andning och med tiden mjuka upp det stela. Låta det ta den tid det ska ta.
Den mjuka måste lära om sin kropp, att inte falla in i det flexibla. Utan snarare backa för att hitta styrkan. Man kanske kan titta på det psykologiskt och jag älskar att vara hobbypsykolog. Men den ”stela” kanske måste lära sig att mjuka upp, visa mer vad som finns därinuti och den mjuka och överrörliga, måste kanske lära sig att sätta gränser och inte vara för öppen.
Yoga ska inte gör ont. Ställningar ska inte göra ont. Ibland måste man titta lite på HUR man yogar. Vad det är som gör ont. Man kanske försöker ta genvägar som istället skadar en. Vi är alla olika och vi närmar oss också yogans asana på olika sätt. Yoga är också ett sätt att lära känna sin kropp och dess begränsningar. Så när det gör ont, stann aupp och ta reda på varför. Hur har du placerat dina händer? Använder du hela foten? Började du yoga sent i livet, ta det lite lugnt. Yoga är ingen tävling som man kan vinna. När jag började märka att min kropp inte riktigt orkade med, så tog jag kontakt med lärare som hade erfarenhet. Som såg min kropp som en utmaning och som också gav mig tips om hur jag skulle yoga, för att inte skada mig.
Ron Reid är en sådan. han är själv överrörlig och hn har lärt mig så mycket om min egen kropp och om andras. har du möjlighet, gå en kurs för honom och Marla. De kommer ofta til www.atmajyoti.se

ge bort din yogapractice

Kanske kan låta hur flummigt som helst, med att mn ska ge bort sin yoga. Men när jag började yoga, hade jag ju fullt upp med att få till andningen. Det var nästan det enda jag kunde tänka på. Kändes som om jag höll på att dö. Svårast var utandningen. Tyckte det var nästan outhärdligt att försöka förlänga ett andetag som inte verkade vilja bli förlängt.
Sen kom en tid när jag försökte förfina mina rörelser. Att verkligen sträcka ut, som en katt som sträcker ut sig efter en vilostund.
Senare att verkligen hålla bandhas, eller i alla fall tänka på att jag borde hålla bandhas. 😉
Nu kan jag innan jag börjar, tänka att idag är min yoga en dans. Då vill jag att varje rörelse ska flyta vidare i nästa. Eller att jag tillägnar min yoga till någon som behöver det. Ungefär som när man matade sin lillflicka; en sked för mormor, en sked för pappa… Och på något sätt blir det lättare, eftersom man tar bort motståndet.
Eller så kan man bestämma sig för att just den här gången, ska jag yoga med ett öppet hjärta och låta det som ska komma, också komma in. Välkomna det som kommer. Att våga vara öppen för det oväntade.
Efter varje pass, när jag sjungit slutmantrat ägnar jag en stund åt vad jag är glad för i mitt liv. Att min kropp är så stark och så försöker jag se mig själv i det jag önskar mig. Affirmation. Jag tror på tankens kraft, att om man tror på något och intalar sig att det ska ske, så gör det det till slut. Så är det ju med allt det negtiva man tänker, till slut slår det in. Och då står man där och slår sig för bröstet – vad var det jag sa… Därför ska man nog helst inte tänka negativt, utan koncentrera sig på att se det positiva.

yoga för kvinnor

När jag började att yoga mer regelbundet kunde jag verkligen känna av motståndet i min kropp vissa dagar. Kanske är det för att när man börjar yoga allt mer, så börjar man också lyssna på kroppens signaler. Man blir mer lyhörd på hur det känns och varför.
För männen är det enklare. De har ingen menstruationscykel, som försvårar och kanske försvagar dem. Nej, deras ”practice” är nog mera jämn.
En vecka innan mens ömmar kroppen. Jag är inte alls lika benägen att utvecklas den veckan. Vill verkligen inte ha någon ny asana, eller gå för djupt in i någon ansträngande rörelse. Nej, jag vill helst stå själv i ett hörn av yogastudion och yoga för mig själv.
Det sägs att det innan mens finns en risk att vi skadar oss, om vi kämpar på för hårt. Men att flera kvinnor tagit guldmedalj under mens, och strax efter mens. Inte i yoga så klart, än kan man inte tävla i yoga – vad jag vet… Jag skrev en mensartikel för tidningen Amelia… Därav denna information.
Det känns på något sätt logiskt. Jag känner mig ofta stark som en oxe precis när mensen brutit ut, men tills den gör det… Så kör jag ”tantyoga” som jag kallar det lite snällt. (Jag är själv snart där. Jag är själv snart en tant) Då kanske jag gör några solhälsningar, aboslut inga upponedvända ställningar. Jag kan ligga, sitta – eller ha benen upp mot väggen – länge i baddha konasana (fjärilen). Men framför allt andas jag. Lugnt och metodiskt.
Yogaandning gör att blod strömmar till och det där onda släpper. Ofta håller vi andan när vi har ont. Resultatet blir att vi får ännu mera ont. Men om man andas lååånga djupa andetag, och i huvudet föreställer sig att man drar ner andetagen till livmodern och området runtikring. Så släpper det efter ett tag. Det blir inte lika krampaktigt.
I början kunde jag nästan bli lite arg att mensen kom och störde min ”practice”. Idag när jag inte längre tävlar med mig själv, så kan de dagarna kännas befriande. Jag har en anledning att ta det lite lugnare. jag är inte en sämre yogautövare för att jag lyssnar på min kropp. Snarare tvärtom. Det finns ingen bättre eller sämre yoga. Efter ett tag förstår man att det är på andningen det hänger. Det är liksom andningen som är den röda tråden i yogan. Utan en jämn och fin andning ingen yoga. Andningen är liv. Andningen ger liv till din yoga.

yogaförebilder

Gwendolyn Hunt, här måste hon vara över 70 år.

Teachertraining hos Dona Holleman,
det är den rödhåriga kvinnan i ridkläder.
Jepp, det är så hon yogar nuförtiden.
Vanda Scaravelli
Så vill jag se ut när jag är 70 år. Hon är så vacker och hennes kropp så smidig, som om hon fortfarande var en ung kvinna på den här bilden. Hennes bok ”Awakening the spine”, är en bok som är värd att läsa. Yoga är inte bara för den unga kroppen som smidigt kan göra alla balla rörelser. Ibland är det så lätt att fastna i den bilden. Att yoga bara är asanas. Eller att den som gör mest asanas är den bästa. Det är inte asanas som gör dig till en bättre människa. Utan snarare är det samspelet mellan hjärta, hjärna och kropp och hur du tar hand om det – eller inte… som gör dig till en yogi. Yoga är när det stannar kvar i den åldrande kroppen. För mig är det en oerhörd ynnest att ha fått yoga med några av de stora äldre kvinnorna, som verkligen är vaccinerade med yoga ända in i märgen, läs ryggraden.
Dona Holleman, är en sådan. Hon verkar och ger utbildningar vid Gardasjön i Italien. Dona var en direkt elev till Vanda. Dona har skrivit många intressanta böcker. http://www.donaholleman.com/
Gwendolyn Hunt, var defintivt en sådan. Hon var 72 år, när jag yogade för henne. Man sa att hon var 59 år när hon började med ashtanga vinyasa yoga. Det är alltså aldrig försent att börja yoga. När Gwendolyn var 72 år, var hon som en flicka i kroppen. Mjuk, flexibel och stark. Jag blev så imponerad.

Yoga är din bästa och smartaste pensionsförsäkring. Inga pengar i världen kan ersätta en stark, flexibel och smidig kropp. En kropp som bär dig och som inte gör ont när du stiger upp ur sängen på morgonen. Jag yogar för min ålderdom. jag investerar i min ålderdom och jag har Vanda Scaravelli på näthinnan när jag gör min första solhälsning på morgonen.

när man blir kär

När yogan smyger sig in i ens liv och färgar av sig på det mesta man sen gör, ja, det är väl då man upptäcker att man är fast. Även om det kan gå veckor mellan yogapassen. Men man vet att man kommer tillbaka, för att yogan blir som en livlina man håller sig fast vid – när livet stormar utanför.
Jag var fjorton-femtn år första gången jag yogade. Min första lärare hette Bert Yoga Jonsson. Det kommer jag ihåg, men annars är det så länge sedan nu att jag glömt bort vilken yogaform det var. Jag blev inte kär. Inte då. Den där kärlekskänslan kom över mig, långt mycket senare i livet. Men då föll jag. Sen blev det mer än bara asanas. De blev ett sätt att leva. Det blev mitt jobb.
Nu jobbar jag med yoga.
Jag skriver om yoga i tidningar.
Jag har också skrivit en bok om yoga.
och gjort några yogadvder.
Och nu tänkte jag börja blogga om yoga.