tillsammans mot cancer

_MG_9069

mitt hjärta

Igår var jag på Thoraxkliniken för att undersöka mitt hjärta. Våren 2013 visade det sig att jag hade hjärtsvikt, som är en ganska vanlig biverkning när man genomgår cancerbehandlingar. Och alldeles särskilt om man får Herceptin. Vilket jag fick. Jag skulle ha tagit 17 intravenösa behandlingar. Tydligen tar man bara sju i Finland, vad jag hört, men jag skulle ta 17. Jag kommer ihåg hur jag mådde efter varje omgång. Jag blev trött och flåsig och vid ett tillfälle föll jag bara ihop. Jag skulle cykla en liten snutt men ramlade med cykeln ner i ett dike. Jag orkade nästan ingenting. Så obehagligt.

Ibland när jag tänker på vad en kropp utsätts för. Vad min kropp utsatts för så kan jag faktiskt börja gråta. När man är mitt uppe i behandlingarna gör man liksom det man måste. Man orkar och kan inte tänka på något annat. Det är liksom nu som minnena kommer tillbaka. Och det finns stunder när jag tänker på hur det kändes. Hur jag mådde. Och jag kan ömma så för min kropp att den orkade. Att jag orkade. Att alla fantastiska människor, barn och vuxna ens orkar igenom såna här cancerbehandlingar det är helt otroligt. En del får jag så jävla oturligt tillbaka cancern och tvingas genomgå fler än en behandling.
Att göra läkarundersökningar är en sån där stund när man liksom slungas tillbaka i tiden.
Igår kollade jag hjärtat.
Mitt hjärta var nere på 30 procent i mars 2013. Normalt ligger hjärtat mellan 55-65 procent sa han som undersökte mig igår. 2013 träffade jag en läkare, ni kan ju den här historien. Men då träffade jag en läkare som skrev ut en massa mediciner som jag bestämde mig för att inte ta då de skulle kunnat ge mig både sämre hjärta, njursvikt och några andra trista biverkningar. Istället började jag med Q10 från Greatlife: GÅ IN HÄR och skriv in YOGAVITA i kampanjrutan, så får du 10 procent på ditt första köp. Jag gick till hypnosterapeuten och psykoterapeuten Ingen Lundmark som du hittar HÄR och så svingade jag kettlebells, satt långa stunder i min infraröda bastu från Luxway som du hittar info om HÄR
I augusti hade mitt hjärta gått tillbaka till 50 procent.
Men fortfarande lite under. Men på väg.
Nu visade det sig att hjärtat var 56 procent.
Jippie.
Så det ligger alltså inom ramen av normalt.
Man kan alltså läka sig med alternativmedicin.Jag längtar till den dagen man tillåter komplementär medicin på sjukhusen. För att få bättre resultat. För att patienterna inte ska behöva leva med livslång medicinering av mediciner som ger andra biverkningar som man måste äta medicin emot.

Tack ni som mejlat mig och undrat hur det gått med mitt hjärta. Jag är tacksam om glad att mitt hjärta funkar som det ska. Att det pumpar bra. För jag vill fortsätta att fylla det med kraft och energi och en massa kärlek. Nu känns det lite som att jag kan pusta ut och ta itu med de andra organen i min kropp som tjorvar. Men hjärtat, själva motorn i kroppen. Ja, det funkar som det ska. Tack för det.

Nu ser jag fram emot mina två skrivarveckor i Aten som börjar på måndag. Sedan tar jag flyget till Mallorca 23 maj för att möta fantastiska Petra. Min bc-syster och vår kurs Hathayoga & yogapyssel som du hittar info om HÄR Tror det möjligtvis finns en plats kvar.

IMG_7380

Petra är ju personen bakom Santani som du hittar HÄR. De fina fina yogakläderna och kläderna man bär mellan yogapassen. Och mest hela tiden faktiskt.

_MG_4107_MG_4266_MG_4364_MG_4532

hur ska jag göra?

IMG_6747

Det är tre månader mellan de här bilderna. Den glossiga bilden när jag har hår togs i samband med omslagsfotograferingen till boken Knip för bättre hälsa Det var i juni 2012. Precis efter den plåtningen, dagen innan midsommarafton samma år skulle jag få beskedet om att jag hade inflammatorisk bröstcancer i mitt högra bröst. Bilden till höger är tagen i augusti, i samband med att Petri Räisanen kom och gästade min yogastudio i Båstad. Tänk vad mycket som kan hända på kort tid? Hur ens liv kan förändras och då menar jag så klart inte bara utseendemässigt. Utan hur ett besked kan störta om ens liv och hur lång tid det kan ta att komma tillbaka. Hur lång en sorgeperiod är. Man kanske inte ens kan komma tillbaka? Jag tror inte det. Förhoppningsvis blir allt bättre, förhoppningsvis hittar man ett nytt stråk. Ett nytt sätt.
Och så är det mycket i mitt liv har blivit bättre. Men verkligen inte allt.

Jag har ett problem, jag skulle vilja ha hjälp med. Vet inte hur jag ska tänka. Upptäcker att det här mer och mer tar över mina tankar. Jag orkar inte oroa mig. Vill inte. Vill bara att någon ska säga vad jag ska göra OCH samtidigt lita på att det blir superbra. Jag vill lägga mitt öde i någon annans händer, precis som jag kände när jag var mitt uppe i cancerbehandlingen. Då när jag la mig i vårdens händer. Men det funkar ju inte så. Jag vet det. Ingen annan kan hjälpa mig med svåra beslut. Ingen annan kan egentligen råda mig. Men ni kan hjälpa mig med information. Så tänker jag. Även om en stor del av mig vill bli en bebis, ni vet som blir ompysslad på ett kärleksfullt sätt.

Förra året skulle jag ha ha rekonstruerat mitt bröst, men jag avbokade. Jag oroade mig så för operationen, om något skulle gå fel.
Om någon månad ska jag få göra supramikrokirurgi för att hjälpa mitt lymfödem. Jag har ju inte riktigt förstått hur det går till men typ, de ska på något sätt leda ett par lymfkärl till blodkärl. Så att det kan tömma sig där så det inte blir stockning i min underarm.
Men så blir jag plötsligt så osäker.
Nu är jag så rädd för komplikationer. Så rädd för biverkningar. Jag har så svårt att vara glad och se fram emot den här operationen.
Vad ska jag göra?
En del av mig och jag vet att det här låter hur konstigt som helst, men en del tror att jag skulle kunna få bort lymfödemet på alternativ väg. Men det är så jävla dyrt.
Jag är redan uppe i summor som jag tagit ur min egen ficka som på något sätt känns ovärdiga. Pengar som jag egentligen skulle velat lägga på andra saker. Som att bygga en bokhylla. Fixa därhemma.
Det är stundvis tröttsamt att en sån stor del av min energi går åt till att må bra, inte ha ont, inte svullna upp i armen, inte må dåligt av sviterna efter cancerbehandlingarna.
Därför känns en operation bra, enkel då slipper jag lägga det lilla extra jag har på alla dessa behandlingar. Men så kommer oron.

Blä för cancer.
Blä för alla jävla biverkningar.
Blä, blä, blä.

Skärmavbild 2013-11-13 kl. 13.17.21

blä för PAPB

Skärmavbild 2013-11-13 kl. 13.17.21

I morse när jag vaknade läste jag en artikel på Aftonbladet om att ämnet PAPB, som är ett förbjudet konserveringsmedel och som kan ge cancer, orsaka allergier och som dessutom är miljöfarligt. Att flera stora kosmetikatillverkare, som L’oreal och L’occitane ändå fortsätter att använda. Utan att någon reagerar säger Aftonbladet.

Så tänkte jag att jag skulle länka till den, så plötsligt har Aftonbladet omvandlat artikeln till en Plusartikel. Dåligt, måste jag säga. De skriver ju ”utan att någon reagerar”. Nu måste läsaren alltså först betala för att läsa artikeln och sen reagera på det viktiga. Men det är väl annonspengarna som pratar… L’oreal är storkund hos de flesta tidningar, liksom bäst att hålla sig vän med dem…
Varför är det alltid pengar, pengar som styr?

Blä och bu.

Varför tar inte de stora industrierna ansvar? Och varför tror vi hela tiden det bästa om dem? Tillåter dem att göra som de vill.
Blir så extraäckligt när de dessutom sätter sina rosa bandloggor på olika produkter, samtidigt som de pumpar sina produkter fulla med cancerogena ämnen.

Januari 2014 kom min bok Frisk och strålande hy på naturlig väg. Där skriver jag om vikten av att använda rena produkter, utan skittillsatser. köp boken. Den är faktiskt bra. Man får klappa sig själv på axeln.
Kanske dags att bojkotta storföretagen, som tydligen inte heller tar sitt ansvar.
Eller vad säger ni?
Hejdå L’Oreal!
Hejdå L’occitane!
Skärp er. Ta ansvar. Kör inte dubbelmoral. Vi tänker inte gå på det.

Här får ni några kloka personer och sajter som du kan kolla med.

gryningen är både en sajt och en fantastisk hälsokost i Stockholm. Personalen är så insatt i vad som är bra och dåligt. Fråga och du får svar.

naturligt snygg är en sajt som drivs av journalisten Hannah. Hon har banne mig vigt sitt liv till att hitta och urskilja guldklimpar från skitprodukter

Turkos – exklusiv ekologisk hudvård de är också superkunniga och har fina fina märken

Paradiset Ja, paradiset är ett paradis. Gå till deras hudavdelning. De är toppen och kan också mycket om vad som är bra för huden.

IMG_4817

cancer-free-zone

dålig journalistik

Morgon. Läser att June Carlsson är död i sviterna av bröstcancer. Det är sorgligt att läsa och sorgligt att hon sista veckan också låg i koma. Jag beklagar sorgen. Och June, jag hoppas du tycker det är okej att jag använder orden om dig som ett exempel.
För orden i texten om June, i morgonens Expressen stannar kvar ”död i sviterna av bröstcancer”.
Det där är viktigt. För det är viktigt hur media skriver, talar om. För vad är det vi dör av?
Är det av cancern?
Eller är det av sviterna?
Av biverkningarna.
Hur många löpsedlar har jag inte hittills läst. Hon dog av cancer. Cancer tog hans liv. Hans kamp mot cancern. Han kämpade mot cancern ända in i det sista.
Det är med den här typen av information som varenda cancerfond jobbar. För att skrämma oss. Bara ordet är skrämmande. För cancer betyder död. Vi vet att cancer dödar, eller? Media hjälper till att förmedla den rädslan. Understödjer. Är det inte dags att ni kollar fakta snart, media?
Och se till att få siffrorna rätt.
Slentrianskriv inte.
Rätt ska vara rätt.
Hur många dör i cancer och hur många dör i sviterna av cancerbehandlingarna.
Vi kan väl börja där. För jag tror att vi måste börja ifrågasätta också den enda hjälp vi får från sjukvården om vi upptäcker cancer.
De enda alternativ som finns.
Och ja, jag är tacksam för att det finns hjälp. Men hade jag någon chans att välja annorlunda? Och man måste kunna ifrågasätta den hjälpen. De enda alternativ som finns.
Jag säger det igen ifrågasätta, för först då kanske man kan hitta nya alternativ. Nya vägar.
Och väljer man annat måste man plocka ur egen ficka.
Men är det av cancern vi dör, eller av sviterna av behandlingarna?
Gör er läxa, skriv rätt, för annars är det vad vi kallar för skrämselpropaganda. Och då kan man ju undra vems ärende ni går? För jag skulle önska att vi var tillsammans mot cancer.
För ord är viktiga. Det vet varenda journalist.
Eller borde veta…