Komplimangens dag

Under några år i min ungdom gick jag på gruppterapi. Det var en form som hette OMVÄRDERANDE PARSAMTAL. Det var ganska intensivt. Dels hade man två timmars gruppsamtal, och vi var kanske 10-12 i gruppen. Sedan hade vi två timmars parsamtal varje vecka. Fatta, fyra timmars intensivt pratande och lyssnande i veckan. Och när jag såg det här klippet på Malin Berghagens facebooksida, så kände jag igen mig.

För bland det finaste i den här terapiformen var att vi lärde oss en viktig sak och det var att ge komplimanger. Jag älskar att ge komplimanger. Älskar att få folk att sträcka lite extra på sig, för det är vad som händer när man säger en komplimang som man menar.
Under de här terapitimmarna fick man inte säga något negativt till någon av deltagarna, inte kritisera och ifrågasätta. För det blir vi ändå hela tiden i vårt samhälle. Det var så skönt att komma från den där hårda världen och liksom landa i den snälla gruppen varje vecka. För mg var det ovärderliga timmar som gjorde att jag överlevde en jobbig period i mitt liv.
Men jag har så svårt att ge komplimanger? och måste inte mänskan ha gjort nåt riktigt riktigt bra för att man ska kunna ge komplimanger? Nej, man kan öva sig på att tala om för folk att de är bra och det är en härlig känsla. Och det häftiga är att det finns alltid något positivt att säga om en människa.
Det kan vara allt från vilken fin tröja du har, vilket vackert leende, jag älskar ditt skratt, jag tycker du är söt snäll, fantastisk, rolig. Ibland fick man stå upp inför hela gruppen och bara lovebombas. Och det viktiga och allra svåraste det var att inte säga TACK utan som eleverna i filmen JA. Att ta emot.
Och de olika grupperna jag gick i, jag gick i flera år. Ja, de grupperna blev så oerhört dynamiska. Så mycket kärlek. För det är ju det vi alla önskar och drömmer om och behöver. Att bli sedda och bekräftade av gruppen man tillhör. Jag kommer ihåg en psykolog som jag intervjuade, hon sa: det behövs fyra vuxna för att ett barn ska känna sig älskat och bekräftat fullt ut. Och då tänker jag på de homosexuella familjerna som får det att funka med fyra föräldrar. Men så finns det ett uttryck att det krävs en hel by för att fostra ett barn.
Igår var kramens dag. Låt det vara komplimangens dag i dag.
Eller vad säger ni alla ni underbara, skärpta, kloka, roliga, underfundiga, vackra läsare av den här bloggen? Komplimangens dag.