sviterna

IMG_4923

jag förbereder mig

Nästa vecka ska jag operera mitt lymfödem. Jag är så klart väldigt nervös. En operation är alltid en operation och idag vet jag ju att det mesta kan ge biverkningar. Jag fick ju hjärtsvikt efter cytostatikan och av herceptinet. Jag lyckades bli av med hjärtsvikten på alternativ väg.
Lymfödem är ju en annan vanlig biverkning av cancerbehandlingarna. För mig har inte det här att bli av med ett bröst varit det största och svåraste, utan just lymfödemet. Det begränsar mig. Det gör mig ständigt påmind av vad jag varit med om. Armen svullnar. Det dunkar i den. Det gör mig ledsen. Så nu hoppas jag så klart på den här operationen. Att den ska gå bra och att operationen ska avlasta armen.

Jag tror ju inte på att vara en passiv patient, om man inte tvingas till det vill säga. Men för mig har det och är det viktigt att ta reda på så mycket om vad jag kan göra själv.
Hur kan jag tänka om maten. LÄS HÄR

Att försöka ta ansvar för mig själv och min situation ger mig en känsla av att också ha kontroll på situationen. Jag vill inte vara ett offer. Och även om jag är ett offer för cancerns och vad behandlingarna gjort, så vill jag utifrån den situationen göra det bästa.

Men vad kan jag göra? Jag har försökt förbereda kroppen så mycket jag kan på den här operationen. Jag gick intensivt på akupunktur. Nu går jag fyra dagar i veckan på lymfmassage för armen och AnnaKarin lindar också min arm. Jag lyssnar på mitt hypnosband för att förbereda kroppen på vad som ska hända. Jag gör andningsövningar och tränar ”lagom”. Eftersom jag äntligen fattat att hård träning, för intensiv träning snarare ger mig mer vätska i kroppen än just lagom.

IMG_7020

Igår var jag så trött, så trött. Det tar väldans på krafterna att också börja lyssna på kroppen. Att på riktigt känna efter hur trött den är. Tänk hur många år av stress som är lagrad. Hur många år som jag jobbat i motsatt riktning mot vad jag egentligen behövde. Att lära om och lära nytt. Nu vet jag att det finns ingen annan riktning. Inget annat håll jag kan gå mot.

Igår skrev jag om pranayama på instagram. Där hittar du mig under karinbjones.
IMG_7011

Trodde länge att pranayama var svårt. Inget för mig. Hade sånt obehag inför varje session. Tänkte att det måste ju vara fel på mig. Det är så lätt att slå på sig själv. Men så vaggades jag in i pranayama alldeles lugnt och i min takt av fantastiska Kia Naddermeier från MysoreYogaParis när hon för ett par år sedan var på Atmajyoti och höll i en pranayamakurs.
Och jag tänkte trots trista erfarenheter. Jag testar igen.
Sedan dess är jag hooked. Varje morgon sitter jag och gör mina olika andningsövningar och sjunger ett mantra med min mala. Yoga är så mycket mycket mer än det vi oftast ser. Alla fantastiska utmanande och inspirerande ställningar som många vill visa på sociala medier.
Men för mig är pranayama den mest utmanande akrobatiska inre kullerbyttan. Andas in Andas ut. jag andas alltså lever jag.
Men hur andas du?
Har du någonsin uppmärksammat dina andetag?
Andas du ens genom näsan?

IMG_4923

Så här skrev Sudhir Tiwari när han undervisade i pranayamans konst på Atmajyoti.

IMG_4908

”Andas bör man, annars dör man”

gammal stress kan räknas i kilo

I morse läste jag om att 200 000 människor i Sverige lider av att Dysmorfofobi. Att man tror man är ful. Man ser sig i spegeln och ser något helt annat än verkligheten. Läs här:Många svenskar lider av inbillad fulhet Så fruktansvärt sorgligt. Och det värsta är att jag kan känna igen mig. För om man börjar studera sig själv och om man tar på sig de glasögon som man tror att andra kanske har när de tittar på en. Ja, vem duger då?
Igår la yogaläraren Anna Hultman upp det här på sitt instagram:

IMG_6915

Tyckte att bilden passar bra till dagens inlägg. Kanske dags att man börjar titta på sig själva med snällare glasögon och allra helst genom ett guldskimmer.

Och strax efter att jag läst den artikeln läser jag den här debattartikeln i Aftonbladet läs här:Terese Alvens Debattartikel

Det blir också helt sjukt. Vad är det för ideal vi skapat och skapar? En hets att man ska se ut som en elitidrottare om man är sångerska. (eller offentlig överhuvudtaget) Jag har skrivit om det förr men idag verkar det mer och mer som att vara en person som inte tränar ses typ som ”att svära i kyrkan”. Så kontroversiellt. Vissa dagar vill jag bara lämna det offentliga rummet och det är de där dagarna när jag tittar på mig själv med en negativ blick. Att jag inte duger. Att jag är helt ärrad över kroppen. Min tjockarm som svullnar. Min bröstlösa kropp. Att jag inte är trådsmal. Ja, nog kan jag hitta saker att reta mig på, haka upp mig på. Som tur är, blåser saker bort fort i mitt liv. Jag tröttnar snabbt på ältandet. Tycker det är så tråkigt, så efter en stund glömmer jag det. Förhoppningsvis har jag hittat nåt skojsigare att rikta min energi på. Som när jag yogar och jag känner hur stark och samtidigt mjuk min kropp är. Eller hur härligt det är att låta kroppen gunga rytmiskt till någon bra låt. Vägen till kroppen går via kroppen, men kanske inte nödvändigtvis genom hård träning. Eller extremträning.

Mia Lundin är en person jag ser upp till. Hon har en massa kunskap. Binjureutmattning beror inte på trötta binjurar

och så svaret på det: HUr du återhämtar dig från binjuretrötthet

Summa summarum. Träningshets. Utseendehets kan mycket väl bli ett stressmoment. Och har man otur och istället lagt på sig själv kilo efter kilo med lagrad stress. Ja, då går man helt enkelt inte ner i vikt av hård träning. Hur vet jag det? Jo, dels läser jag det här i Mias blogg, men det hände mig.
När jag började träna hårdare och lyfte tunga vikter. Gjorde marklyft etc då gick jag upp i vikt, läs vätska.För det var det som hände. Det blev en stress för min kropp. Det var också så jag upptäckte lymfödemet, som innan hållit sig i någorlunda schack med hjälp av yoga – det vill säga en lugnare form av träning.

Och orden den indiska massösen sa ringer i öronen: Your body is tired, but your mind is not.

Så vad är svaret på om man vill komma i form om man bär på gammal stress och ny också för den delen? Jo, det stavas SÖMN. Är inte det fantastiskt.

Latmasken for queen

krishantering och levertips

Hur man ska förhålla sig till människor i kris. Som sörjer, är sjuka och eller kanske drabbats av något svårt och tungt. Det är inte lätt alla gånger. Man vet inte hur man ska göra. Vad man ska säga. Ibland säger man ingenting för man är så rädd för att det ska bli fel. Jag fattar verkligen och jag drabbas också ofta av tunghäfta. Men jag tänkte så klart mycket på det när jag var under cancerbehandling. Hur människor hanterade att jag var sjuk. De kunde säga ett par ord som satte hela min värld i gungning. Gjorde mig ledsen. Jag fattar ju nu att det var säkert inte meningen att vara elaka, eller såra men det landade så fel hos mig. Dessutom är man så extrem skör och känslig när man är under behandling.
Ni måste läsa det här. Det är så bra, precis precis så här är det. Silk ring theory För vi behöver lära oss hur vi ska vara och prata med människor i kris. Och det ska och kan inte vara den som är i kris, den personens uppgift att rädda, lindra, stötta och trösta. Men tyvärr var det så det var i bland. Men den här artikeln sa det så bra. Så läs den.

Längtar efter våren. Längtar efter värme. De senaste dagarna har jag inte mått hundra. Jag vaknar med lite lätt huvudvärk. Känns som att jag är täppt fats det inte går att snyta ut något snor. Har också mörka ringar under ögonen. Går för tillfället på behandlingar mot att jag börjat vätska i kroppen. Jag väger mig ju aldrig. Har ingen våg. Så jag vet inte om jag gått upp i vikt. Jag brukar liksom mäta kroppen i huruvida den känns fast eller inte. Och just nu känns den mer vattnig. Jag är som en hök på vad som händer i kroppen, efter att jag fick bröstcancer sommaren 2012. LarsOlof på Aaa-kliniken pratar om levern och cirkulationen i kroppen. Jag herregud, den här sjukdomen som vi är många som haft och har, det är så mycket med rehabiliteringen. Ibland känns det som att hela mitt liv går ut på att ta hand om biverkningarna. Det är ju lite tröttsamt. Någon som känner igen sig? Just nu längtar jag mest efter att åka till något riktigt bra hälsohem. Snälla ni tipsa mig. Det kan vara allt från Ayurveda till rawfood. Men det måste vara lite härligt också. Finnas möjlighet till behandlingar.

_V1A8408

_V1A8492

Eftersom LarsOlof säger att det kan handla om levern (och njurarna) så har jag de senaste dagarna börjat dricka en liten shot på 1 matsked extra fin olivolja blandat med en citron. Sedan dricker jag flera glas vatten.

hur ska jag göra?

IMG_6747

Det är tre månader mellan de här bilderna. Den glossiga bilden när jag har hår togs i samband med omslagsfotograferingen till boken Knip för bättre hälsa Det var i juni 2012. Precis efter den plåtningen, dagen innan midsommarafton samma år skulle jag få beskedet om att jag hade inflammatorisk bröstcancer i mitt högra bröst. Bilden till höger är tagen i augusti, i samband med att Petri Räisanen kom och gästade min yogastudio i Båstad. Tänk vad mycket som kan hända på kort tid? Hur ens liv kan förändras och då menar jag så klart inte bara utseendemässigt. Utan hur ett besked kan störta om ens liv och hur lång tid det kan ta att komma tillbaka. Hur lång en sorgeperiod är. Man kanske inte ens kan komma tillbaka? Jag tror inte det. Förhoppningsvis blir allt bättre, förhoppningsvis hittar man ett nytt stråk. Ett nytt sätt.
Och så är det mycket i mitt liv har blivit bättre. Men verkligen inte allt.

Jag har ett problem, jag skulle vilja ha hjälp med. Vet inte hur jag ska tänka. Upptäcker att det här mer och mer tar över mina tankar. Jag orkar inte oroa mig. Vill inte. Vill bara att någon ska säga vad jag ska göra OCH samtidigt lita på att det blir superbra. Jag vill lägga mitt öde i någon annans händer, precis som jag kände när jag var mitt uppe i cancerbehandlingen. Då när jag la mig i vårdens händer. Men det funkar ju inte så. Jag vet det. Ingen annan kan hjälpa mig med svåra beslut. Ingen annan kan egentligen råda mig. Men ni kan hjälpa mig med information. Så tänker jag. Även om en stor del av mig vill bli en bebis, ni vet som blir ompysslad på ett kärleksfullt sätt.

Förra året skulle jag ha ha rekonstruerat mitt bröst, men jag avbokade. Jag oroade mig så för operationen, om något skulle gå fel.
Om någon månad ska jag få göra supramikrokirurgi för att hjälpa mitt lymfödem. Jag har ju inte riktigt förstått hur det går till men typ, de ska på något sätt leda ett par lymfkärl till blodkärl. Så att det kan tömma sig där så det inte blir stockning i min underarm.
Men så blir jag plötsligt så osäker.
Nu är jag så rädd för komplikationer. Så rädd för biverkningar. Jag har så svårt att vara glad och se fram emot den här operationen.
Vad ska jag göra?
En del av mig och jag vet att det här låter hur konstigt som helst, men en del tror att jag skulle kunna få bort lymfödemet på alternativ väg. Men det är så jävla dyrt.
Jag är redan uppe i summor som jag tagit ur min egen ficka som på något sätt känns ovärdiga. Pengar som jag egentligen skulle velat lägga på andra saker. Som att bygga en bokhylla. Fixa därhemma.
Det är stundvis tröttsamt att en sån stor del av min energi går åt till att må bra, inte ha ont, inte svullna upp i armen, inte må dåligt av sviterna efter cancerbehandlingarna.
Därför känns en operation bra, enkel då slipper jag lägga det lilla extra jag har på alla dessa behandlingar. Men så kommer oron.

Blä för cancer.
Blä för alla jävla biverkningar.
Blä, blä, blä.

cancer-free-zone

dålig journalistik

Morgon. Läser att June Carlsson är död i sviterna av bröstcancer. Det är sorgligt att läsa och sorgligt att hon sista veckan också låg i koma. Jag beklagar sorgen. Och June, jag hoppas du tycker det är okej att jag använder orden om dig som ett exempel.
För orden i texten om June, i morgonens Expressen stannar kvar ”död i sviterna av bröstcancer”.
Det där är viktigt. För det är viktigt hur media skriver, talar om. För vad är det vi dör av?
Är det av cancern?
Eller är det av sviterna?
Av biverkningarna.
Hur många löpsedlar har jag inte hittills läst. Hon dog av cancer. Cancer tog hans liv. Hans kamp mot cancern. Han kämpade mot cancern ända in i det sista.
Det är med den här typen av information som varenda cancerfond jobbar. För att skrämma oss. Bara ordet är skrämmande. För cancer betyder död. Vi vet att cancer dödar, eller? Media hjälper till att förmedla den rädslan. Understödjer. Är det inte dags att ni kollar fakta snart, media?
Och se till att få siffrorna rätt.
Slentrianskriv inte.
Rätt ska vara rätt.
Hur många dör i cancer och hur många dör i sviterna av cancerbehandlingarna.
Vi kan väl börja där. För jag tror att vi måste börja ifrågasätta också den enda hjälp vi får från sjukvården om vi upptäcker cancer.
De enda alternativ som finns.
Och ja, jag är tacksam för att det finns hjälp. Men hade jag någon chans att välja annorlunda? Och man måste kunna ifrågasätta den hjälpen. De enda alternativ som finns.
Jag säger det igen ifrågasätta, för först då kanske man kan hitta nya alternativ. Nya vägar.
Och väljer man annat måste man plocka ur egen ficka.
Men är det av cancern vi dör, eller av sviterna av behandlingarna?
Gör er läxa, skriv rätt, för annars är det vad vi kallar för skrämselpropaganda. Och då kan man ju undra vems ärende ni går? För jag skulle önska att vi var tillsammans mot cancer.
För ord är viktiga. Det vet varenda journalist.
Eller borde veta…