rosa hån

Skärmavbild 2013-11-13 kl. 13.17.21

blä för PAPB

Skärmavbild 2013-11-13 kl. 13.17.21

I morse när jag vaknade läste jag en artikel på Aftonbladet om att ämnet PAPB, som är ett förbjudet konserveringsmedel och som kan ge cancer, orsaka allergier och som dessutom är miljöfarligt. Att flera stora kosmetikatillverkare, som L’oreal och L’occitane ändå fortsätter att använda. Utan att någon reagerar säger Aftonbladet.

Så tänkte jag att jag skulle länka till den, så plötsligt har Aftonbladet omvandlat artikeln till en Plusartikel. Dåligt, måste jag säga. De skriver ju ”utan att någon reagerar”. Nu måste läsaren alltså först betala för att läsa artikeln och sen reagera på det viktiga. Men det är väl annonspengarna som pratar… L’oreal är storkund hos de flesta tidningar, liksom bäst att hålla sig vän med dem…
Varför är det alltid pengar, pengar som styr?

Blä och bu.

Varför tar inte de stora industrierna ansvar? Och varför tror vi hela tiden det bästa om dem? Tillåter dem att göra som de vill.
Blir så extraäckligt när de dessutom sätter sina rosa bandloggor på olika produkter, samtidigt som de pumpar sina produkter fulla med cancerogena ämnen.

Januari 2014 kom min bok Frisk och strålande hy på naturlig väg. Där skriver jag om vikten av att använda rena produkter, utan skittillsatser. köp boken. Den är faktiskt bra. Man får klappa sig själv på axeln.
Kanske dags att bojkotta storföretagen, som tydligen inte heller tar sitt ansvar.
Eller vad säger ni?
Hejdå L’Oreal!
Hejdå L’occitane!
Skärp er. Ta ansvar. Kör inte dubbelmoral. Vi tänker inte gå på det.

Här får ni några kloka personer och sajter som du kan kolla med.

gryningen är både en sajt och en fantastisk hälsokost i Stockholm. Personalen är så insatt i vad som är bra och dåligt. Fråga och du får svar.

naturligt snygg är en sajt som drivs av journalisten Hannah. Hon har banne mig vigt sitt liv till att hitta och urskilja guldklimpar från skitprodukter

Turkos – exklusiv ekologisk hudvård de är också superkunniga och har fina fina märken

Paradiset Ja, paradiset är ett paradis. Gå till deras hudavdelning. De är toppen och kan också mycket om vad som är bra för huden.

IMG_4817

cancer-free-zone

dålig journalistik

Morgon. Läser att June Carlsson är död i sviterna av bröstcancer. Det är sorgligt att läsa och sorgligt att hon sista veckan också låg i koma. Jag beklagar sorgen. Och June, jag hoppas du tycker det är okej att jag använder orden om dig som ett exempel.
För orden i texten om June, i morgonens Expressen stannar kvar ”död i sviterna av bröstcancer”.
Det där är viktigt. För det är viktigt hur media skriver, talar om. För vad är det vi dör av?
Är det av cancern?
Eller är det av sviterna?
Av biverkningarna.
Hur många löpsedlar har jag inte hittills läst. Hon dog av cancer. Cancer tog hans liv. Hans kamp mot cancern. Han kämpade mot cancern ända in i det sista.
Det är med den här typen av information som varenda cancerfond jobbar. För att skrämma oss. Bara ordet är skrämmande. För cancer betyder död. Vi vet att cancer dödar, eller? Media hjälper till att förmedla den rädslan. Understödjer. Är det inte dags att ni kollar fakta snart, media?
Och se till att få siffrorna rätt.
Slentrianskriv inte.
Rätt ska vara rätt.
Hur många dör i cancer och hur många dör i sviterna av cancerbehandlingarna.
Vi kan väl börja där. För jag tror att vi måste börja ifrågasätta också den enda hjälp vi får från sjukvården om vi upptäcker cancer.
De enda alternativ som finns.
Och ja, jag är tacksam för att det finns hjälp. Men hade jag någon chans att välja annorlunda? Och man måste kunna ifrågasätta den hjälpen. De enda alternativ som finns.
Jag säger det igen ifrågasätta, för först då kanske man kan hitta nya alternativ. Nya vägar.
Och väljer man annat måste man plocka ur egen ficka.
Men är det av cancern vi dör, eller av sviterna av behandlingarna?
Gör er läxa, skriv rätt, för annars är det vad vi kallar för skrämselpropaganda. Och då kan man ju undra vems ärende ni går? För jag skulle önska att vi var tillsammans mot cancer.
För ord är viktiga. Det vet varenda journalist.
Eller borde veta…

ingen vanlig dag

I dag. Idag är dagen jag åkte hem tidigare från Goa för. Idag är undersökningsdagen för om jag kan göra supra mikro kirurgi för att få bort mitt lymfödem.

Jag är så nervös. Det här. Den här stunden har liksom färgat mycket i mitt liv. Jag är liksom både förväntansfull och orolig. Orolig för att jag kanske inte funkar som patient, dvs att min arm är för skadad att de inte kommer hitta några ställen att leda lymfan till. Men också, om jag får göra operationen att den i ett senare skede kommer att visa att jag valde fel. Blä för beslut.

Jag orkar snart inte med alla beslut jag tvingas ta. Den här cancerresan. Det tar så på mina krafter. Att alltid vara vaksam, uppmärksam. Känna in. Känna av. Ta beslut.
Allt jag vill är att sitta på en vacker ö och skriva böcker.

Drömmen om den smärtfria kroppen. En kropp utan skador av olika biverkningar. Jag har börjat svullna igen. Hela kroppen. Märker att trots allt jag gör, trots att jag tar hand om mig själv, så fylls kroppen med vätska. Organen är trötta jag fattar det. Gud vad jag skulle vilja samla alla de bästa, alla och öppna ett hälsohem för cancerdrabbade.

Eller jag vet inte riktigt vad jag vill. Just nu är det lite som det är i mitt huvud. Nu ska jag yoga, sen ska jag ta mig till sjukhuset om några timmar.

För ett par dagar sedan, när jag var på min lymfödembehandling gick jag förbi den här bilen. Vem är den här Benson? Rosa kokboken II står det på bilen. Så då var det bil nr ett jag såg utanför Bok och bilblioteksmässan i Göteborg förra året. Ni vet vad jag tycker och tänker om Cancerfonden. Och för mig infinner sig bara känslan, det finns alltid någon som vinner, som tjänar pengar, blir rik på att vi får cancer. Alltid någon. Den här bilen ger inte mig hopp om bättre vård, bättre förutsättningar för oss som blir sjuka. Det är att stort rosa hån. Jag blir snarare ledsen och tycker att det är ganska ruttet. Vad tycker ni? LÄS GÄRNA DET HÄR

FullSizeRkkender

9789175790343-185x300

kanske var det google som räddade livet på mig

Vilken respons på förra inlägget. Herregud på en timme var mina oljor slut. Och folk står på väntelista. Väldigt kul. Återkommer om nästa möjlighet.

FullSizeRender56

Det här med jetlag. Vaknar supertidigt och kan knappt hålla upp ögonen på kvällen. Den här veckan blir tuff. Jättetuff. Många grejer. Flera olika möten. Både bra och jobbiga grejer.
Just nu är jag ganska låg jobbmässigt. Men det blir väl bra vad det lider. Men Master Jee sa ju att mitt liv ska bli First class, så jag måste våga lita på att det här bara är övergående stormar. Måste.

Fattar inte riktigt hur jag ska få ihop veckan, dock. Dessutom ska jag göra den där undersökningen för att se om supramikrokirurgi i armen är något för mig. Samtidigt som jag så klart vill operera min arm, blir jag lite orolig. Alla ingrepp är riskfyllda. Men jag behöver ju inte ta ut oron i förväg. Först ska jag ju få reda på om operation ens är möjlig på mig.

Men samtidigt kan jag känna sån ilska, eller frustration kanske jag ska säga mot exempelvis Cancerfonden eller alla föreningar som jobbar med bröstcancer. Att vi får så lte information om alla biverkningar som man efter en bc måste kämpa med. Att man inte pratar om just dem. Att vi har överlevt är något vi ska vara så tacksamma för, fast biverkningarna som ont, lymfödem, hjärtsvikt, ja, allt man kan få som hela tiden håller oss kvar vid vad som hänt oss. Som gör det svårt för oss att gå vidare. Vi har kanske problem med vätskefyllda kroppar, med fantomsmärtor, med ångest och oro, med förhållanden som är bräckliga för att C kom in i våra liv och möblerade om. Vi kanske har fått svårt att springa, eller gå fort på grund av hjärtsvikt. Tappat sexlusten på grund av medicineringen. Ja, inget blev sig likt igen och alla runt omkring förstår inte känslan vi bär runt på.
Borde hon inte sluta vara ledsen.
Nu har hon väl sörjt klart. Eller släpp det där med cancer nu.
Ja, faktiskt finns det där. Jag har hört människor tala ut om en kompis en kollega som de tycker ”fastnat” alldeles för mycket i sjukdomen. Att hon blivit bitter och inte alls lika glad som jag verkar.
Vet ni, man blir bitter av den här sjukdomen. Man kan bli jättejättebitter. Och ledsen och sorgsen. Man kan också vara oerhört glad.
Man har helt enkelt dubbla känslor.
Varför kan vi inte bara få ha det?

Lymfödem är en stor risk för alla som drabbas av bröstcancer eller gyncancer. All information jag fått har jag fått googla mig till. Att det finns hjälp att få har jag också fått googla fram. Har skrivit hundratals mejl till människor om råd, eller vart jag ska vända mig. Väldigt lite har jag hittat på de informationssidor som finns ute.

Sedan jag gick ut med att jag har lymfödem så har jag fått så många mejl av tjejer som har problem. Som inte får hjälp. Som inte har någon att prata med. Och som lägger stort hopp på att jag ska guida rätt i den här djungeln av olika beslut man tvingas ta när man genomgår en svår sjukdom. Ibland är det lite tufft.
Jag blir ledsen. Jag vet också att de här föreningar tycker att jag är en jobbig jävel. Att jag får för mycket utrymme. Att jag inte håller med dem. Att jag ifrågasätter. Jag bjuds aldrig in i det sk föreningslivet. Men jag är tex av åsikten att jag inte tycker att en ordförande ska sitta mer än fyra år på en plats. Att det blir mossigt med alla dessa tanter och gubbar i olika styrelser. Vi behöver mer ungt blod som tycker att sexlust efter bröstcancer är en rättighet till exempel.Eller människor som tänker ungt.

Men det är journalisten i mig, hon kan inte sluta undra. Hon kan inte sluta fråga. Hon kan inte nöja sig med mindre.
Men att vara en sån som ifrågasätter är tufft. Jag tjänar inte ett enda öre på det. Men jag lever efter principen att alla kommer till kassan. Att allt blir bra till slut. För det måste bli så.

Varför har inte patientföreningarna drivit frågor som:
Att mäta alla utsatta armar och ben INNAN operation. Och sedan regelbundet efteråt, för att just upptäcka något i tid och särskilt där oddsen att man får ödem är extra hög.
Driva frågor och krav om att vi ska få hjälp, som lymfmassage på problemområdet. Om att lymfmassage faktiskt hjälper.
Forska mer om kost och terapiformer som kan hjälpa oss.
Direkt vid operationen, operera in en lymfnod. Berätta att den möjligheten finns.

Finns tusen och en saker som man kunde jobba för.

Google måste vara världens bästa verktyg. Tack gode gud för internet. Kanske var det Google som räddade livet på mig? G som i gemenskap har bytts ut, nu är det G som i Google = gemsnkap, information, möjligheter, det nya, tips, råd, fakta, historier, möten, likasinnade, kunskap, upptäckter och hjälp

Ps Vill man ”stödja” mig, köp mina böcker. Ge bort mina böcker. Som den HÄR

9789175790343-185x300