Det kom upp igen, mina tankar om meningen med livet. Varför vi är här och framför allt meningen med det. Livet. Varför vissas liv verkar gå som på en räkmacka, medan andra får hanka sig fram och ständigt möts av problem. Finns det någon rättvisa och vem bestämmer att vissa ska få lida mer än andra. Jag vet inte, men mitt huvud snurrar här på morgonen.
I morse igen, möttes jag av samma bild som jag sett de senaste mornarna det senaste året i en av parkerna som jag rastar Pino. Jag ska inte skriva vilken, för han som bor där måste få ha sin fristad. Men varje morgon, så ligger han där på sin kartonger, i sin sovsäck med kartonger skyddande runtikring honom. Som en liten koja på en parkbänk.
Mina tankar drar iväg, varför ligger han där? Varför har han inget hem, ingen som väcker honom på morgonen, delar en kopp kaffe med honom. Jag menar inte att livet går ut på att ha en partner, men nog tänker jag att livet handlar om att vara satt i ett sammanhang. Att känna tillhörighet, att känna att man behövs och att få behöva lite tillbaks.
Han verkar inte vara uteliggare med drogproblem. Jag har sett honom vika ihop sina tillhörigheter, sett att han har fina kläder och skulle smälta in var som helst. Det är liksom det som känns extra sorgligt, och det är klart att jag tycker det är sorgligt med uteliggare överhuvudtaget. Det är sorgligt att människor kan halka ur sammanhanget, det vill säga det vi försöker hålla oss fast vid, så lätt.
Eller det kanske inte är så lätt? Men det kan vara tre obetalda hyror, för att man lagt pengarna på mat, eller på att laga en värkande tand, så hamnar de obetalda räkningarna hos kronofogden och så snurrar det på. Man mister sitt hyreskontrakt, och eftersom man har betalningsanmärkningar så är det allt för svårt att komma tillbaka. Tre år tar det tydligen innan sådana prickar avskrivs. Att hamna utanför är lätt, och egentligen är det konstigt att inte fler gör det, men jag har en illavarslande känsla i magen, att fler kommer att hamna där.
Förstår ni vad jag menar?
Men ibland är det bra att tänka så, tror jag. Att få perspektiv på sitt eget liv, i jämförelse med andras, för att kanske se att man har det bra. Och att allt det där man tror man måste ha för att vara en lyckad person, kanske inte är så viktigt. Utan att det är fantastiskt fint att dela den där koppen kaffe med sin älskling i det lilla smått omoderna köket. För det är så lätt att dras med i vad som är lycka. Vad som gör en människa lyckad och att man lätt kan hamna i att betrakta sig själv, utifrån hur andra ser på en. Men att lycka inte handlar om det, utan om din egen inre känsla. Där det inte behöver vara så storstilat. Jag behöver inte ha ett topprenoverat stort kök, i en superstor lägenhet på rätt adress.
Jag vet.
Jag är väldigt mycket i någon sorts livskris. Men kris betyder utveckling och utveckling betyder rörelse, framåtrörelse. Jag tror det är bra.
Men så tänkte jag, hur tänker ni?
När jag var på yourlife, så lät jag någon svara på frågorna om meningen med livet varje söndag. Jag tänkte fortsätta med det här. Men jag tänkte att ni läsare, ni som kommenterar ska bli publicerade. Så, tänk över frågorna här nedan. Fyll i och skicka dem tillsammans med ett foto till mig på: yogavita@telia.com.
Namn:
Ålder:
Yrke:
Civilstånd/familj:
Bor:
Vad är meningen med livet?
Känner du dig nöjd med hur ditt liv hittills utvecklats?
Vilken är din livsfilosofi?
Om du skulle ge en ung tjej ett råd, vad skulle det vara utifrån din egen erfarenhet av livet. Vad skulle det vara?
En sång som passar in här är: På gatan där jag bor
