Okategoriserade

yoga för kvinnliga chefer

Sitter på flygplatsen i Kristianstad och väntar på att få kliva på flyget tillbaka till Stockholm. Jag har sovit en natt på fantastiska Drakamölles gårds hotell. Vilken lyx, som att vara med i en Edward Persson film. Jag älskar Skåne. Jag älskar typ hela skåne.
Jag samarbetar med ett företag i Malmö som ger kompetensutvecklingskurser för kvinnliga chefer. Jag ska följa de här kvinnorna under ett år och varannan månad, ungefär ha yoga med dem. Jag brinner ju mycket för att kvinnor ska ta för sig mer av livet och framför allt av sig själva.
Känns himla fint och spännnade att få vara med på det här tåget.

Det stämmer

jag har ju berättat att jag bytt shala för ett tag. Jag är i shalan hos Natalia och väntar på T. Och det som stämmer. NU vet jag detr. För den som väntar på något gott väntar aldrig för länge.
I morse smög hon in.
Jag blev så himla glad. Det var som om ordningen var återställd. Nu är det precis som det ska vara. Jag är så glad att jag fick träffa vackra, fina underbara T. Det ska bli bra det här. Så mycket goda saker idag.
Solen skiner. T kom och yogade och vi drack kaffe efteråt och allt kändes precis som vanligt.
Tack!

mina tankar om yoga i yourlife.nu

Om man är van att intervjua andra om deras åsikter, tankar och funderingar är det väldigt bra att då och då bli intervjuad själv. Och nu kommer ju snart min andra yogabok, Yoga för livet, så jag får ju svara på lite frågor om yoga 😉

Här kan ni läsa mina tankar om yoga i nystartade yourlife.nu, en tidning på nätet som senare blir en papperstidning. Den känns lovande.
http://yourlife.nu/artiklar/2010/03/19/yoga-handlar-om-karleken-till-sig-sjalv/

backbending girl

Wow, måste jag säga. Polletten har trillat ner.
Jag går på ett backbendingyogacamp just nu, jepp det är precis det det låter som. Alla år jag harvat och harvat för att gå uppochneribrygga, uppochneribrygga och ta hälarna i kapotasana. Hm, det harvandet har med Natalia Paisanos hjälp gett utdelning.
Tack alla ni före som kämpat med mig.
Men det är nåt med Natalia, hon har lyckats få mig att förstå.

Hon har fått mig att hitta tillbaka till glädjen i yogandet igen. Att utmana mig själv, mer och mer – och min 45-åriga kropp vill bara ha mer. Säger den!
Jag har fattat var jag ska jobba, HUR jag ska jobba. Var mina svagheter finns. Tjofs, polletten trillade ner och jag kan utmana mig själv mer.
Så för alla er, som vill öppna upp lite mer i era hjärtan. Hänge er åt backbendingens vackra konst, där era kroppar är det finaste och bästa materialet, gå till Natalia. www.mysore-stockholm.se. Hennes fina lilla studio ligger i hörnan St paulsgatan – Björngårdsgatan.

new moon, no yoga

upp och hoppa. Var lite trött i kroppen i morse efter en helgworkshop i yoga i Norrköping i helgen. Glad men trött.
Kom till den lilla studion på St paulsgatan, men den var stängd. stängt på grund av nymåne.
Ja, jag fick lomma hem och sedan har dagen varit så långsam, så lååång.
Och jag har varit fruktansvärt lat och surfat runt på youtube.com.
då hittade jag den här.

En liten sång om månen, synd att jag inte är så bra på franska. Men Vanessas franska är så fin.

http://www.youtube.com/watch?v=hx2baL1OvRk

yogi Pino

Bildtext: Här är Pino på atmajyoti och yogar

Jag har skrivit om honom förr, min fina fina hund Pino. Min halvapriset pudel, som är så tacksam i sitt liv. Han har blivit en del av mig, en förlängd del av mig. Jag har svårt att vara ifrån honom OCH han har svårt att vara ifrån mig, eller det kanske är ensam han inte vill vara.
Han är född i Hörby och utifrån sett var hans uppväxtförhållanden inte de bästa. Men han blev nog älskad. Men jag vet inte hur bra det är att växa upp med alla möjliga hundar, blinda och prickiga pudlar – men många var de, minst 250 marsvin (både nakna och ludna) i öppna burar som springer fritt i ett tvårumshus, som också delas med två barn och en vuxen. Oj, jag höll på at glömma getterna. Pino grät inte en sekund eller längtade hem, trots att jag tog honom hela vägen till Stockholm med flyg. Han åkte tunnelbana och buss som om han inte gjort något annat i sitt liv.
Bara han får följa med så är han nöjd.
Han är med när jag yogar. Han ligger och väntar på att jag ska bli klar. När jag lägger mig i savasana, börjar svansen vifta och han tassar fram och överser mig med pussar och lägger sig ner och väntar tills jag blir klar. Samma när jag har klass och han är med.
Han vet precis när det börjar närma sig slutet på klassen.
Det sägs att hundar sänker stressen på oss människor, men hans snusande i yogasalen skapar ett lugn. Och när han sträcker på sig, så är det både den uppåtgående hunden och den nedåtgående. Pino är yoga.
Pino är liksom yoga helt naturligt. Han kämpar inte, behöver inte erövra något. Han har inget tålamod som han måste lära sig att tygla och dra ut på. Nej, Pino är yoga, en riktig lite yogi.

jag väntar på dig!

Jag har bytt shala för ett tag. Det är inget farligt beslut, om nu någon skulle tycka det. Men jag ville gå till den shala där min fina vän varit den sista tiden, innan hon blev sjuk. Där längst fram på altaret samsas Krishnamcharya, Guruji och T. Det ger mig stöd.
När en vän blir sjuk, så drabbas man. Hela omgivningen drabbas.
Det finns i en, oron och saknaden.
Då känns det lite lugnande att vara där man vet att det också finns en saknad, en oro. Vi pratar inte om det, men det finns.
Det är både läkande och sorgligt. Men jag är där OCH jag väntar på Ts tassande steg in i shalan, och att hon ska rulla ut sin matta och att jag sen ska höra hennes andetag, alldeles lugnt och rytmiskt. Precis som det ska vara.

Jag kan bli lite arg på mig själv, att jag kanske inte hörde av mig. Att det gick för lång tid innan vi sågs.
Senaste gången jag träffade T, hade hon köpt nya stövlar. Vi kom cyklandes på bron från Tegelbacken till Gamla stan, från varsitt håll. Vi stod där mitt i cykelbanan med våra cyklar och babblade. Mitt i rusningstrafiken. Jag var på väg till Ray och T, skulle till söder. Man babblar så lätt med T.
Man babblar om högt och om lågt. Och man skrattar.
Och vi bestämde att vi skulle ses – på riktigt. Men så blev det inte av.
Och vi som hade våra Säg inte nej- fredagskvällar. Som yogi är det så lätt att bli så där kär i yogan, att man alldeles glömmer bort att man har ett liv att leva. Att man måste ut bland människor, inte alltid vara så präktig och duktig och gå och lägga sig i tid, för att kunna gå upp tidigt och yoga. Så vi tvingade oss att säga Ja till kalas och annat skoj. Ja, vi hade skoj.
Så nu är jag här hos Natalia i hörnet St paulsgatan/Björngårdsgatan, http://www.mysore-stockholm.se och väntar på dig T. Och vad ska jag säga, den där späda spanjorskan hon får mig att jobba. Det var länge sedan jag hade sån här träningsvärk i kroppen. Jag litar helt och fullt på henne, och det är din förtjänst T. Tack! Snabba dig nu att bli frisk, jag väntar på dig.