Okategoriserade

Oj, jag läste ett så fint inlägg på en blogg idag, här: nar-du-skaller-pa-mig-mamma-ar-det-svart-for-mig-att-alska-mig-sjalv/

Ja, ni ser ju. När du skäller på mig mamma, är det svårt för mig att älska mig själv. Jag blev ledsen ända in i mitt innersta när jag läste de raderna. De handlar ju egentligen inte bara om föräldra-barn-rollerna. Det handlar ju om alltid tänker jag.
För vem tycker om när man blir skälld på?
Men det är klart alldeles särskilt när man är liten, och man vill inget hellre än att bli älskad av sina föräldrar, att de ska tycka att man är bra. Men man glömmer bort sig, glömmer av vad man skulle ha gjort för att något skojsigt kom i vägen. Och så blir mamma arg för att man inte kom direkt när hon ropade, eller gjort det hon bett om hundra gånger, för man glömt det alla de här hundra gångerna.

Och lite är det ju så, att fast man är vuxen, och fast man lärt sig på vägen att alla kan inte älska en, och det är inte heller viktigt att bli älskad av alla. Så nog blir man ledsen när man vet/hört att nån pratar illa om en, eller om någon är arg på en. Inte kan man bara skaka av sig det, fast man kanske tycker att de har fel. Hur blir ni när någon är arg på er?

När min dotter är arg på mig, eller vi är osams får jag nästan som ångest. Jag hatar verkligen att bråka, tjafsa och vara osams med henne. Få kan som hon gå så där rätt in mig. Jag blir som olycklig när vi är osams.
Min man kan jag bråka och tjafsa ganska bra med och vi blir också ganska snabbt sams, just för att vi inte tycker om att vara osams.
Hur blir ni när nån ni älskar blir arg på er?

Vad är meningen med livet?

Jag har kommit till den däringa åldern när återträffar av alla dess slag duggar tätt. Det är lågstadieklassens återträff, gymnasiet, universitetsklassen och vi jobbade ihop för hundra år sedan. Gamla vänner, gamla bekanta och tid man kanske inte ens gillade, så ska man återträffas och prata om vad som blev. Hur tiden efter skoltiden varit, berätta om hur lyckad man är. Vad man åstadkommit, eller inte. Känna sig bra, känna sig dålig, hamna i den tiden igen. Fick en sån inbjudan. Först tänkte jag, vad kul.
Så började jag tänka på hur jag tyckte det var när jag gick där. Att jag faktiskt inte var särskilt delaktig i aktiviteterna som de hade. Att jag höll mig utanför. Jag gick på lektionerna, gjorde det jag skulle, men stannade aldrig kvar, gick inte på festerna som anordnades.
Vet egentligen inte varför.
Men så kom jag på, när två av tjejerna lite surt anklagade vår lärare för att favorisera mig.
Jag ska berätta min bakgrundshistoria.
Jag tyckte inte om att gå i skolan. Jag har aldrig varit några lärares favorit. Jag har varit vild, pratat för mycket, haft mycket fantasi och väldigt mycket myror i byxorna. Jag har aldrig känt att det som är jag blivit särskilt uppmuntrat i skolan.
Jag har alltid haft lätt att lära, men som sagt aldrig varit någon lärares favorit, förräns jag började på universitet och man mer uppskattades utifrån nåt annat.
Det var mina lärare på universitetet som uppmuntrade mig att skriva, och gav mig självförtroende att vilja skriva mer. Så var det bland annat med den här läraren.
Men de här tjejerna som också gick i samma grupp som jag, var tvungna att minimera mig, och det jag skrev, genom att säga till mig att han tyckte om mina texter, eftersom han egentligen var kär i mig.
Fan, tänker jag så här i efterhand.
Dumma brudar.
De fattade inte att han uppmuntrade en tjej som inte trodde att hon kunde. Han gav mig ett självförtroende och han fick rätt.
Jag skriver. Numera kan jag till och med titulera mig författare.
Jag älskar att skriva och jag behövde den där uppmuntran.
Så kände jag, nej, jag har ingen lust att gå på den där festen.
Jag stannar hemma och skriver istället.

beväpna dig med vingar

Den här låter går varm just nu. Den blir bara bättre och bättre för varje gång jag lyssnar på den. Orden, orden. En gång i tiden, i min ungdom, umgicks vi med Imperiet. En av mina bästa kompisar var tillsammans med Thåström i flera år.
Det är så häftigt med människor som håller fast och kvar vid den de är, som inte är här för att behaga och göra precis som alla andra. Att köra sin stil, sitt uttryck och det håller, det fortsätter att hålla. För har man något att berätta brukar det göra det.
Så stå fast vid det som är du, håll kvar i din kärna och kör sen järnet. Strunta i vad andra ska tycka och tänka om dig, så länge du följer ditt eget hjärtas röst, ja, då kan det inte bli fel.
Och med denna låt avslutas det här inlägget: kort biografi med litet testamente

Kära yogisar,

Båstad: 5-9/4 Yinyoga, hathayoga & Ashtangayoga

2-3/6 Workshop med Marian Papp
Lördag 2/6 kl 09.00-16-00
Söndag 3/6 kl 09.00-14.30
Var: Yogavita, Pomonaallen 3 i Båstad
Pris: 2200 kr, då ingår Marians jättebra bok Ýoga på djupet och en del forskningsrapporter

Om shanti Karin Björkegren Jones

Varannan vecka kastar jag mig in i en ny form av terapi för mig. Jag har nog testat det mesta. Kia, som min terapeut heter, gick jag hos i nästan tre år, varje vecka. Det var livsviktigt, hon räddade mig när jag föll. Eller snarare hon fick mig att resa mig upp, borsta bort dammet och sträcka mig lite stoltare mina 164 cm över jordens yta. Nu är jag tillbaka hos henne, men med en annan metod. Vi pratar så klart, men sen lyssnar jag på musik och får måla. En dag ska ni få se bilderna.
Det är inte som att gå in i mina innersta rum och titta på det som jag inte vågat titta på. Det är mer in i hörnen, in i garderobernas allra mörkaste kyffen och städa, städa, titta på, acceptera, bli ledsen över, förfasas över, fnula över, förstå, ta hand om.
Jag har aldrig varit med om nåt som går så rakt in i mig.
Och teckningarna är så talande. Det är inte sätta ord på känslorna, utan bildsätta och sen utifrån bilden se och prata om det allra innersta. Det jag kanske inte vågat titta på, inte förstått.
Men jag är så tacksam.
Tacksam att jag har möjlighet att göra den här resan.
Det är som en enda stor och kärleksfull present till mig själv.
Nu vill jag går på målarkurs 😉

Igår kom jag på en grej, nämligen sånt som jag tänkte så mycket på, och undrade över. Som att tv-legenden Lasse Holmqvist hade en vit hårtofs i sin mörka kalufs.
När jag var liten och tittade på tv, och han var programledare, vilket han var i många, många år, jag kunde nästan inte koncentrera mig. Och det där fortsatte upp i vuxen ålder, tyvärr.  Jag tänkte på det jag hört, att han hade fått den där vita strängen i håret av ett slag. Jag var så fascinerad av det. Ja, ni märker ju. Jag brukade tänka om han ramlat, gått in i en dörren eller slagit huvudet i en kant eller nåt. Eller var det ett slag av en tegelsten och hur hårt var slaget? Hur hårt måste man slå i huvudet för att hårfärgen ska ändras? Och är det ens sant?
Har ni såna här grejer som egentligen är ganska ointressanta, men som upptar mycket tankeverksamhet?

Namn: Frida Eriksson

Ålder: 36? (slutade räkna efter 30)

Yrke: Gymnasielärare/yogafröken

Civilstånd/familj: Gift med 1 barn

Bor: Östermalm

Känner du dig nöjd med hur ditt liv hittills utvecklats?

Vilken är din livsfilosofi?

Om du skulle ge en ung tjej ett råd, vad skulle det vara utifrån din egen erfarenhet av livet. Vad skulle det vara?

Det finns en annan bild än den vi pumpas fullständigt överfulla av. Rosengård, Sveriges baksida. En del av Sverige som när man läser tidningen är en mycket farlig plats. Jag vill verkligen inte förringa dödskjutningarna, men så idag i kvällsposten hittade jag den här fantastiska bilden. En vithårig tant som hjälps ut från bingon på somaliska föreningen. Den här bilden finns också, den är sann och det är samma kvarter. Rosengård kanske inte är en så taggig del av Malmö.