obalans

_MG_9069

mitt hjärta

Igår var jag på Thoraxkliniken för att undersöka mitt hjärta. Våren 2013 visade det sig att jag hade hjärtsvikt, som är en ganska vanlig biverkning när man genomgår cancerbehandlingar. Och alldeles särskilt om man får Herceptin. Vilket jag fick. Jag skulle ha tagit 17 intravenösa behandlingar. Tydligen tar man bara sju i Finland, vad jag hört, men jag skulle ta 17. Jag kommer ihåg hur jag mådde efter varje omgång. Jag blev trött och flåsig och vid ett tillfälle föll jag bara ihop. Jag skulle cykla en liten snutt men ramlade med cykeln ner i ett dike. Jag orkade nästan ingenting. Så obehagligt.

Ibland när jag tänker på vad en kropp utsätts för. Vad min kropp utsatts för så kan jag faktiskt börja gråta. När man är mitt uppe i behandlingarna gör man liksom det man måste. Man orkar och kan inte tänka på något annat. Det är liksom nu som minnena kommer tillbaka. Och det finns stunder när jag tänker på hur det kändes. Hur jag mådde. Och jag kan ömma så för min kropp att den orkade. Att jag orkade. Att alla fantastiska människor, barn och vuxna ens orkar igenom såna här cancerbehandlingar det är helt otroligt. En del får jag så jävla oturligt tillbaka cancern och tvingas genomgå fler än en behandling.
Att göra läkarundersökningar är en sån där stund när man liksom slungas tillbaka i tiden.
Igår kollade jag hjärtat.
Mitt hjärta var nere på 30 procent i mars 2013. Normalt ligger hjärtat mellan 55-65 procent sa han som undersökte mig igår. 2013 träffade jag en läkare, ni kan ju den här historien. Men då träffade jag en läkare som skrev ut en massa mediciner som jag bestämde mig för att inte ta då de skulle kunnat ge mig både sämre hjärta, njursvikt och några andra trista biverkningar. Istället började jag med Q10 från Greatlife: GÅ IN HÄR och skriv in YOGAVITA i kampanjrutan, så får du 10 procent på ditt första köp. Jag gick till hypnosterapeuten och psykoterapeuten Ingen Lundmark som du hittar HÄR och så svingade jag kettlebells, satt långa stunder i min infraröda bastu från Luxway som du hittar info om HÄR
I augusti hade mitt hjärta gått tillbaka till 50 procent.
Men fortfarande lite under. Men på väg.
Nu visade det sig att hjärtat var 56 procent.
Jippie.
Så det ligger alltså inom ramen av normalt.
Man kan alltså läka sig med alternativmedicin.Jag längtar till den dagen man tillåter komplementär medicin på sjukhusen. För att få bättre resultat. För att patienterna inte ska behöva leva med livslång medicinering av mediciner som ger andra biverkningar som man måste äta medicin emot.

Tack ni som mejlat mig och undrat hur det gått med mitt hjärta. Jag är tacksam om glad att mitt hjärta funkar som det ska. Att det pumpar bra. För jag vill fortsätta att fylla det med kraft och energi och en massa kärlek. Nu känns det lite som att jag kan pusta ut och ta itu med de andra organen i min kropp som tjorvar. Men hjärtat, själva motorn i kroppen. Ja, det funkar som det ska. Tack för det.

Nu ser jag fram emot mina två skrivarveckor i Aten som börjar på måndag. Sedan tar jag flyget till Mallorca 23 maj för att möta fantastiska Petra. Min bc-syster och vår kurs Hathayoga & yogapyssel som du hittar info om HÄR Tror det möjligtvis finns en plats kvar.

IMG_7380

Petra är ju personen bakom Santani som du hittar HÄR. De fina fina yogakläderna och kläderna man bär mellan yogapassen. Och mest hela tiden faktiskt.

_MG_4107_MG_4266_MG_4364_MG_4532

sympati eller empati

Bra beskrivning av skillnaden mellan sympati och empati. När man är låg. När man är ledsen. När man är riden av ångesten då är det inte en människas sympati man vill ha, utan empatin.

I mig finns fortfarande de där stunderna kvar, så typiskt att man spar de negativa stunderna. Jo, jo jag har de bra och härliga och fina minnen kvar – också. Men stunder som till exempel när jag satt mitt emot någon jag trodde var empatisk, mitt uppe i mina cellgiftsbehandlingar och berättade om min rädsla för att ta bort bröstet. Och hen sa men om du fick välja mellan det och ett ben/arm så väljer du väl bröstet. Det var inte empati. Det var definitivt nåt annat. Jag har tänkt på det ganska mycket sedan jag fick lymfödem i min arm och den på många sätt faktiskt blev utsatt, nedsatt.
Men jag har också tänkt på alla dessa tjejer som fått tillbaka cancern. Och en av mina bc-systrar som bara för några dagar sedan opererade bort en arm. Gode gud låt henne nu få många friska år.

Varje gång jag hör om någon som får återfall tappar jag mig ett tag. Jag blir ledsen för deras skull. För deras nära och kära och rädslan i dem. Men jag blir också själv rädd. Rädd för att jag själv ska få återfall. Så blir jag rädd för att jag blir rädd. Jag tänker att den där rädslan skapar stress och ångest i min kropp och inget av det är bra för cellerna. Fy, fan jag blir stressad av att jag är stressad typ. Jag märker det på mina drömmar. Det är ganska svarta stundvis. Jag märker det på min arm som svullnar av oro. Som gör ont när jag inte sovit bra på natten. Moment 22.

Vänd tanken Karin, tänker jag då. Tänk positivt. Sätt på en bra låt och dansa lite. Skratt hjälper mot rädsla. Skratta det där cancermonstret rakt upp i ansiktet.

Så snälla, tänk på det nästa gång du träffar en människa som överlevt en cancersjukdom, för hon tänker på återfall ganska ofta. Hon kanske inte vädrar det varje dag. Hon kanske inte tar upp det med dig. Men hon tänker på det. Den oron finns i henne, alltid.
Och då är det inte så empatiskt att säga: Min moster gick bort i bröstcancer.
För jag vet inte vad jag ska göra med den informationen.
Jag förstår att du gör det för att du kanske inte vet vad du ska säga, eller för att du vill dela med dig, lite som att du förstår vad jag varit med om genom att dela med dig nåt som varit svårt för dig med mig. Att du vill bonda med mig genom att säga så.
Men vi delar inte den upplevelsen såvida du inte själv haft cancer. Jag har förlorat flera vänner i cancer den senaste tiden. Det är smärtsamt. Det är sorg. Men jag har en annan erfarenhet också utöver en sorg, jag har haft cancer själv. Och även om jag skrattar, och även om jag verkar starkare än starkast, så kan jag vara så liten där i natten. Då när jag måste sortera upp en massa känslor och hålla den lilla Karins hand nä hon är rädd för att få återfall. För det är en annan känsla att bära på cancern själv. För så är det, ingen kan förstå hur det är att ha cancer förrän man själv är där.