aldrig ge upp

sympati eller empati

Bra beskrivning av skillnaden mellan sympati och empati. När man är låg. När man är ledsen. När man är riden av ångesten då är det inte en människas sympati man vill ha, utan empatin.

I mig finns fortfarande de där stunderna kvar, så typiskt att man spar de negativa stunderna. Jo, jo jag har de bra och härliga och fina minnen kvar – också. Men stunder som till exempel när jag satt mitt emot någon jag trodde var empatisk, mitt uppe i mina cellgiftsbehandlingar och berättade om min rädsla för att ta bort bröstet. Och hen sa men om du fick välja mellan det och ett ben/arm så väljer du väl bröstet. Det var inte empati. Det var definitivt nåt annat. Jag har tänkt på det ganska mycket sedan jag fick lymfödem i min arm och den på många sätt faktiskt blev utsatt, nedsatt.
Men jag har också tänkt på alla dessa tjejer som fått tillbaka cancern. Och en av mina bc-systrar som bara för några dagar sedan opererade bort en arm. Gode gud låt henne nu få många friska år.

Varje gång jag hör om någon som får återfall tappar jag mig ett tag. Jag blir ledsen för deras skull. För deras nära och kära och rädslan i dem. Men jag blir också själv rädd. Rädd för att jag själv ska få återfall. Så blir jag rädd för att jag blir rädd. Jag tänker att den där rädslan skapar stress och ångest i min kropp och inget av det är bra för cellerna. Fy, fan jag blir stressad av att jag är stressad typ. Jag märker det på mina drömmar. Det är ganska svarta stundvis. Jag märker det på min arm som svullnar av oro. Som gör ont när jag inte sovit bra på natten. Moment 22.

Vänd tanken Karin, tänker jag då. Tänk positivt. Sätt på en bra låt och dansa lite. Skratt hjälper mot rädsla. Skratta det där cancermonstret rakt upp i ansiktet.

Så snälla, tänk på det nästa gång du träffar en människa som överlevt en cancersjukdom, för hon tänker på återfall ganska ofta. Hon kanske inte vädrar det varje dag. Hon kanske inte tar upp det med dig. Men hon tänker på det. Den oron finns i henne, alltid.
Och då är det inte så empatiskt att säga: Min moster gick bort i bröstcancer.
För jag vet inte vad jag ska göra med den informationen.
Jag förstår att du gör det för att du kanske inte vet vad du ska säga, eller för att du vill dela med dig, lite som att du förstår vad jag varit med om genom att dela med dig nåt som varit svårt för dig med mig. Att du vill bonda med mig genom att säga så.
Men vi delar inte den upplevelsen såvida du inte själv haft cancer. Jag har förlorat flera vänner i cancer den senaste tiden. Det är smärtsamt. Det är sorg. Men jag har en annan erfarenhet också utöver en sorg, jag har haft cancer själv. Och även om jag skrattar, och även om jag verkar starkare än starkast, så kan jag vara så liten där i natten. Då när jag måste sortera upp en massa känslor och hålla den lilla Karins hand nä hon är rädd för att få återfall. För det är en annan känsla att bära på cancern själv. För så är det, ingen kan förstå hur det är att ha cancer förrän man själv är där.

0

ANNONS:

njut mer och behaga mindre

IMG_0913 Foto: Walter Hirsch

Så här skrev jag på mitt instagram karinbjones

TBT intervju i Vecko revyn (1995) inför min debut som programledare. Jag och Paolo Roberto höll i talkshowen Menhallå på tv4. Jag är 31 år, mamma till en fyraårig dotter. Jag var alldeles för mycket duktig flicka. Jag behagade samtidigt som jag hatade att inte bli tagen på allvar. 21 år senare försöker jag få ihop alla delar. Jag skulle inte ha oroat mig så mycket. Till alla unga tjejer därute. Oroa er inte så mycket, njut mer och behaga mindre.

21 år senare. En annan jeansskjorta, ett annat bord och med en bit alg från misosoppan jag precis druckit mellan tänderna.

FullSizeRender

Äsch, det var ett försök att ta en likadan bild, men känslan nu är mer, synd det blev ju ändå en ganska bra bild, jag postar den… Är det att för att man bryr sig mindre. Man har fokus någon annanstans. Eller är det för att man inte orkar ta om bilden, den blev ju okej i övrigt?

Tack alla gulliga för alla era underbara kommentarer. En stannade extra kvar: Det här med att visa sin sårbarhet är verkligen starkt. men också en provokation för många människor. Jag hoppas din styrka tar dig till den plats du önskar.

Människor som visar sig sårbara har aldrig gjort mig rädd. Jag är nog mer rädd för människor som håller fasad. Människor som tror att sårbarhet är detsamma som svaghet. Jag har varit så rädd för att inte passa in. En stor del av min ungdom gick åt till att härma andra. Se ut och vara som andra. Nu vill jag bara vara jag med alla fel och brister men också alla braiga egenskaper allt i en enda röra. Och om det är att vara svag, att visa sig sårbar och säga Jag behöver jobb, ja, då får de väl tycka det.

Vi får se vad min ”annons” leder till, förhoppningsvis till något som är mer regelbundet. Om inte så har jag slängt upp önskningen dit upp och kanske kanske slår en eller två, eller flera av mina drömmar in.

KOM och yoga med mig i Uppsala 10/4, anmäl dig HÄR

Och jag kommer till Viken, Skåne

KOM och yoga med mig i Viken 22-24/4, anmäl dig HÄR

0

ANNONS:

kapad hjärna

En vecka kvar.
Lyft inget. Bär inget. Träna inte på tre veckor sa doktorn. Det är svårt för det är min högerarm som opererats. Jag gör det mesta med den armen, eftersom jag är högerhänt. Det sker på ren reflex och sånt är svårt att lära om. Men nu är det bara en vecka kvar och förhoppningsvis kan jag återgå till att använda armen någorlunda som förr. Jag längtar.
Men det är som att jag glömmer bort det där med att jag inte får bära tungt. Jag går till affären för att köpa hundbajspåsar och kommer därifrån med två tunga matkassar. Sån är jag. Jag är så impulsstyrd.
Plötsligt behöver jag en massa saker, så mycket att när jag kommer hem upptäcker att jag inte köpt det jag gick dit för. Jag glömde hundbajspåsarna. Och det jobbiga i situationen är att jag nu glömt det varenda gång jag handlar den senaste veckan…
Vad har hänt med min hjärna?
Förr kunde jag hålla så mycket i i huvudet. Jag kom ihåg alla människors namn. Det gör jag verkligen inte längre. Ibland när jag ska presentera två vänner för varandra har jag glömt bort vad någon av dem heter. Inte bästa vänner, men ändå människor som man kan förvänta sig att jag ska komma ihåg namnet på.
Jag glömde bort koden till mitt Visakort när jag var i Indien. Vilket så klart orsakade en del problem. Jag kan räkna upp det ena efter det andra som glöms bort, som inte borde glömmas bort. Jag vet att mycket handlar om stress, att det är boven till de här minnesluckorna. Men också känns det som att man fyllt hjärnan med för mycket intryck, minnen, onödigt vetande. Lite som att hjärnan är uppfylld och snart väller allt över. Tänk om man kunde sanera lite där inne. Få bort det där onödiga vetandet som tar plats. En massa tankar och känslor som flyttat in i hjärnan och som inte betalar hyra. Som att de kapat min hjärna. Jag har liksom osorterat låtit de ta plats i hjärnan. I min minnesbank.

Men jag kommer fortfarande ihåg mitt telefonnummer från när jag bodde i Norrviken mellan jag var fyra och tolv år 7543481. Är det onödigt vetande? Varför glömmer man vissa saker, men håller benhårt kvar vid just detta onödigt vetande?

Men allt är relativt. Så tänker jag på hur det hade varit om jag inte hade hittat yogan. Om jag inte börjat med andningsövningar. Hur hade det varit då?

9789113070261_200_yoga-for-livet-for-kvinnor-40-plus_haftad

2010 kom YOGA FÖR LIVET ut på Norstedts och den kom också ut i nyutgåva förra året. Så fantastiskt härligt när böcker fortsätter att leva vidare.

När Yoga för livet skulle plåtas åkte vi till Mallorca. För det är nåt med ljuset. Omslaget plåtades en väldigt tidig morgon i Porto Soller. Jag älskar Mallorca efter att vi för en massa år sedan åkte tre mammor och alla våra barn och hyrde två lägenheter i en finca i Puigpunyent. Vi var där i tre veckor och solade och badade och åkte på utflykt. Sedan dess har jag varit där många gånger både som turist, men också på jobb.

IMG_5876

Om bara en vecka reser jag och Anneli för att plåta min nästa bok som förväntas komma ut i december i år. Jag hoppas ni kommer att tycka om den. Vi ska bo hos Petra, som jag har en yogakurs ihop med i maj, du har väl inte missat? HÄR hittar du info och anmäler dig

IMG_55751

Nu yoga och pranayama.

0

fri

_MG_9720
_MG_0998

Jag vet inte hur ni känner när ni utsätts för förbud. Men jag får ju inte bära eller träna på tre veckor på grund av operationen. Ibland känns det som att jag håller på att bli galen. Jag gör min pranayama och jag gör grejer som jag får göra. Promenerar på löpband.
Jag längtar till när de här tre veckorna är över och jag får gå upp i brygga, stå på huvudet och träna handstand. Jag längtar efter att använda hela min kropp.
För mig handlar det om frihet.
Samma känsla infinner sig om jag är hänvisad till att äta skitmat. Som typ när jag ska ut och resa. Och man tvingas äta det som flygbolagen eller tågen kan erbjuda.
Ibland hinner jag inte med att göra matsäck, och tänka på vad jag möjligtvis skulle kunna äta. Eller läs hellre vill äta.
Efter mitt första cellgift hamnade jag på infektionsavdelningen på Helsingborgs lasarett eftersom jag var så sjuk och infektionskänslig. Jag ska inte säga att jag var som en intern, men lite faktiskt.
Jag kände mig ofri och inlåst på ett rum.
Jag var också så rädd. Rädd för att dö.
Ibland kommer de där känslorna över mig. Jag är glad att jag har lätt för att gå vidare(det är ju för att jag kan), men ibland kommer som sagt det jag varit med om tillbaka. Minnen.
Men jag är en fri människa. Och jag kanske inte är rik i våra västerländska ögon mätt. Men jag har allt jag behöver. I många människors ögon är jag just det rik och fri. Det är viktigt att påminna sig om det.
För det jag är med om just nu är övergående. Jag klarar mig.
Om ett par veckor är jag fri igen i min kropp. Förhoppningsvis kan operationen jag gjort hjälpa min arm. Avlasta lymfsystemet i min högerarm.
Om en vecka ska jag resa till Mallorca och jag tas emot med öppna armar. Jag behöver bara visa mitt svenska pass.
Jag är fri. Jag kan i stort sätt resa vart jag vill. För att få lite sol på näsan.
Vem äger världen?
Så läser jag det här. Den rikaste procenten äger nästan halva världen

Men fortfarande kvarstår min något barnsliga fråga. Kan man äga världen? så tänker jag på saker jag är rädd för. Jag är rädd för att andra människor tar beslut som jag drabbas av. Jag är rädd för industrier som får för stor makt, som pumpar i människor läkemedel utan att de behöver det. Jag är rädd för människor som bestämmer och gör urkorkade val. Jag är rädd för att drabbas av dem. Jag märker att såna tankar får stort utrymme i mitt huvud när jag inte får yoga. Yoga gör mig fredligare. Kanske lite snällare. Yogan gör mitt liv lättare att leva. Yogan gör mig fri i min egen kropp och det är så skön känsla.

Läste en så bra artikel:
LÄS DET HÄR

Fy, fan för att bli inlåst när allt man vill är att få vara fri.

0

stark också i stormen

_MG_0115moonsunbilder199

Från en dag till en annan kan livet förändras. Ta en ny riktning. Hur förbereder man sig för det? Hälsa och träning, ju äldre man blir, handlar mindre om snygga muskler och ett perfekt utseende, utan mer om att hålla hela vägen. Motståndskraftig. Stark också i stormen.

Jag är så fascinerad av kroppen. Jag borde blivit läkare. Kroppen och hur den funkar. Jag ska inte säga att det är ett mysterium, men det är stort. Fantastiskt stort. Att varje liten del av oss har en betydelse. Att allt finns där av en anledning. Typ allt från kindtanden, till mjälten, till levern, ryggraden. Till lymfsystem och tarmen.
Tarmen har ju fått uppgradering på senaste tiden och allt fler börjar uppmärksamma och tänka efter hur de äter, vad de äter och att tarmen faktiskt kan ha ett samband men än det ena, än det andra.
Lite som att hur tarmen mår, berättar mycket om hur du mår.
Förr sa man att blindtarmen var obetydlig. När jag var väldigt ung och åkte in på sjukhuset för att jag hade så ont i magen, ja, då passade de på att ta blindtarmen. Även fast den inte var inflammerad. De gjorde det i förebyggande syfte. Och fortfarande än idag tror många av oss att blindtarmen är en rest från förr, något som inte är viktigt.
Men LÄS HÄR
Ibland undrar jag om man inte är en försökskanin.
Vad menas med att ta saker i förebyggande syfte?
Hur tänker man där.
varför tar man nåt som inte är angripet av ex cancer eller ens är inflammerat.
Jag tänker på alla mina svårigheter att bryta ner saker. Och att varje gång en läkare skrivit ut antibiotika tex så borde han/hon också förklarat vikten av att jag måste äta probiotika eftersom jag inte har en blindtarm.
Jag har alltid känt. Och det är här vi kommer till det som är det flummiga. Jag har alltid känt att jag har svårt att bryta ner mediciner. Jag tar helst inte ens smärtstillande. Många har tyckt att jag är larvig (även läkare), men idag förstår jag.
Det är därför jag gång på gång uppmuntrar er läsare om att känna efter. Om att se er själva som experter. Att ifrågasätta. Att våga ställa frågor. Att våga vara obekväm.
Kroppen är en helhet.
Allt hänger ihop.
Ingrepp skapar på något sätt obalans i kroppen. Och efter ett ingrepp behöver vi hjälp att komma tillbaka till balans igen. Men det är faktiskt ganska absurt. När de tog mitt högra bröst fick jag ligga en natt på sjukhus. Det var vad som erbjöds. Men jag tjatade till mig två dagar extra. Nu när jag opererades i armen fick jag gå hem nästa dag kl tio. Då hade jag varit sövd i nästan fem timmar.
Rehabilitering och hjälp att komma tillbaka till balans igen. Den är ringa. Och man måste tjata och tjata, skrika och hojta för att bli hörd. Och för att få hjälp.

Jag har numera lymfödem i min ena arm. Men efter alla behandlingar känns det som att hela kroppen fortfarande. Ja, det tar tid att läka. Men det känns som att kroppen gråter stilla. Den fylls med vatten. Jag har gått upp i vikt. Jag har fått celluliter.
Det är nåt som inte stämmer. Men jag vet inte vad. Alla värden är bra säger dem. Men jag känner ju.
Jag läser och kollar vidare. Försöker ta reda på så mycket jag kan.

Därför blir jag så glad när min favorit Patrick Wahlberg. Han är en av ägarna till Greatlife som jag också samarbetar (eftersom de är sååå bra, bäst helt enkelt) med börjat blogga igen. Ibland tänker jag att Patrick säkert är trött på alla mina frågor. Nu senast det jag frågade om lymfsystemet, och mitt lymfödem. Om det finns nåt bra kosttillskott för att stärka det. Ja, jag är så tacksam då skriver han om det i sin blogg: LYMFSTÄDA. Hurra.

Och så klart gick jag in HÄR OCH KLICKADE HEM BRAIGA KOSTTILLSKOTT Om du går in via den här länken, så får du tio procent på ditt första köp om du också skriver YOGAVITA i kampanjrutan.
Jag köpte det han tipsade om för mig så klart, men så passade jag på att fylla på med annat som var slut i mitt egna lilla naturapotek.

Och som en händelse har mitt bolag Mrs Jones producerat några filmer till Medi som säljer kompressionsstrumpor bland annat. Här hittar du info om dem och informationsfilmerna.

0

ibland vinner man andra priser

Happy, happy internationella kvinnodagen. bröstcancer drabbar mestadels kvinnor. Idag ska jag fira att jag är en amason. det kan du också göra även om du inte skurit bort ett bröst. För vi har alla något att fira, att vi överlevt. Gått vidare. Hittat hem. Klarat av nåt. Passa på att fira idag.

Ni vet väl att min blogg blev en bok för snart två år sedan. Jag är så stolt över den. Den handlar ju inte bara om att bröstcancer, utan väldigt mycket om alla tankar som kom under den tiden. Jag skulle önska att landstinget köpte in den och jag hade nog hoppats på att vinna cancerrehab fondens journalistpris. Ja, jag vågar säga det, helt utan skam i kroppen för det hade jag hoppats på. Men det gjorde jag aldrig trots min ständiga kamp för att vi ska behandlas jämställt och rättvist i vården. ;(

9789175790343_200_jag-vill-fan-leva_pocket

Här köper du boken

Men jag vinner andra priser. Kanske de viktigaste priserna. Jag får så många mejl. Så mycket härlig och fantastisk uppskattning av alla er underbara läsare av den här bloggen. Och när jag senast besökte vårdcentralen, så handlade ganska mycket av mötet om bröstcancer. För det visade sig att husläkarens dotter fått bc väldigt ung och det var så uppenbart att även läkare känner sig vilsna och villrådiga inför alla tuffa behandlingar. Våra roller byttes. Plötsligt var jag experten och jag satt och svarade på en läkares frågor. Märkligt och samtidigt det jag säger gång på gång. Det finns inga experter. Vi är våra egna experter och vi måste våga ifrågasätta läkares beslut. Vi måste våga be om mer tid för våra frågor. Vi behöver prata om cancerbehandlingar och dess biverkningar. Om sexlust som försvinner. Om lymfödem och alla känslor som kommer efter en cancerbehandling. Det finns ett behov av att prata om sånt som skaver. Jag tror vi måste för annars går vi under. Det måste få finnas plats i vår värld för att vi går sönder, brakar ihop, tappar hoppet. Och vi som står bredvid. Vi måste våga och också lära oss att vi inte behöver fixa andra människor men vi kan vara empatiska.

Så i morse vaknade jag av det här.KOLLA & KÖP HÄR Underbara fantastiska Saga-Mariah som gjorde formgivningen till min bok har nu också namngett ett par leggings efter mig. För vad sägs om Karin Leggings?

karin-rainbow-g1j-leggings

karin-rainbow-g1j-leggingms

Finns som canvas också kolla:

karin-rainbow-g1j-canvas

Måste genast beställa. Vilket pris va? Kolla nära du ser en mala (radband), bambisar, lotusblommor bland annat. Inför formgivningen så träffades jag och Saga-Mariah och hon intervjuade mig om vad jag tyckte om, var rädd för. Så det är alla detaljer. Så coolt, fint, fantastiskt faktiskt.
Och jag är också så glad för det är Saga-Mariahs första bokomslag och jag visste. Så jag gav inte bokförlaget någon chans. Jag ville att Saga-Mariah skulle göra formgivningen. Och det blev så bra för den här tjejen är en stjärna.

saga-mariah-with-reincarnation_1000

0

exakt när är det man släpper ängsligheten?

Nu har jag varit sjukskriven i en vecka. Får inte bära, inte träna. Det är inte lätt. Märker att mitt humör åker upp och ner, ganska mycket ner. Jag blir låg av att inte träna. Jag gör min pranayama på morgonen och så promenerar jag både utomhus och på ett löpband. Inte mycket, men lite. Hur känner ni för det här med träningen/praktiserandet av yoga, eller vilken form ni väljer. För mig handlar det om att hålla tankesnurret lugnt. Att rikta min energi till en sak och inte hundra. Att landa. Jag är säker på att jag hade blivit galen om jag inte hittat yogan.

PIX-FJJX7V

När jag började blogga, ja, det är ju några år sedan nu. Men efter ett tag flyttades min blogg till yourlife och jag bloggade där i ett år under deras flagg. Det var nog då jag döpte bloggen till Yoga, mat och meningen med livet. Jag har alltid varit intresserad av meningen med livet. Det har också varit en fråga jag som jag frågat äldre människor om i intervjuer eller bara samtal. När jag var liten var jag väldigt fascinerad av gamla och hade också flera äldre kompisar. ”Det är du fortfarande” påminde min kompis Cissi mig om häromdagen. Och det är sant. Jag är intresserad av äldre människor och deras visdom. Gamla gör mig lugn. Jag tycker om att prata med gamla människor. Höra deras historier. Ja, ni vet ju att jag adopterade en farfar när jag var fem år, för att min biologiska farfar inte levde längre. Jag gick ofta hem till min låtsasfarfar och pratade om allt möjligt. Just äldre som kommit förbi det osäkra åren. De ängsliga åren. Just de har alltid fascinerat mig. Ni vet när man kommit så där långt upp i åldern att man struntar högaktningsfullt i olika måsten och regler som på många sätt håller nere människor. Man säger vad man känner och tycker, utan att för den saken göra människor illa, utan för att man inte orkar gå runt och ha den där spärren påkopplad. Ni vet den där rösten som säger: Får jag, kan jag, bör jag säga det här. Passar det sig. Jag kommer ihåg hur jag hållit igen i min ungdom. Och känt mig överkörd av än den ena, än den andra. Tänker på skolgången, hela universitetstiden. Eller Stockholms filmskola som jag gick, alltså killarna som gick där som på ett alldeles särskilt sätt manövrerade ut tjejerna. Film är ju grupparbete och jag hamnade i en grupp och vi skulle så klart ha de roller som man har i en filminspelning. Killarna ville vara regissör, manusförfattare. Ja, de mer tjusiga yrkena. Det ville ju jag också, men på nåt märkligt sätt så manövrerades min önskan bort. Jag var så trött på hur de höll på så jag väntade ut och tog det som blev över. Det blev b-foto. Men även fast det var min roll så var killarna i gruppen där och skulle kontrollera. De tyckte alltid att de visste bättre. Så fruktansvärt tröttsamt. Då fanns det inget ord för det här. Nu finns det.
Mansplaining som lite kortfattat går ut på att en man, oftast på ett nedlåtande sätt (och gärna oombett) förklarar något för en kvinna, utan att ta hänsyn till att hon vet minst lika mycket som han om ämnet han. Läs den här krönikan Den är så bra.

kultur_aldre

Nu finns det inget ord för det här bebissnackandet med äldre människor som vi numera ofta ser på tv. För ibland kan jag häpna lite över sättet många pratar med äldre. Lite som att man glömmer bort att de levt ett helt liv, med allt vad de innebär. Och det vet vi ju, det är fan inte lätt att leva. Äldre sitter på så mycket kunskap. För om man tänker att våra liv är som kartor. Efter ett antal år, oftast har man typ fyllt i alla fall 40, innan man börjar titta på den där kartan i ett sorts studiesyfte. Man ser vad som funkade. Man börjar lägga ihop ett och ett. Man ser mönster som återkommer. Inte alltid de trevligaste eller vackraste mönstren. Ibland tänker jag att jag är som ett lapptäcke. Vissa rutor är så vackra. Det kan vara en ruta med ett tyg som man liksom hade önskat det fanns en större bit av. Men nu fanns bara den här rutan. Så några rutor som gått sönder. Tråden har liksom släppt. Man har tråcklat slarvigt. Glada rutor och lite mer sorgesamma rutor. Arga rutor och eftertänksamma rutor. Erfarenhetsrutor och upprepningsrutor.
Så tänker jag på all den erfarenhet som de här människorna har och att de så ofta skrattas, skämtas bort bort. Och visst ska man få skratta och skämta med äldre. Det är inte det jag menar.

Vi föds rena och utan fördomar. Så går åren och läger på lager av fördomar och erfarenheter läggs på oss. Jag inbillar mig att livet handlar om att skala bort de där lagren för att man ska återfå den där blicken. Barnets blick på livet. När händer det? För exakt när är det man släpper ängsligheten av vad andra människor ska tycka eller tänka om en. Sånt skulle jag vilja prata med äldre om. Med de som inte fastnat i bitterhet. När kommer man till den där punkten när man sorterar ut vad som är viktigt i livet. När kliver man över tröskeln och släpper måsten och krav och istället njuter av att blogga som hundraåring. Förstår ni vad jag menar? Ni har väl inte undgått Dagny, eller Bojan som är 104 år och som började blogga som hundraåring. Tänk hon har levt i över hundra år. Här ger hon mansplainern Aschberg svar på tal Dagny 104 i Skavlan

FullSizeRender

Ja, kanske är mina tankar något osorterade idag. Men så får det vara. Det är också okej. Men jag tänkte återuppta det här med Meningen med livet. Så mejla mig på yogavita@telia.com och skriv era tankar. Skicka gärna bilder också. Här finns lite frågor som ni kan fnula på.

Namn:
Ålder:
Yrke:
Civilstånd/Familj:
Bor:
Vad är meningen med livet?
Känner du dig nöjd med hur ditt liv hittills utvecklats?
Vilken är din livsfilosofi?
Om du skulle ge en ung tjej ett råd, vad skulle det vara utifrån din egen erfarenhet av livet. Vad skulle det vara?

0

älskar mina knipisar

Det är nu tre år sedan jag hade min första knipworkshop. Jag höll den hos min kompis Hilda som har yogastudion Yoga och inre balans i Stocksund. Jag tror det var i mars månad. Min bok Knip för bättre hälsa Hade precis kommit ut. Den jag skrev när jag precis fått en cancerdiagnos. För mig har jobbet varit mycket av min överlevnad. Jag älskar att jobba. Jag älskar att sprida ett budskap, mitt budskap. Jag älskar att ha knipworkshops. Jag älskar det som händer i rummet när jag får 36 kvinnor att gå på tå och fylla ut hela sin kropp. Att visa upp sig, att ta plats i sin egen kropp är aldrig på bekostnad av någon annan, eftersom jag är i fulla tron att alla kan skina. Vi måste bara våga ta för oss. Jag säger inte det är enkelt. Jag har förminskat mig själv så många gånger. Jag har så lätt för att slokna, slå på mig själv. Känna att jag inte duger. Men en sak jag vet, det är att jag kan konsten att höja och uppskatta andra. Jag kan få den ena efter den andra att blomma och ta plats i sin egen kropp. Kanske för att jag vet hur det känns att inte känna sig sedd och bekräftad.

När knipboken kom ut, blev jag inbjuden till Nyhetsmorgon för att presentera den. Det var inte alldeles enkelt. Jag var nästan klar med mina behandlingar och jag slängde mössan och visade mitt fågelbohuvud. Det här var inte enkelt. Men en annan sak som driver mig det är att prata om det som skaver. Att vara här och nu och stå ut. Att det också kan ge hopp för andra tjejer (och killar) att ta plats i det offentliga rummet fast man kanske inte känner sig som världens läckraste men för att man vet att man har nåt att säga. Att man har ett budskap.

Så här såg jag ut på NYHETSMORGON

De här är från gårdagens knip på Atmajyoti:
IMG_7040

IMG_7038

Igår hade jag en fullbokad Knipis på Atmajyoti i Stockholm. 36 kvinnor. Det är så härligt att mina knipworkshop fortsätter att leva vidare och att jag korat den ena knipambassadören efter den andra. Nästa tillfälle på atmajyoti blir fredagen 29/4. Jag tror det snart kommer upp på hemsidan. Men det finns ett par platser kvar på knipworkshopen 10/3 som jag har hos MIa i Sundbyberg:Mer info och boka HÄR

Du lär dig också knipa på helgkursen i maj på Mallorca. Det blir en riktigt härlig tjejhelg. jag håller i yogan och Petra Westerlund i yogapysslet. Här hittar du info och bokar

Vill du yoga med mig, så finns möjligheten när jag är hos Carin i Viken, på hennes fina Sans och balans: Här finns info Vi har inte lagt in någon knipworkshop. Vill ni kanske ha det? Så får vi väl titta på det 😉

Så glöm inte den fantastiska resan till Kreta i slutet av maj. Då håller jag i yogan på Alexandra Pascalidous boostcamp. Det blir härligt.http://www.apollo.se/resor/traningsresor/traningskalender/boost-camp?freetextsearch=pasc

Får många frågor om jag inte kommer till Sundsvall, Strömstad, Göteborg bland annat. Jag kommer gärna i mån av tid, men jag vill bli inbjuden och inte hålla i planering och bokning själv.

0

jag förbereder mig

Nästa vecka ska jag operera mitt lymfödem. Jag är så klart väldigt nervös. En operation är alltid en operation och idag vet jag ju att det mesta kan ge biverkningar. Jag fick ju hjärtsvikt efter cytostatikan och av herceptinet. Jag lyckades bli av med hjärtsvikten på alternativ väg.
Lymfödem är ju en annan vanlig biverkning av cancerbehandlingarna. För mig har inte det här att bli av med ett bröst varit det största och svåraste, utan just lymfödemet. Det begränsar mig. Det gör mig ständigt påmind av vad jag varit med om. Armen svullnar. Det dunkar i den. Det gör mig ledsen. Så nu hoppas jag så klart på den här operationen. Att den ska gå bra och att operationen ska avlasta armen.

Jag tror ju inte på att vara en passiv patient, om man inte tvingas till det vill säga. Men för mig har det och är det viktigt att ta reda på så mycket om vad jag kan göra själv.
Hur kan jag tänka om maten. LÄS HÄR

Att försöka ta ansvar för mig själv och min situation ger mig en känsla av att också ha kontroll på situationen. Jag vill inte vara ett offer. Och även om jag är ett offer för cancerns och vad behandlingarna gjort, så vill jag utifrån den situationen göra det bästa.

Men vad kan jag göra? Jag har försökt förbereda kroppen så mycket jag kan på den här operationen. Jag gick intensivt på akupunktur. Nu går jag fyra dagar i veckan på lymfmassage för armen och AnnaKarin lindar också min arm. Jag lyssnar på mitt hypnosband för att förbereda kroppen på vad som ska hända. Jag gör andningsövningar och tränar ”lagom”. Eftersom jag äntligen fattat att hård träning, för intensiv träning snarare ger mig mer vätska i kroppen än just lagom.

IMG_7020

Igår var jag så trött, så trött. Det tar väldans på krafterna att också börja lyssna på kroppen. Att på riktigt känna efter hur trött den är. Tänk hur många år av stress som är lagrad. Hur många år som jag jobbat i motsatt riktning mot vad jag egentligen behövde. Att lära om och lära nytt. Nu vet jag att det finns ingen annan riktning. Inget annat håll jag kan gå mot.

Igår skrev jag om pranayama på instagram. Där hittar du mig under karinbjones.
IMG_7011

Trodde länge att pranayama var svårt. Inget för mig. Hade sånt obehag inför varje session. Tänkte att det måste ju vara fel på mig. Det är så lätt att slå på sig själv. Men så vaggades jag in i pranayama alldeles lugnt och i min takt av fantastiska Kia Naddermeier från MysoreYogaParis när hon för ett par år sedan var på Atmajyoti och höll i en pranayamakurs.
Och jag tänkte trots trista erfarenheter. Jag testar igen.
Sedan dess är jag hooked. Varje morgon sitter jag och gör mina olika andningsövningar och sjunger ett mantra med min mala. Yoga är så mycket mycket mer än det vi oftast ser. Alla fantastiska utmanande och inspirerande ställningar som många vill visa på sociala medier.
Men för mig är pranayama den mest utmanande akrobatiska inre kullerbyttan. Andas in Andas ut. jag andas alltså lever jag.
Men hur andas du?
Har du någonsin uppmärksammat dina andetag?
Andas du ens genom näsan?

IMG_4923

Så här skrev Sudhir Tiwari när han undervisade i pranayamans konst på Atmajyoti.

IMG_4908

”Andas bör man, annars dör man”

0

min metronom

Att vara över femtio är på nåt sätt en sorts milstolpe. Man är i halvlek. Ja, jag bestämde när jag var sjuk att jag ska leva till jag är 100. Och varje dag sjunger jag ju också det i mantrat när jag yogat. Alla som gör ashtangayoga sjunger det mantrat efter sin practice. Det är en förhoppning att varje människa ska leva i hundra friska år. Men det har hänt nåt. Och jag vet inte om det är åldern, eller visheten med åldern. Men det är det här med att sakta ner. Det har alltid gått fort i mitt liv. Jag lär mig mer och mer att det är inte det optimala. Jag lär mig att saker får ta tid. Att man komma någonvart också långsamt. Att allt har sin tid. Det kan också mycket väl vara yogan som gjort mig långsammare och mer beroende av vila. Eller att jag faktiskt var sjuk, mycket sjuk och då om någonsin testades mitt tålamod.
Men samtidigt känns det som att tiden passerar snabbare. Plötsligt är det året jag ska fylla 52. Barnen är vuxna. Mina kompisar blir mor- och farföräldrar. Och jag har börjat tänka på hur jag ser fram emot att bli pensionär. Hoppas bara jag har någon pension…

Men saker kommer tillbaka till en.
I min ungdom levde jag med en kille som var gitarrist. Han övade varje dag i flera timmar med sin metronom. Jag tyckte det där ljudet var ganska enformigt att lyssna på och stängde in mig med en bok i sovrummet. Inte trodde jag att jag själv en dag skulle använda mig av en metronom. Men nu numera lyssnar jag själv på taktslagen på min app där jag laddat ner en.

IMG_7003

Med hjälp av den så är det lättare med all form av pranayama. För jag har märkt att jag ofta tappar takten när jag andas. Att jag räknar oregelbundet. Det kan vara tanken som drar iväg. Eller bara att jag inte alltid får till rätt takt/tid. Att andas med en metronom där du kan räkna taktslagen, eller andetagen gör det enklare. Jag älskar numera mina andningsövningar som jag gör varje morgon.
Vill verkligen utveckla min andning mer och mer. För jag vet att det är min stora utmaning.
Den här appen är gratis och den hjälper mig att räkna varje andetag.
Jag andas in räknar och andas sedan ut det dubbla.

0