komplimanger

IMG_7040

älskar mina knipisar

Det är nu tre år sedan jag hade min första knipworkshop. Jag höll den hos min kompis Hilda som har yogastudion Yoga och inre balans i Stocksund. Jag tror det var i mars månad. Min bok Knip för bättre hälsa Hade precis kommit ut. Den jag skrev när jag precis fått en cancerdiagnos. För mig har jobbet varit mycket av min överlevnad. Jag älskar att jobba. Jag älskar att sprida ett budskap, mitt budskap. Jag älskar att ha knipworkshops. Jag älskar det som händer i rummet när jag får 36 kvinnor att gå på tå och fylla ut hela sin kropp. Att visa upp sig, att ta plats i sin egen kropp är aldrig på bekostnad av någon annan, eftersom jag är i fulla tron att alla kan skina. Vi måste bara våga ta för oss. Jag säger inte det är enkelt. Jag har förminskat mig själv så många gånger. Jag har så lätt för att slokna, slå på mig själv. Känna att jag inte duger. Men en sak jag vet, det är att jag kan konsten att höja och uppskatta andra. Jag kan få den ena efter den andra att blomma och ta plats i sin egen kropp. Kanske för att jag vet hur det känns att inte känna sig sedd och bekräftad.

När knipboken kom ut, blev jag inbjuden till Nyhetsmorgon för att presentera den. Det var inte alldeles enkelt. Jag var nästan klar med mina behandlingar och jag slängde mössan och visade mitt fågelbohuvud. Det här var inte enkelt. Men en annan sak som driver mig det är att prata om det som skaver. Att vara här och nu och stå ut. Att det också kan ge hopp för andra tjejer (och killar) att ta plats i det offentliga rummet fast man kanske inte känner sig som världens läckraste men för att man vet att man har nåt att säga. Att man har ett budskap.

Så här såg jag ut på NYHETSMORGON

De här är från gårdagens knip på Atmajyoti:
IMG_7040

IMG_7038

Igår hade jag en fullbokad Knipis på Atmajyoti i Stockholm. 36 kvinnor. Det är så härligt att mina knipworkshop fortsätter att leva vidare och att jag korat den ena knipambassadören efter den andra. Nästa tillfälle på atmajyoti blir fredagen 29/4. Jag tror det snart kommer upp på hemsidan. Men det finns ett par platser kvar på knipworkshopen 10/3 som jag har hos MIa i Sundbyberg:Mer info och boka HÄR

Du lär dig också knipa på helgkursen i maj på Mallorca. Det blir en riktigt härlig tjejhelg. jag håller i yogan och Petra Westerlund i yogapysslet. Här hittar du info och bokar

Vill du yoga med mig, så finns möjligheten när jag är hos Carin i Viken, på hennes fina Sans och balans: Här finns info Vi har inte lagt in någon knipworkshop. Vill ni kanske ha det? Så får vi väl titta på det 😉

Så glöm inte den fantastiska resan till Kreta i slutet av maj. Då håller jag i yogan på Alexandra Pascalidous boostcamp. Det blir härligt.http://www.apollo.se/resor/traningsresor/traningskalender/boost-camp?freetextsearch=pasc

Får många frågor om jag inte kommer till Sundsvall, Strömstad, Göteborg bland annat. Jag kommer gärna i mån av tid, men jag vill bli inbjuden och inte hålla i planering och bokning själv.

Komplimangens dag

Under några år i min ungdom gick jag på gruppterapi. Det var en form som hette OMVÄRDERANDE PARSAMTAL. Det var ganska intensivt. Dels hade man två timmars gruppsamtal, och vi var kanske 10-12 i gruppen. Sedan hade vi två timmars parsamtal varje vecka. Fatta, fyra timmars intensivt pratande och lyssnande i veckan. Och när jag såg det här klippet på Malin Berghagens facebooksida, så kände jag igen mig.

För bland det finaste i den här terapiformen var att vi lärde oss en viktig sak och det var att ge komplimanger. Jag älskar att ge komplimanger. Älskar att få folk att sträcka lite extra på sig, för det är vad som händer när man säger en komplimang som man menar.
Under de här terapitimmarna fick man inte säga något negativt till någon av deltagarna, inte kritisera och ifrågasätta. För det blir vi ändå hela tiden i vårt samhälle. Det var så skönt att komma från den där hårda världen och liksom landa i den snälla gruppen varje vecka. För mg var det ovärderliga timmar som gjorde att jag överlevde en jobbig period i mitt liv.
Men jag har så svårt att ge komplimanger? och måste inte mänskan ha gjort nåt riktigt riktigt bra för att man ska kunna ge komplimanger? Nej, man kan öva sig på att tala om för folk att de är bra och det är en härlig känsla. Och det häftiga är att det finns alltid något positivt att säga om en människa.
Det kan vara allt från vilken fin tröja du har, vilket vackert leende, jag älskar ditt skratt, jag tycker du är söt snäll, fantastisk, rolig. Ibland fick man stå upp inför hela gruppen och bara lovebombas. Och det viktiga och allra svåraste det var att inte säga TACK utan som eleverna i filmen JA. Att ta emot.
Och de olika grupperna jag gick i, jag gick i flera år. Ja, de grupperna blev så oerhört dynamiska. Så mycket kärlek. För det är ju det vi alla önskar och drömmer om och behöver. Att bli sedda och bekräftade av gruppen man tillhör. Jag kommer ihåg en psykolog som jag intervjuade, hon sa: det behövs fyra vuxna för att ett barn ska känna sig älskat och bekräftat fullt ut. Och då tänker jag på de homosexuella familjerna som får det att funka med fyra föräldrar. Men så finns det ett uttryck att det krävs en hel by för att fostra ett barn.
Igår var kramens dag. Låt det vara komplimangens dag i dag.
Eller vad säger ni alla ni underbara, skärpta, kloka, roliga, underfundiga, vackra läsare av den här bloggen? Komplimangens dag.