fuck cancerfonden

cancer säljer

Cancer säljer. Så är det. Undra hur mycket den här nya kampanjen som Cancerfonden lanserar om att säga Nej till cancer har kostat? Undra hur mycket deras annonskampanjer överhuvudtaget kostar? Pengar som borde gå till forskning. För mig är det absurt att se kokboksförfattare åka runt i rosa bilar med cancerfondens logga år efter år utan att tänka: Det där pengarna vad fint det hade varit om de gått till det ändamål som givarna förmodligen hade hoppats på, nämligen forskning.

För vi svenskar vill hjälpa, vi vill ge pengar till forskning så vi fortsätter att betala till en organisation som bara blir rikare och rikare och döm av förvåning Cancer har inte minskat, utan ökat…

Så här läser jag i Aftonbladet om Cancerfondens svar på kritiken:

Cancerfonden själva har tagit åt sig kritiken men understryker samtidigt vikten av att informera allmänheten om hur man kan förebygga cancer.

– Vi var förberedda på att en sån här kampanj kunde skapa debatt. Det handlar ju om prevention och hur man ska leva sitt liv, men vi vill absolut inte skuldbelägga någon som drabbats. Men en tredjedel av all cancer går att förebygga, det visar forskning som sammanställts av WHO, även om det för mer än hälften handlar om slump och otur. Man kan aldrig veta varför cancer drabbar en enskild person. Samtidigt har vi ett uppdrag, vi arbetar för att färre ska drabbas av cancer. Alla har rätt till kunskap för att de sedan ska kunna göra medvetna val, säger Johanna Faijersson, pressansvarig på Cancerfonden till Aftonbladet.

Ja, vad är ert uppdrag?
Kan man säga att uppdraget misslyckats om cancern ökat i samma takt som era annonsutgifter och reklamkampanjer ökat?

Nu är det ju så här att även hälsosamma typer, som jag själv kan drabbas av den här sjukdomen. Vi som levt förhållandevis sunt. Vi blir också sjuka. Så många som dött av den här sjukdomen.
För mig blir den här kampanjen som ett hån, men jag är inte chockad. Ni som följt min blogg, vet att jag redan tidigare varit och är inte särskilt förtjust i Canerfonden. I många år har ni använt oss kvinnor som skrämselpropaganda. Vi har varit era kalenderflickor som dragit in pengar till er er fond. Och det är inte lite, en rosa bandet gala drar in 49 miljoner. Förstå vad mycket pengar. Inför Rosa bandet månaden så klär vi av oss, visar våra ärr, gråter i tidningar och tv. Berättar våra historier. Anhöriga och barn berättar historierna om förlorade mammor. Vi används som Slitzbrudar för att statuera exempel. Vi berättar våra historier för allt vi vill är att hitta ett botemedel. Vi vill inte att någon ska behöva hamna där vi hamnat.
Ingen vill hamna där vi hamnat. Ingen.

De flesta givarna tror att pengarna som skänks till Rosa bandet är öronmärkta för bröstcancer. Och det är de alltså inte.
Det är bara ett bra sätt som någon smart reklamnisse, marknadsmänniska kommit på. Kvinnor säljer. Hur är den där slogan nu? Jo, allt går att sälja med mördande reklam. varför får jag den känslan?

Nu har den här marknadsmänniskan/reklamnissen tänkt ett varv till. Undra hur tongångarna gick till där på brainstormingmötet uppe på Cancerfonden.

Reklamnissen: Jag tror att det är passe med kvinnornas historia. Nu har vi sett de där ärren. Vi behöver nåt nytt.
Cancerfonden: WHO säger att 1/3 av cancern är livsstil, kan det kanske vara nåt?
Reklamnissen: Nämen vad bra. Det känns fräscht. Lite nytt. Vi gör en kampanj som uppmanar folk att själva ta ansvar för sin sjukdom.
Cancerfonden: Ja, vad bra. Men vi kommer med en kokbok där kändisar ger sina bästa sötade kladdkakerecept, sponsat av Kungsörnen, Arla och sockerbolaget. Så vinkla det mer på individansvar, ja, du fattar…

Ja, vi lägger skulden på de som fått cancer. Att det är deras eget fel. Vi skriver att det är livsstilen för det har WHO gått ut med.

Ja, låt oss lägga skulden på livsstilen Cancerfonden. Låt oss säga nej till:
De stora livsmedelsjättarna som pumpar i skit i våra livsmedel för att tjäna pengar olika ämnen som är hormonstörande och cancerogena. Och man typ behöver vara både näringsexpert och cancerexpert för att klura ut vad alla de där ämnena i innehållsförteckningen betyder för hälsan.
(Nämen det går ju inte, de sponsar ju er fond)

Läkemedelsjättarna som skapar mediciner som gör oss sjuka (och så klart också friska) och som sprider sig till vårt kommunala vatten. Där vi får i oss både det ena och andra, eftersom inte vattnet renas tillräckligt. Och den hormonella cancern ökar 2014 insjuknade 8023 kvinnor i bröstcancer. Det är tusen mer än för ett par år sedan. Varför ökar den hormonella cancern?
Tänk om p-piller har en del av det? Östrogen?
(Nej, de kan vi inte ifrågasätta, för var det inte Astra Zeneca som sponsar er kampanj, eller hur var det?)

Sockerindustrin -man får ju inte säga att socker göder cancer. Men man vet att cancerceller gillar socker.
(Nej, det går inte, det måste ju bli en Rosa kokbok. Vi har ju spons på ett par bilar och det vore bra om den kampanjen kan få fortsätta)

Kosmetikajättarna som har allt från hormonstörande ämnen, plast och dylikt i shampon, tvålar, tandkräm som sen försvinner ut i vårt grundvatten och skadar hela ekosystemet.
(Nej, det går inte det var väl en kosmetikajätte som startade Rosa bandet och där får vi in en massa pengar till fonden)

Väljer man en annan livsstil som t ex att bli vegetarian, ja, då är grönsakerna besprutade och genmanipulerade. Hur sjutton ska man kunna ändra livsstilen när vi lever i en besprutad värld? Där inte de stora företagen tar ansvar. Om man ska lägga skulden på livsstilen så våga för fasiken se hela bilden.
Men hur ska ni kunna? För det handlar om pengar. Det handlar alltid om pengar. Ni kan ju börja med att inte låta livsmedelsföretag som använder olika bulkämnen sätta Rosa bandet som logga under oktober månad. 350 000 kronor kostar det. Tänk om ni kunde låta de företag som på riktig bryr sig om vår livsstil få sätta loggan. Men de företagen har inte de pengarna. Men nu blir det ju snarare så att folk tror att exempelvis kanelbullen på pressbyrån som är rosa i oktober månad är ett bra val.
Det är inte att föregå med gott exempel.

tack och hej leverpastej

Läs det HÄR

cancer-free-zone

dålig journalistik

Morgon. Läser att June Carlsson är död i sviterna av bröstcancer. Det är sorgligt att läsa och sorgligt att hon sista veckan också låg i koma. Jag beklagar sorgen. Och June, jag hoppas du tycker det är okej att jag använder orden om dig som ett exempel.
För orden i texten om June, i morgonens Expressen stannar kvar ”död i sviterna av bröstcancer”.
Det där är viktigt. För det är viktigt hur media skriver, talar om. För vad är det vi dör av?
Är det av cancern?
Eller är det av sviterna?
Av biverkningarna.
Hur många löpsedlar har jag inte hittills läst. Hon dog av cancer. Cancer tog hans liv. Hans kamp mot cancern. Han kämpade mot cancern ända in i det sista.
Det är med den här typen av information som varenda cancerfond jobbar. För att skrämma oss. Bara ordet är skrämmande. För cancer betyder död. Vi vet att cancer dödar, eller? Media hjälper till att förmedla den rädslan. Understödjer. Är det inte dags att ni kollar fakta snart, media?
Och se till att få siffrorna rätt.
Slentrianskriv inte.
Rätt ska vara rätt.
Hur många dör i cancer och hur många dör i sviterna av cancerbehandlingarna.
Vi kan väl börja där. För jag tror att vi måste börja ifrågasätta också den enda hjälp vi får från sjukvården om vi upptäcker cancer.
De enda alternativ som finns.
Och ja, jag är tacksam för att det finns hjälp. Men hade jag någon chans att välja annorlunda? Och man måste kunna ifrågasätta den hjälpen. De enda alternativ som finns.
Jag säger det igen ifrågasätta, för först då kanske man kan hitta nya alternativ. Nya vägar.
Och väljer man annat måste man plocka ur egen ficka.
Men är det av cancern vi dör, eller av sviterna av behandlingarna?
Gör er läxa, skriv rätt, för annars är det vad vi kallar för skrämselpropaganda. Och då kan man ju undra vems ärende ni går? För jag skulle önska att vi var tillsammans mot cancer.
För ord är viktiga. Det vet varenda journalist.
Eller borde veta…

bild334

våra bröst faller som käglor

bild334

Den här bilden är från november 2012. Jag har genomgått cellgiftsbehandlingen, sex omgångar. Jag har precis opererat bort mitt högra bröst. Jag skulle få vila några veckor innan strålbehandlingen. Man strålades varje dag (inte på helgen) i fem veckor. Men jag fick en strålande jul, vilket betydde att jag vissa dagar fick strålas två gånger om dagen eftersom sjukhus har julledigt… Jag hade precis börjat med herceptin, som jag skulle ta 17 gånger och som det senare visade sig att jag fick hjärtsvikt av. Mitt hjärtas kapacitet var nere på 30 procent. Varje dag tänker jag på det jag och många med mig genomgått. Varje dag, någon gång under dagen tänker jag på alla de kvinnor jag mött när jag behandlats. Unga och äldre. Vi har mötts på sjukhuset. Jag tänker på kvinnorna. Jag tänker på hur de mår. Om de lever. Jag tänker på sånt vi berättade för varandra och jag tänker på hur vi försökte hjälpa varandra och uppmuntra varandra i den där rädslan vi alla bär på när man fått en cancerdiagnos. En rädsla som aldrig försvinner, men som avtar gradvis. För att lusten att leva blir starkare. Lusten.

Jag skulle ta paus, men jag har känt mig arg, ledsen och besviken. Läser olika artiklar om cancer. Om nedläggningarna. Om att Sabbatsberg lägger ner sin bröstcancervård. Att Håkan Brorson som är den ende i Sverige som fettsuger lymfödemarmar att hans verksamhet hotas av neddragning LÄS HÄR.

Varför?

Jag blir så ledsen. Jag är så besviken på media. Jag är så besviken på varenda en som låter sig köpas av Cancerfonden. Varför, varför är det ingen som ifrågasätter denna fond?

För är det som Börje Peratt skriver: ”Cancerfonden har satt upp mål som man långt ifrån har klarat av. Istället för att minska cancer har antalet cancerfall ökat. Istället för att bota har fler dött och sjukvården kommer ofta till lägen där man helt enkelt ger upp.”

Är det så?

Nästan varje gång jag lägger upp nåt kritiskt gentemot Cancerfonden, så får jag ett mejl från någon som skriver Ni som får bröstcancer ni får mycket mer uppmärksamhet och hjälp.
Det stämmer kanske att vi får mer uppmärksamhet. Men får vi verkligen mer hjälp? och blir det inte konstigt om ”kampen” blir mellan oss som får cancer?
Det stämmer kanske att vi får mer uppmärksamhet. Men varför får vi det?
Jo, för att det säljer.
Så krasst är det.
Det säljer att vi visar vår ärrade kroppar. Kroppar där brösten är borttagna.
Vi statuerar exempel på något, på ett tillstånd där ingen vill hamna men som gör att så många skänker pengar till just Cancerfonden. För vi tror att då kommer pengarna till sin rätt. Där forskas det på ett motgift.
Våra historier, våra tårar och statistiken, att så många dör. Barn som förlorar sina mammor. Partners som förlorar sina partners. För det är så jävla många som dör av den här sjukdomen, eller är det sviterna av behandlingarna vi dör av? För att medicineringen är så stark, att våra hjärtan inte klarar av att pumpa längre. Att sjukdomen kommer tillbaka och att den kommer så starkt. Men varför kommer den tillbaka? Fast vi gjort alla behandlingar och kanske till och med fortsatt äta de här antihormonerna som vi ska äta i fem till tio år.
och fast vi skänker miljoners miljoner till Cancerfonden som säger Tillsammans mot cancer och Nej till cancer.

Var är forskningen på vilka kvinnor som verkligen behöver äta de här antihormonerna, som ger så tråkiga biverkningar som ökad risk för blodpropp och artros, men också för utebliven sexlust. Sexlust är ju inte bara det här härliga att man faktiskt vill fortsätta att knulla fast man är enbröstad, eller genomgått en cancerbehandling. Att förlora sexlusten är också att förlora en stor del av sig själv, nämligen lusten till livet. För det är vad som händer. Och om ni fortsätter att läsa det jag skriver här och alla länkar jag länkar till, så kommer ni att fatta det jag nu skriver. Sexlust ger endorfiner. Ger lyckokänslor. Skapar en massa härliga känslor i kroppen. Vi vet också att orgasmer gör oss mer starka mot sjukdomar. För länge sedan läste jag de här raderna: En orgasm om dagen, håller doktorn borta.

Kanske borde man forska på något som INTE tar bort sexkänslor och lust? För tänk om det här antihormonet som vi bröstcancerkvinnor som fått hormonell cancer uppmanas äta och som sägs rädda våra liv, i förlängningen kanske inte var så lyckat? Jag säger inte att det är så, men jag skulle önska att någon tittade på det. forskade på det. ifrågasatte det. För det är genom ifrågasättande som man kommer någonstans med forskning.

Rosa bandet galan, som drar in så mycket pengar. Vart går pengarna?

Cancer säljer.
Rädslan för cancer säljer. Så fruktansvärt obehagligt.

Snälla, snälla våga ifrågasätt.

För var är de granskande artiklarna? Varför anses de som ifrågasätter och väljer andra sätt att se på hur vi ska bekämpa cancer som galningar? Men LÄS DET HÄR

och http://www.thetanningguru.com/sv/d-vitamin/cancerfonden-misslyckas/

För vi måste börja titta på uppkomsten av cancer. Varför det ökar. Mediciner är viktigt att vi forskar på, men det här:

STresskänslor ökar risk för bröstcancer

Jag är ingen forskare. Men i min värld så låter det så konstigt. Om man vet att stresshormoner ökar risken för bröstcancer hos kvinnor. Ja, då kan ju inte uppmaningen av läkarna, som vi får höra när vi får vår diagnos fortsätta att vara ”Lev som vanligt”. För risken att vi bc-kvinnor fått cancer på grund av stress, ångest och oro är som forskningen visar så pass stor. Jag skriver inte det här för att lägga någon skuld på någon. Men något är fel. Något är riktigt fel. För vi vet ju att Sveriges kvinnor är stressade. Vi vet att vårt samhälle typ snart kollapsar för att vår framfart är fullständigt galen.
80talets glorifierande av att göra hundra saker samtidigt, om att ständigt ha en tidspress om att uppnå ouppnåeliga mål inget av det kan vara bra för oss.

Vi vet till exempel att kvinnors stressnivå ökar när hon är på väg hem från jobbet. Vi vet att den går ner först vid tio elva på kvällen. Vi vet att männens stressnivå sänks så fort de passerar tröskeln på hemmet. Nåt är fel. Nåt är på riktigt fel.

Och under tiden som vi fnular på det, så finns det krafter som tjänar storkovan på vår rädsla för att bli sjuka. Och vi låter dem.

Nu tror jag inte att man kan meditera bort cancer. Eller att det bara är stress som är uppkomsten till cancer. Men vi måste våga titta på varför vi får cancer. Och vi måste våga titta på varför vi inte dör av cancer utan av behandlingarna.

Stress är vår tids stora folksjukdom. och det är våra bröst som faller som käglor, i bästa fall. I värsta fall överlever vi inte.

ingen vanlig dag

I dag. Idag är dagen jag åkte hem tidigare från Goa för. Idag är undersökningsdagen för om jag kan göra supra mikro kirurgi för att få bort mitt lymfödem.

Jag är så nervös. Det här. Den här stunden har liksom färgat mycket i mitt liv. Jag är liksom både förväntansfull och orolig. Orolig för att jag kanske inte funkar som patient, dvs att min arm är för skadad att de inte kommer hitta några ställen att leda lymfan till. Men också, om jag får göra operationen att den i ett senare skede kommer att visa att jag valde fel. Blä för beslut.

Jag orkar snart inte med alla beslut jag tvingas ta. Den här cancerresan. Det tar så på mina krafter. Att alltid vara vaksam, uppmärksam. Känna in. Känna av. Ta beslut.
Allt jag vill är att sitta på en vacker ö och skriva böcker.

Drömmen om den smärtfria kroppen. En kropp utan skador av olika biverkningar. Jag har börjat svullna igen. Hela kroppen. Märker att trots allt jag gör, trots att jag tar hand om mig själv, så fylls kroppen med vätska. Organen är trötta jag fattar det. Gud vad jag skulle vilja samla alla de bästa, alla och öppna ett hälsohem för cancerdrabbade.

Eller jag vet inte riktigt vad jag vill. Just nu är det lite som det är i mitt huvud. Nu ska jag yoga, sen ska jag ta mig till sjukhuset om några timmar.

För ett par dagar sedan, när jag var på min lymfödembehandling gick jag förbi den här bilen. Vem är den här Benson? Rosa kokboken II står det på bilen. Så då var det bil nr ett jag såg utanför Bok och bilblioteksmässan i Göteborg förra året. Ni vet vad jag tycker och tänker om Cancerfonden. Och för mig infinner sig bara känslan, det finns alltid någon som vinner, som tjänar pengar, blir rik på att vi får cancer. Alltid någon. Den här bilen ger inte mig hopp om bättre vård, bättre förutsättningar för oss som blir sjuka. Det är att stort rosa hån. Jag blir snarare ledsen och tycker att det är ganska ruttet. Vad tycker ni? LÄS GÄRNA DET HÄR

FullSizeRkkender

9789175790343-185x300

kanske var det google som räddade livet på mig

Vilken respons på förra inlägget. Herregud på en timme var mina oljor slut. Och folk står på väntelista. Väldigt kul. Återkommer om nästa möjlighet.

FullSizeRender56

Det här med jetlag. Vaknar supertidigt och kan knappt hålla upp ögonen på kvällen. Den här veckan blir tuff. Jättetuff. Många grejer. Flera olika möten. Både bra och jobbiga grejer.
Just nu är jag ganska låg jobbmässigt. Men det blir väl bra vad det lider. Men Master Jee sa ju att mitt liv ska bli First class, så jag måste våga lita på att det här bara är övergående stormar. Måste.

Fattar inte riktigt hur jag ska få ihop veckan, dock. Dessutom ska jag göra den där undersökningen för att se om supramikrokirurgi i armen är något för mig. Samtidigt som jag så klart vill operera min arm, blir jag lite orolig. Alla ingrepp är riskfyllda. Men jag behöver ju inte ta ut oron i förväg. Först ska jag ju få reda på om operation ens är möjlig på mig.

Men samtidigt kan jag känna sån ilska, eller frustration kanske jag ska säga mot exempelvis Cancerfonden eller alla föreningar som jobbar med bröstcancer. Att vi får så lte information om alla biverkningar som man efter en bc måste kämpa med. Att man inte pratar om just dem. Att vi har överlevt är något vi ska vara så tacksamma för, fast biverkningarna som ont, lymfödem, hjärtsvikt, ja, allt man kan få som hela tiden håller oss kvar vid vad som hänt oss. Som gör det svårt för oss att gå vidare. Vi har kanske problem med vätskefyllda kroppar, med fantomsmärtor, med ångest och oro, med förhållanden som är bräckliga för att C kom in i våra liv och möblerade om. Vi kanske har fått svårt att springa, eller gå fort på grund av hjärtsvikt. Tappat sexlusten på grund av medicineringen. Ja, inget blev sig likt igen och alla runt omkring förstår inte känslan vi bär runt på.
Borde hon inte sluta vara ledsen.
Nu har hon väl sörjt klart. Eller släpp det där med cancer nu.
Ja, faktiskt finns det där. Jag har hört människor tala ut om en kompis en kollega som de tycker ”fastnat” alldeles för mycket i sjukdomen. Att hon blivit bitter och inte alls lika glad som jag verkar.
Vet ni, man blir bitter av den här sjukdomen. Man kan bli jättejättebitter. Och ledsen och sorgsen. Man kan också vara oerhört glad.
Man har helt enkelt dubbla känslor.
Varför kan vi inte bara få ha det?

Lymfödem är en stor risk för alla som drabbas av bröstcancer eller gyncancer. All information jag fått har jag fått googla mig till. Att det finns hjälp att få har jag också fått googla fram. Har skrivit hundratals mejl till människor om råd, eller vart jag ska vända mig. Väldigt lite har jag hittat på de informationssidor som finns ute.

Sedan jag gick ut med att jag har lymfödem så har jag fått så många mejl av tjejer som har problem. Som inte får hjälp. Som inte har någon att prata med. Och som lägger stort hopp på att jag ska guida rätt i den här djungeln av olika beslut man tvingas ta när man genomgår en svår sjukdom. Ibland är det lite tufft.
Jag blir ledsen. Jag vet också att de här föreningar tycker att jag är en jobbig jävel. Att jag får för mycket utrymme. Att jag inte håller med dem. Att jag ifrågasätter. Jag bjuds aldrig in i det sk föreningslivet. Men jag är tex av åsikten att jag inte tycker att en ordförande ska sitta mer än fyra år på en plats. Att det blir mossigt med alla dessa tanter och gubbar i olika styrelser. Vi behöver mer ungt blod som tycker att sexlust efter bröstcancer är en rättighet till exempel.Eller människor som tänker ungt.

Men det är journalisten i mig, hon kan inte sluta undra. Hon kan inte sluta fråga. Hon kan inte nöja sig med mindre.
Men att vara en sån som ifrågasätter är tufft. Jag tjänar inte ett enda öre på det. Men jag lever efter principen att alla kommer till kassan. Att allt blir bra till slut. För det måste bli så.

Varför har inte patientföreningarna drivit frågor som:
Att mäta alla utsatta armar och ben INNAN operation. Och sedan regelbundet efteråt, för att just upptäcka något i tid och särskilt där oddsen att man får ödem är extra hög.
Driva frågor och krav om att vi ska få hjälp, som lymfmassage på problemområdet. Om att lymfmassage faktiskt hjälper.
Forska mer om kost och terapiformer som kan hjälpa oss.
Direkt vid operationen, operera in en lymfnod. Berätta att den möjligheten finns.

Finns tusen och en saker som man kunde jobba för.

Google måste vara världens bästa verktyg. Tack gode gud för internet. Kanske var det Google som räddade livet på mig? G som i gemenskap har bytts ut, nu är det G som i Google = gemsnkap, information, möjligheter, det nya, tips, råd, fakta, historier, möten, likasinnade, kunskap, upptäckter och hjälp

Ps Vill man ”stödja” mig, köp mina böcker. Ge bort mina böcker. Som den HÄR

9789175790343-185x300