fuck cancer

IMG_7040

älskar mina knipisar

Det är nu tre år sedan jag hade min första knipworkshop. Jag höll den hos min kompis Hilda som har yogastudion Yoga och inre balans i Stocksund. Jag tror det var i mars månad. Min bok Knip för bättre hälsa Hade precis kommit ut. Den jag skrev när jag precis fått en cancerdiagnos. För mig har jobbet varit mycket av min överlevnad. Jag älskar att jobba. Jag älskar att sprida ett budskap, mitt budskap. Jag älskar att ha knipworkshops. Jag älskar det som händer i rummet när jag får 36 kvinnor att gå på tå och fylla ut hela sin kropp. Att visa upp sig, att ta plats i sin egen kropp är aldrig på bekostnad av någon annan, eftersom jag är i fulla tron att alla kan skina. Vi måste bara våga ta för oss. Jag säger inte det är enkelt. Jag har förminskat mig själv så många gånger. Jag har så lätt för att slokna, slå på mig själv. Känna att jag inte duger. Men en sak jag vet, det är att jag kan konsten att höja och uppskatta andra. Jag kan få den ena efter den andra att blomma och ta plats i sin egen kropp. Kanske för att jag vet hur det känns att inte känna sig sedd och bekräftad.

När knipboken kom ut, blev jag inbjuden till Nyhetsmorgon för att presentera den. Det var inte alldeles enkelt. Jag var nästan klar med mina behandlingar och jag slängde mössan och visade mitt fågelbohuvud. Det här var inte enkelt. Men en annan sak som driver mig det är att prata om det som skaver. Att vara här och nu och stå ut. Att det också kan ge hopp för andra tjejer (och killar) att ta plats i det offentliga rummet fast man kanske inte känner sig som världens läckraste men för att man vet att man har nåt att säga. Att man har ett budskap.

Så här såg jag ut på NYHETSMORGON

De här är från gårdagens knip på Atmajyoti:
IMG_7040

IMG_7038

Igår hade jag en fullbokad Knipis på Atmajyoti i Stockholm. 36 kvinnor. Det är så härligt att mina knipworkshop fortsätter att leva vidare och att jag korat den ena knipambassadören efter den andra. Nästa tillfälle på atmajyoti blir fredagen 29/4. Jag tror det snart kommer upp på hemsidan. Men det finns ett par platser kvar på knipworkshopen 10/3 som jag har hos MIa i Sundbyberg:Mer info och boka HÄR

Du lär dig också knipa på helgkursen i maj på Mallorca. Det blir en riktigt härlig tjejhelg. jag håller i yogan och Petra Westerlund i yogapysslet. Här hittar du info och bokar

Vill du yoga med mig, så finns möjligheten när jag är hos Carin i Viken, på hennes fina Sans och balans: Här finns info Vi har inte lagt in någon knipworkshop. Vill ni kanske ha det? Så får vi väl titta på det 😉

Så glöm inte den fantastiska resan till Kreta i slutet av maj. Då håller jag i yogan på Alexandra Pascalidous boostcamp. Det blir härligt.http://www.apollo.se/resor/traningsresor/traningskalender/boost-camp?freetextsearch=pasc

Får många frågor om jag inte kommer till Sundsvall, Strömstad, Göteborg bland annat. Jag kommer gärna i mån av tid, men jag vill bli inbjuden och inte hålla i planering och bokning själv.

IMG_4923

jag förbereder mig

Nästa vecka ska jag operera mitt lymfödem. Jag är så klart väldigt nervös. En operation är alltid en operation och idag vet jag ju att det mesta kan ge biverkningar. Jag fick ju hjärtsvikt efter cytostatikan och av herceptinet. Jag lyckades bli av med hjärtsvikten på alternativ väg.
Lymfödem är ju en annan vanlig biverkning av cancerbehandlingarna. För mig har inte det här att bli av med ett bröst varit det största och svåraste, utan just lymfödemet. Det begränsar mig. Det gör mig ständigt påmind av vad jag varit med om. Armen svullnar. Det dunkar i den. Det gör mig ledsen. Så nu hoppas jag så klart på den här operationen. Att den ska gå bra och att operationen ska avlasta armen.

Jag tror ju inte på att vara en passiv patient, om man inte tvingas till det vill säga. Men för mig har det och är det viktigt att ta reda på så mycket om vad jag kan göra själv.
Hur kan jag tänka om maten. LÄS HÄR

Att försöka ta ansvar för mig själv och min situation ger mig en känsla av att också ha kontroll på situationen. Jag vill inte vara ett offer. Och även om jag är ett offer för cancerns och vad behandlingarna gjort, så vill jag utifrån den situationen göra det bästa.

Men vad kan jag göra? Jag har försökt förbereda kroppen så mycket jag kan på den här operationen. Jag gick intensivt på akupunktur. Nu går jag fyra dagar i veckan på lymfmassage för armen och AnnaKarin lindar också min arm. Jag lyssnar på mitt hypnosband för att förbereda kroppen på vad som ska hända. Jag gör andningsövningar och tränar ”lagom”. Eftersom jag äntligen fattat att hård träning, för intensiv träning snarare ger mig mer vätska i kroppen än just lagom.

IMG_7020

Igår var jag så trött, så trött. Det tar väldans på krafterna att också börja lyssna på kroppen. Att på riktigt känna efter hur trött den är. Tänk hur många år av stress som är lagrad. Hur många år som jag jobbat i motsatt riktning mot vad jag egentligen behövde. Att lära om och lära nytt. Nu vet jag att det finns ingen annan riktning. Inget annat håll jag kan gå mot.

Igår skrev jag om pranayama på instagram. Där hittar du mig under karinbjones.
IMG_7011

Trodde länge att pranayama var svårt. Inget för mig. Hade sånt obehag inför varje session. Tänkte att det måste ju vara fel på mig. Det är så lätt att slå på sig själv. Men så vaggades jag in i pranayama alldeles lugnt och i min takt av fantastiska Kia Naddermeier från MysoreYogaParis när hon för ett par år sedan var på Atmajyoti och höll i en pranayamakurs.
Och jag tänkte trots trista erfarenheter. Jag testar igen.
Sedan dess är jag hooked. Varje morgon sitter jag och gör mina olika andningsövningar och sjunger ett mantra med min mala. Yoga är så mycket mycket mer än det vi oftast ser. Alla fantastiska utmanande och inspirerande ställningar som många vill visa på sociala medier.
Men för mig är pranayama den mest utmanande akrobatiska inre kullerbyttan. Andas in Andas ut. jag andas alltså lever jag.
Men hur andas du?
Har du någonsin uppmärksammat dina andetag?
Andas du ens genom näsan?

IMG_4923

Så här skrev Sudhir Tiwari när han undervisade i pranayamans konst på Atmajyoti.

IMG_4908

”Andas bör man, annars dör man”

krishantering och levertips

Hur man ska förhålla sig till människor i kris. Som sörjer, är sjuka och eller kanske drabbats av något svårt och tungt. Det är inte lätt alla gånger. Man vet inte hur man ska göra. Vad man ska säga. Ibland säger man ingenting för man är så rädd för att det ska bli fel. Jag fattar verkligen och jag drabbas också ofta av tunghäfta. Men jag tänkte så klart mycket på det när jag var under cancerbehandling. Hur människor hanterade att jag var sjuk. De kunde säga ett par ord som satte hela min värld i gungning. Gjorde mig ledsen. Jag fattar ju nu att det var säkert inte meningen att vara elaka, eller såra men det landade så fel hos mig. Dessutom är man så extrem skör och känslig när man är under behandling.
Ni måste läsa det här. Det är så bra, precis precis så här är det. Silk ring theory För vi behöver lära oss hur vi ska vara och prata med människor i kris. Och det ska och kan inte vara den som är i kris, den personens uppgift att rädda, lindra, stötta och trösta. Men tyvärr var det så det var i bland. Men den här artikeln sa det så bra. Så läs den.

Längtar efter våren. Längtar efter värme. De senaste dagarna har jag inte mått hundra. Jag vaknar med lite lätt huvudvärk. Känns som att jag är täppt fats det inte går att snyta ut något snor. Har också mörka ringar under ögonen. Går för tillfället på behandlingar mot att jag börjat vätska i kroppen. Jag väger mig ju aldrig. Har ingen våg. Så jag vet inte om jag gått upp i vikt. Jag brukar liksom mäta kroppen i huruvida den känns fast eller inte. Och just nu känns den mer vattnig. Jag är som en hök på vad som händer i kroppen, efter att jag fick bröstcancer sommaren 2012. LarsOlof på Aaa-kliniken pratar om levern och cirkulationen i kroppen. Jag herregud, den här sjukdomen som vi är många som haft och har, det är så mycket med rehabiliteringen. Ibland känns det som att hela mitt liv går ut på att ta hand om biverkningarna. Det är ju lite tröttsamt. Någon som känner igen sig? Just nu längtar jag mest efter att åka till något riktigt bra hälsohem. Snälla ni tipsa mig. Det kan vara allt från Ayurveda till rawfood. Men det måste vara lite härligt också. Finnas möjlighet till behandlingar.

_V1A8408

_V1A8492

Eftersom LarsOlof säger att det kan handla om levern (och njurarna) så har jag de senaste dagarna börjat dricka en liten shot på 1 matsked extra fin olivolja blandat med en citron. Sedan dricker jag flera glas vatten.

_MG_4525

vill du ha ett greatlife?

Nu ”vågar” allt fler hävda att vi behöver kosttillskott. Men så klart fortfarande är det en och annan som säger: behövs verkligen det? Kosten borde vara tillräcklig.
Ja, så borde det vara, men den ena undersökningen efter den andra verkar ju visa att vi har brist på typ det mesta. Men även om man är vego så kan man behöva tillskott. För det är ju inte som förr i tiden. Grönsaker och frukter besprutas. Maten vi köper har olika tillsatser. Nu läste jag om grädde light, med någon märklig tillsats som är giftig. Hur får de hålla på?
Vad gör Livsmedelsverket?
Att köpa eko, är alltid en bra början. Men jag är i min fullaste tro att vi ändå behöver komplettera. Hjälpa kroppen att ta upp vitaminer, mineraler, antioxidanter och andra nyttiga godsaker för kroppen. För att må bättre.
Hippocrates som sägs vara grundaren av vår tids mediciner sa: mat är medicin och medicin är mat.
Ibland känns det tyvärr som om just läkemedelsbranschen frångått det alldeles.
Men en sak är också viktig, vi stressar för mycket. På något sätt utarmar vi oss själva med vår tids stress. Våra krav på oss själva. Oron vi bär på. Att vi sover för lite. Det handlar ju om att hitta en balans, och det är inte alldeles enkelt. Jag har jättesvårt med det. Det är min ständiga kamp. Ja skulle önska att jag vore mer lättsam i mitt huvud. Men så tacksam för att jag hittade yogan, annars undrar jag vad som hänt…

Jag lärde känna Patrick Wahlberg, en av grundarna till GREATLIFE när jag höll på att återhämta mig efter alla cancerbehandlingar. Det var bland annat han som tipsade mig om Q10 för min hjärtsvikt, som jag då hade. Jag har fullt förtroende för honom. Läs hans bok PXP – ditt bästa jag som du hittar på hans Greatlife sida. Jag håller på att läsa den för tillfället. Rekommenderar den varmt. Varför? Jo, för att jag litar på Patrick.

Så här skriver han på sin sida:
BEHÖVS KOSTTILLSKOTT
HUR VET JAG OM ETT TILLSKOTT ÄR BRA ELLER INTE?

innate_header

Jag får många ”erbjudanden” om att samarbeta. Förmodligen skulle jag bli rik om jag gjorde reklam, men jag kan inte tipsa om något som jag inte tror på. För mig är det oerhört viktigt. Jag får många mejl och frågor om hur jag tänker, om hur jag äter. Varför jag gör som jag gör. Jag känner ett ansvar att bara tipsa om sånt jag tror på. Jag samarbetar med Greatlife sedan ett par år tillbaka och om du går in via länken HÄR KÖPER DU DINA KOSTTILLSKOTT så får du 10 procent på ditt första köp om du skriver YOGAVITA i kampanjrutan också, glöm inte det för rabatten.

De kosttillskott jag köper är ekologiska från 100 procent wholefood, utan artificiella eller syntetiska tillsatser, dessutom är deras produkter fria från soja, gluten, mjölkprodukter, majs och vete och kan därför ätas av vegetarianer.
Bara det bästa är gott nog för dig. Det är så du måste tänka med allt du stoppar i dig in din kropp. Som ju är din motor. Så just därför är det bra att de kosttillskott du väljer är av hög kvalitet. Innate response är ledande på marknaden.

Så här har jag ätit och äter kosttillskott:

Under cellgiftsbehandlingen åt jag förutom Probiotika, Blutsaft, kokosolja. När det var dags för operation och jag var färdigbehandlad med cytostatika då kunde jag börja äta zink och magnesium också.
Nu äter jag:
Probiotika – för magen, tarmarna, matsmältningen
B-vitamin
Magnesium – på kvällen
E-vitamin & Selen
D-vitamin
One daily – de där lilla extra
Omega
Q10 – för hjärtat
Zink
Iscador – som är sprutor jag tar var tredje dag för immunförsvaret. Skrivs ut av en antroposofisk läkare
Hoppas jag inte glömt något viktigt nu.

Jag försöker få in minst en kallpressad grön juice varje dag.

_MG_4525

Jag samarbetar också med Santanistore. Här får du en liten sneakpeak på bilderna som Anneli tog på mig förra veckan. Jag vet ju att hon egentligen vill fixa lite med bilderna innan jag lägger upp dem. Ställa dem och retuschera vissa grejer, men jag vill bara visa. Jag älskar Santanikläderna. Och Petra som gör dem är en förjusande människa. På Onsdag hittar du mig i hennes, eller Santanimontern på mässan. Kom förbi och säg hej.

Och kom med på vår härliga yogakurs med yogapyssel på Mallorca i maj HÄR HITTAR DU DEN OCH BOKAR Kom med.

hur ska jag göra?

IMG_6747

Det är tre månader mellan de här bilderna. Den glossiga bilden när jag har hår togs i samband med omslagsfotograferingen till boken Knip för bättre hälsa Det var i juni 2012. Precis efter den plåtningen, dagen innan midsommarafton samma år skulle jag få beskedet om att jag hade inflammatorisk bröstcancer i mitt högra bröst. Bilden till höger är tagen i augusti, i samband med att Petri Räisanen kom och gästade min yogastudio i Båstad. Tänk vad mycket som kan hända på kort tid? Hur ens liv kan förändras och då menar jag så klart inte bara utseendemässigt. Utan hur ett besked kan störta om ens liv och hur lång tid det kan ta att komma tillbaka. Hur lång en sorgeperiod är. Man kanske inte ens kan komma tillbaka? Jag tror inte det. Förhoppningsvis blir allt bättre, förhoppningsvis hittar man ett nytt stråk. Ett nytt sätt.
Och så är det mycket i mitt liv har blivit bättre. Men verkligen inte allt.

Jag har ett problem, jag skulle vilja ha hjälp med. Vet inte hur jag ska tänka. Upptäcker att det här mer och mer tar över mina tankar. Jag orkar inte oroa mig. Vill inte. Vill bara att någon ska säga vad jag ska göra OCH samtidigt lita på att det blir superbra. Jag vill lägga mitt öde i någon annans händer, precis som jag kände när jag var mitt uppe i cancerbehandlingen. Då när jag la mig i vårdens händer. Men det funkar ju inte så. Jag vet det. Ingen annan kan hjälpa mig med svåra beslut. Ingen annan kan egentligen råda mig. Men ni kan hjälpa mig med information. Så tänker jag. Även om en stor del av mig vill bli en bebis, ni vet som blir ompysslad på ett kärleksfullt sätt.

Förra året skulle jag ha ha rekonstruerat mitt bröst, men jag avbokade. Jag oroade mig så för operationen, om något skulle gå fel.
Om någon månad ska jag få göra supramikrokirurgi för att hjälpa mitt lymfödem. Jag har ju inte riktigt förstått hur det går till men typ, de ska på något sätt leda ett par lymfkärl till blodkärl. Så att det kan tömma sig där så det inte blir stockning i min underarm.
Men så blir jag plötsligt så osäker.
Nu är jag så rädd för komplikationer. Så rädd för biverkningar. Jag har så svårt att vara glad och se fram emot den här operationen.
Vad ska jag göra?
En del av mig och jag vet att det här låter hur konstigt som helst, men en del tror att jag skulle kunna få bort lymfödemet på alternativ väg. Men det är så jävla dyrt.
Jag är redan uppe i summor som jag tagit ur min egen ficka som på något sätt känns ovärdiga. Pengar som jag egentligen skulle velat lägga på andra saker. Som att bygga en bokhylla. Fixa därhemma.
Det är stundvis tröttsamt att en sån stor del av min energi går åt till att må bra, inte ha ont, inte svullna upp i armen, inte må dåligt av sviterna efter cancerbehandlingarna.
Därför känns en operation bra, enkel då slipper jag lägga det lilla extra jag har på alla dessa behandlingar. Men så kommer oron.

Blä för cancer.
Blä för alla jävla biverkningar.
Blä, blä, blä.

solhälsning

varning för solhälsningen

_MG_5343

Om jag lägger extra krut i morgonens solhälsning kanske hon visar sig. Kan inte ni också göra det? Som en enda stor gruppönskan för en piggare dag. För visst blir dagarna ljusare för varje dag nu? Visst går vi mot ljusare och mer lättsamma dagar?
Här får du några bilder på solhälsning A som du hittar (lite skojsigare visat) i min senaste bok Yoga fysisk och själslig detox

solhälsning

Tyckte faktiskt att vi var riktigt skojsiga när vi kom på iden om en kroppsstrumpa. En gul för solen och en blå för månen.

Men jag måste varna dig, solhälsningarna är ofta inkörsporten till tyngre yoga…

_MG_5314

Bild 1, Utthita tadasana
På inandning sträck upp armarna ovanför huvudet, men tänk på att sänka axlarna. Inga axlar uppe vid öronen. Känn att du sträcker dig uppåt mot taket för att sträcka ut i ryggen, utan att svanka. Följ händerna med blicken. För samman händerna ovanför huvudet.

_MG_5301

Bild 2, Uttanasana
På utandning; fäll överkroppen framåt, låt böjet komma från höften. Om du når placera handflatorna vid fötterna, annars så nära du kan. Slappna av i nacken och tryck nästippen mot benen. Om du inte når ner med händerna till golvet, böj knäna och luta bröstkorgen mot låren. Och låt det bli en strävan att på sikt kunna sträcka i benen.

_MG_5310

Bild 3, Andas in, öppna upp i bröstet, dra axlarna bakåt. Tänk dig att du sträcker ut ryggraden från svanskotan ända ut till huvudet. Kom ner med händerna så långt det går.

_MG_5304

Bild 4, Chaturanga Dandasana
Andas ut, tryck ner handflatorna mot golvet. Lyft fötterna från golvet genom ett litet hopp bakåt, placera fötterna höftbrett och sänk ner kroppen på en armhävning. Håll in armbågarna så nära kroppen som möjligt i armhävningen och kom ner som en planka. Man kan göra armhävningen på knäna. Ge det tid och bygg upp styrka i armar och bål.

_MG_5307

Bild 5, Urdhva Mukha Svanasana
Andas in och kom upp i den uppåtgående hunden, genom att skjuta kroppen framåt på armarna och genom att pressa ner handflatorna i golvet. Rulla över på tårna, låt ovansidan av foten vara i golvet. Sträck ut armarna, öppna upp i bröstkorgen och försök att böja ryggen bakåt i en båge, utan att tappa magstödet. Dra axlarna bakåt och nedåt.

_MG_5308

Bild 6, Adho Mukha Svanasana
Andas ut och kom till nedåtgående hunden – här stannar du i fem andetag (eller kortare om du vill få upp energin). Pressa ner handflatorna och spreta med fingrarna. Händerna är placerade skulderbrett och fötterna höftbrett. Försök få ner hälarna mot golvet på sikt. Försök att förlänga utrymmet mellan axel och öra och tänk dig att du förlänger ryggraden utan att svanka. Sug in naveln mot ryggraden.

_MG_5303

Bild 7, På inandning pressa ner handflatorna i golvet och hoppa eller kliv fram med fötterna mot händerna och sträck i ryggen. På sikt hoppar man sedan fram till raka ben.

_MG_5301

Bild 8, Uttanasana
Andas ut och fäll överkroppen fram, kom så nära benen med näsan som möjligt, samtidigt som du slappnar av i nacken.

_MG_5314

Bild 9, Andas in, lyft huvudet, genom att sträcka upp i nacken och armarna och låt handflatorna mötas ovanför huvudet. På utandning ta ner armarna och kom tillbaka till ursprungspositionen tadasana

_MG_5297

.

Skärmavbild 2013-11-13 kl. 13.17.21

blä för PAPB

Skärmavbild 2013-11-13 kl. 13.17.21

I morse när jag vaknade läste jag en artikel på Aftonbladet om att ämnet PAPB, som är ett förbjudet konserveringsmedel och som kan ge cancer, orsaka allergier och som dessutom är miljöfarligt. Att flera stora kosmetikatillverkare, som L’oreal och L’occitane ändå fortsätter att använda. Utan att någon reagerar säger Aftonbladet.

Så tänkte jag att jag skulle länka till den, så plötsligt har Aftonbladet omvandlat artikeln till en Plusartikel. Dåligt, måste jag säga. De skriver ju ”utan att någon reagerar”. Nu måste läsaren alltså först betala för att läsa artikeln och sen reagera på det viktiga. Men det är väl annonspengarna som pratar… L’oreal är storkund hos de flesta tidningar, liksom bäst att hålla sig vän med dem…
Varför är det alltid pengar, pengar som styr?

Blä och bu.

Varför tar inte de stora industrierna ansvar? Och varför tror vi hela tiden det bästa om dem? Tillåter dem att göra som de vill.
Blir så extraäckligt när de dessutom sätter sina rosa bandloggor på olika produkter, samtidigt som de pumpar sina produkter fulla med cancerogena ämnen.

Januari 2014 kom min bok Frisk och strålande hy på naturlig väg. Där skriver jag om vikten av att använda rena produkter, utan skittillsatser. köp boken. Den är faktiskt bra. Man får klappa sig själv på axeln.
Kanske dags att bojkotta storföretagen, som tydligen inte heller tar sitt ansvar.
Eller vad säger ni?
Hejdå L’Oreal!
Hejdå L’occitane!
Skärp er. Ta ansvar. Kör inte dubbelmoral. Vi tänker inte gå på det.

Här får ni några kloka personer och sajter som du kan kolla med.

gryningen är både en sajt och en fantastisk hälsokost i Stockholm. Personalen är så insatt i vad som är bra och dåligt. Fråga och du får svar.

naturligt snygg är en sajt som drivs av journalisten Hannah. Hon har banne mig vigt sitt liv till att hitta och urskilja guldklimpar från skitprodukter

Turkos – exklusiv ekologisk hudvård de är också superkunniga och har fina fina märken

Paradiset Ja, paradiset är ett paradis. Gå till deras hudavdelning. De är toppen och kan också mycket om vad som är bra för huden.

IMG_4817

allt handlar om immunförsvaret

LÄS DET HÄR

immunförsvaret är så viktigt. Du hittar immunförsvaret i tarmen och i ditt lymfsystem. Äntligen börjar saker och ting hända. Sån här forskning älskar jag.

Nu är det väl ändå dags att Iscador som för något år sedan klassades som ett läkemedel av Läkemedelsverket blir subventionerat för oss som haft och har cancer. För jag VET att det höjde mitt immunförsvar. Jag VET att det gjorde min rehabilitering bättre, gjorde mig starkare. Jag VET att det höjde min kroppstemperatur avsevärt. Och det är viktigt för immunförsvaret.

FullSizeRender

cancer-free-zone

dålig journalistik

Morgon. Läser att June Carlsson är död i sviterna av bröstcancer. Det är sorgligt att läsa och sorgligt att hon sista veckan också låg i koma. Jag beklagar sorgen. Och June, jag hoppas du tycker det är okej att jag använder orden om dig som ett exempel.
För orden i texten om June, i morgonens Expressen stannar kvar ”död i sviterna av bröstcancer”.
Det där är viktigt. För det är viktigt hur media skriver, talar om. För vad är det vi dör av?
Är det av cancern?
Eller är det av sviterna?
Av biverkningarna.
Hur många löpsedlar har jag inte hittills läst. Hon dog av cancer. Cancer tog hans liv. Hans kamp mot cancern. Han kämpade mot cancern ända in i det sista.
Det är med den här typen av information som varenda cancerfond jobbar. För att skrämma oss. Bara ordet är skrämmande. För cancer betyder död. Vi vet att cancer dödar, eller? Media hjälper till att förmedla den rädslan. Understödjer. Är det inte dags att ni kollar fakta snart, media?
Och se till att få siffrorna rätt.
Slentrianskriv inte.
Rätt ska vara rätt.
Hur många dör i cancer och hur många dör i sviterna av cancerbehandlingarna.
Vi kan väl börja där. För jag tror att vi måste börja ifrågasätta också den enda hjälp vi får från sjukvården om vi upptäcker cancer.
De enda alternativ som finns.
Och ja, jag är tacksam för att det finns hjälp. Men hade jag någon chans att välja annorlunda? Och man måste kunna ifrågasätta den hjälpen. De enda alternativ som finns.
Jag säger det igen ifrågasätta, för först då kanske man kan hitta nya alternativ. Nya vägar.
Och väljer man annat måste man plocka ur egen ficka.
Men är det av cancern vi dör, eller av sviterna av behandlingarna?
Gör er läxa, skriv rätt, för annars är det vad vi kallar för skrämselpropaganda. Och då kan man ju undra vems ärende ni går? För jag skulle önska att vi var tillsammans mot cancer.
För ord är viktiga. Det vet varenda journalist.
Eller borde veta…

bild334

våra bröst faller som käglor

bild334

Den här bilden är från november 2012. Jag har genomgått cellgiftsbehandlingen, sex omgångar. Jag har precis opererat bort mitt högra bröst. Jag skulle få vila några veckor innan strålbehandlingen. Man strålades varje dag (inte på helgen) i fem veckor. Men jag fick en strålande jul, vilket betydde att jag vissa dagar fick strålas två gånger om dagen eftersom sjukhus har julledigt… Jag hade precis börjat med herceptin, som jag skulle ta 17 gånger och som det senare visade sig att jag fick hjärtsvikt av. Mitt hjärtas kapacitet var nere på 30 procent. Varje dag tänker jag på det jag och många med mig genomgått. Varje dag, någon gång under dagen tänker jag på alla de kvinnor jag mött när jag behandlats. Unga och äldre. Vi har mötts på sjukhuset. Jag tänker på kvinnorna. Jag tänker på hur de mår. Om de lever. Jag tänker på sånt vi berättade för varandra och jag tänker på hur vi försökte hjälpa varandra och uppmuntra varandra i den där rädslan vi alla bär på när man fått en cancerdiagnos. En rädsla som aldrig försvinner, men som avtar gradvis. För att lusten att leva blir starkare. Lusten.

Jag skulle ta paus, men jag har känt mig arg, ledsen och besviken. Läser olika artiklar om cancer. Om nedläggningarna. Om att Sabbatsberg lägger ner sin bröstcancervård. Att Håkan Brorson som är den ende i Sverige som fettsuger lymfödemarmar att hans verksamhet hotas av neddragning LÄS HÄR.

Varför?

Jag blir så ledsen. Jag är så besviken på media. Jag är så besviken på varenda en som låter sig köpas av Cancerfonden. Varför, varför är det ingen som ifrågasätter denna fond?

För är det som Börje Peratt skriver: ”Cancerfonden har satt upp mål som man långt ifrån har klarat av. Istället för att minska cancer har antalet cancerfall ökat. Istället för att bota har fler dött och sjukvården kommer ofta till lägen där man helt enkelt ger upp.”

Är det så?

Nästan varje gång jag lägger upp nåt kritiskt gentemot Cancerfonden, så får jag ett mejl från någon som skriver Ni som får bröstcancer ni får mycket mer uppmärksamhet och hjälp.
Det stämmer kanske att vi får mer uppmärksamhet. Men får vi verkligen mer hjälp? och blir det inte konstigt om ”kampen” blir mellan oss som får cancer?
Det stämmer kanske att vi får mer uppmärksamhet. Men varför får vi det?
Jo, för att det säljer.
Så krasst är det.
Det säljer att vi visar vår ärrade kroppar. Kroppar där brösten är borttagna.
Vi statuerar exempel på något, på ett tillstånd där ingen vill hamna men som gör att så många skänker pengar till just Cancerfonden. För vi tror att då kommer pengarna till sin rätt. Där forskas det på ett motgift.
Våra historier, våra tårar och statistiken, att så många dör. Barn som förlorar sina mammor. Partners som förlorar sina partners. För det är så jävla många som dör av den här sjukdomen, eller är det sviterna av behandlingarna vi dör av? För att medicineringen är så stark, att våra hjärtan inte klarar av att pumpa längre. Att sjukdomen kommer tillbaka och att den kommer så starkt. Men varför kommer den tillbaka? Fast vi gjort alla behandlingar och kanske till och med fortsatt äta de här antihormonerna som vi ska äta i fem till tio år.
och fast vi skänker miljoners miljoner till Cancerfonden som säger Tillsammans mot cancer och Nej till cancer.

Var är forskningen på vilka kvinnor som verkligen behöver äta de här antihormonerna, som ger så tråkiga biverkningar som ökad risk för blodpropp och artros, men också för utebliven sexlust. Sexlust är ju inte bara det här härliga att man faktiskt vill fortsätta att knulla fast man är enbröstad, eller genomgått en cancerbehandling. Att förlora sexlusten är också att förlora en stor del av sig själv, nämligen lusten till livet. För det är vad som händer. Och om ni fortsätter att läsa det jag skriver här och alla länkar jag länkar till, så kommer ni att fatta det jag nu skriver. Sexlust ger endorfiner. Ger lyckokänslor. Skapar en massa härliga känslor i kroppen. Vi vet också att orgasmer gör oss mer starka mot sjukdomar. För länge sedan läste jag de här raderna: En orgasm om dagen, håller doktorn borta.

Kanske borde man forska på något som INTE tar bort sexkänslor och lust? För tänk om det här antihormonet som vi bröstcancerkvinnor som fått hormonell cancer uppmanas äta och som sägs rädda våra liv, i förlängningen kanske inte var så lyckat? Jag säger inte att det är så, men jag skulle önska att någon tittade på det. forskade på det. ifrågasatte det. För det är genom ifrågasättande som man kommer någonstans med forskning.

Rosa bandet galan, som drar in så mycket pengar. Vart går pengarna?

Cancer säljer.
Rädslan för cancer säljer. Så fruktansvärt obehagligt.

Snälla, snälla våga ifrågasätt.

För var är de granskande artiklarna? Varför anses de som ifrågasätter och väljer andra sätt att se på hur vi ska bekämpa cancer som galningar? Men LÄS DET HÄR

och http://www.thetanningguru.com/sv/d-vitamin/cancerfonden-misslyckas/

För vi måste börja titta på uppkomsten av cancer. Varför det ökar. Mediciner är viktigt att vi forskar på, men det här:

STresskänslor ökar risk för bröstcancer

Jag är ingen forskare. Men i min värld så låter det så konstigt. Om man vet att stresshormoner ökar risken för bröstcancer hos kvinnor. Ja, då kan ju inte uppmaningen av läkarna, som vi får höra när vi får vår diagnos fortsätta att vara ”Lev som vanligt”. För risken att vi bc-kvinnor fått cancer på grund av stress, ångest och oro är som forskningen visar så pass stor. Jag skriver inte det här för att lägga någon skuld på någon. Men något är fel. Något är riktigt fel. För vi vet ju att Sveriges kvinnor är stressade. Vi vet att vårt samhälle typ snart kollapsar för att vår framfart är fullständigt galen.
80talets glorifierande av att göra hundra saker samtidigt, om att ständigt ha en tidspress om att uppnå ouppnåeliga mål inget av det kan vara bra för oss.

Vi vet till exempel att kvinnors stressnivå ökar när hon är på väg hem från jobbet. Vi vet att den går ner först vid tio elva på kvällen. Vi vet att männens stressnivå sänks så fort de passerar tröskeln på hemmet. Nåt är fel. Nåt är på riktigt fel.

Och under tiden som vi fnular på det, så finns det krafter som tjänar storkovan på vår rädsla för att bli sjuka. Och vi låter dem.

Nu tror jag inte att man kan meditera bort cancer. Eller att det bara är stress som är uppkomsten till cancer. Men vi måste våga titta på varför vi får cancer. Och vi måste våga titta på varför vi inte dör av cancer utan av behandlingarna.

Stress är vår tids stora folksjukdom. och det är våra bröst som faller som käglor, i bästa fall. I värsta fall överlever vi inte.